Poesin har räddat Somalia från att gå under som nation av 26 års inbördeskrig och flera torkkatastrofer. Magnus Boding Hansen har träffat nomader och poeter i dikternas och diktarnas land.

Garoowe, Somalia. Torkan har tagit hälften av getterna. Inte ens kamelerna har klarat sig den här gången. Men den kortväxte herden ler brett när jag frågar efter hans favoritdikt. Med ceremoniell värdighet börjar Ero Absir att recitera en flera hundra år gammal arbetsdikt om betesmarker.

– Jag lärde mig av min far, som lärde av sin far, och så vidare, berättar han stolt.

– Vi reciterar dikter vid elden nästan varje kväll, tillägger hans fru, Hawa Said, en smula generat.

Det äkta paret följer sina djur på den självstyrande regionen Puntlands torra, steniga högslätter. De bor i ett kupoltält på två gånger två meter. Krukor, kärl med stekolja och sovmattor sitter surrade på insidan av tygtältväggen, som utvändigt är beklädd med en presenning, och stadgas av träribbor. Ingen av makarna kan läsa, ingen av deras tre barn går i skola. Men det är nomadfolk som dessa som genom generationerna håller liv i det som är en av somaliernas främsta stoltheter: diktartraditionen.

Somaliskan fick ett alfabet först 1972, och det är ännu inte särskilt vanligt att skriva ner dikter. Man lär sig dem utantill, spelar in dem på kassettband, eller reciterar dem i radion eller på Youtube. Diktare och skalder är av tradition högt respekterade i somalisk kultur. Poeter har ofta varit sina klaners talespersoner, men också haft roller som underhållare, minnesbanker och politiska kommentatorer.

De flesta somalier kan en hel rad dikter utantill. Under mitt besök i Puntlands huvudstad Garoowe hör jag dikter överallt, alla från magra soldater till byggjobbare i skitiga t-shirts till businessfolk i tredelad kostym brister titt som oftast ut i begeistrad och koncentrerad recitation.

Redan 1854 kallade den engelske upptäcksresanden Richard Francis Burton somalierna för »diktarnationen«.

»Det är anmärkningsvärt att ett land utan skriftspråk har ett sådant överflöd på poesi och vältalighet«, skrev den brittiske besökaren två år senare i sin bok First Footsteps in East Africa.

»Landet vimlar av av diktare: och varje person verkar ha en litterär åsikt, minst lika välutmejslad som om den läst tidskrifter i 100 år«.

Den somaliske akademikern Said Sheikh kommenterade 1986: »Det är lika roligt som vanligt att stöta på en grupp nomader som samlats kring en kortvågsradio och upphetsat diskuterar kvaliteten på den dikt de just hört, mitt bland betande kameler.«

Idag bor det över en halv miljon somalier i Nordamerika och Europa, och även bland dessa återfinns många poeter. De somaliska diktarna i Väst har de senaste åren blivit alltmer erkända och kända.

Min favorit bland dessa är den 28-åriga Warsan Shire, som 2013 belönades med det första African Poetry Prize. Sedan dess har han även prisats i Australien och England, där hon också ges ut i den populära serien Penguin Modern Poets. Hon har till och med blivit något av ett kultfenomen, och hennes runt 100 000 följare på Tumblr och Twitter delar flitigt hennes dikter.

I fjol använde sig den amerikanska popstjärnan Beyoncé av Warsan Shires dikter, på sitt album Lemonade: Shire var också med och omarbetade dikterna till sångtexter.

Låten »Denial« börjar »I tried to change / Closed my mouth more / Tried to be soft, prettier / Less… awake« (Jag försökte ändra mig /stänga munnen mer/ försökte vara mjuk, sötare /Mindre … vaken.) Ett »du« har blivit »jag«, annars är det exakt som orginaltexten ur Warsan Shires Teaching My Mother How to Give Birth från 2011.

Proteströrelsen mot Donalds Trump så kallade »muslim ban«, förbudet för resande från en rad muslimska länder, lånade också från den brittisk-somaliska poeten: deras samlande slogan »no one leaves home unless home is the mouth of a shark« (Ingen lämnar sitt hem, om inte hemmet är en hajs gap), kommer från hennes dikt Home.

Vanliga ämnen i Warsan Shires dikter är längtan, förhållanden sex och hur det är att tillhöra olika kulturer. Hon föddes av somaliska föräldrar i Kenya, är uppvuxen i London och bor numer i Los Angeles i USA. Men hennes stil har alltid varit mycket somalisk. »Jag tänker på somaliska« , har hon sagt, och skriver med en rättframhet, bildrikedom och språklig lätthet som är typisk för somaliska diktare, och som kanske kommer sig av att de slipats i en utpräglat muntlig diktarkultur.

—

Även om de somaliska poeterna i exil förstås skriver ner sina dikter, och de traditionella somaliska diktverken följer avancerade regelverk för rim och metrik, kan bägge sorternas diktning sägas vara mindre inåtvända och otillgängliga än mycket poesi från mer utpräglade skrivkulturer.

Dikterna är ofta också skoningslöst sarkastiska och cyniska, vilket också den somaliska umgängestonen är känd för. Somaliskans känsla för öknamn närmar sig nästan en konstform. Handikappade kan kallas sådant som »lugay«, den enbente, eller »faroole«, den fingerlöse. En asiat kallas säkert för »indha yare«,  små ögon. Själv blev jag snabbt döpt till »stornäsa«  av en käck liten kille i Arsenaltröja när jag besökte ett läger för internflyktingar i en förstad till Garoowe. Pojken placerade pedagogiskt sin lilla näve mitt i ansikte för att jag säker skulle förstå varför.

Det brutalt direkta och den barnsliga ärligheten kan ses gå igen i dikterna, men med än större påhittighet.

Ett bra exempel är Warsan Shires dikt Ugly (Ful): »Din dotter är ful« , kastar hon loss, men det är bara början: »Som barn vägrade släktingarna hålla henne. / Hon var träflisor och havssvatten. / Hon påminde dem om kriget. / … / Du är hennes mor. / Varför varnade du henne inte, håll henne som en ruttnande båt, och berätta för henne att män inte kommer älska henne /om hon är täckt av kontinenter /om hennes tänder är små kolonier /om hennes mage är en ö,/ om hennes lår är gränser? /Vilken man vill gå till sängs/ och se världen brinna /i sitt sovrum?«

I verken av de poeter som stannat i Somalia är inbördeskriget, som bröt ut 1991, starkt närvarande. En av mina absoluta favoriter är Cabdulqaadir Xaaji Cali Axmeds dikt Samadoon från 1995. Det året hade krigets anarki nått en absolut botten, samtidigt som svår torka rådde. Folket led av svält, boskapsstölder, krigsherrars inbördes strider. Här är dikten översatt till engelska av Martin Orwin:

the killing happens        the destruction of the lands

creation’s burial        refugees’ flight from the country

as outlaws pass        among the people long suffering

weak wretches

they enter the shade         of the dead wood

the forest’s been destroyed        by scorching sand

rotten brush         dense dead thicket

silvered tree stumps         calls of help help

somebody help the women        the children the frail

licked by the red hot spears

the tank with lust to launch        at even unpeopled places

the playful gun sight         the hollow stocked gun

the kalashnikov the bomb        the shortened jeep

the rolling mortars        descending from the sky

napalm peeling stripping         your burnt skin

the anti tank p10          ricocheting ring

the rpg7          the smaller bazooka

and the ammunition belt at the ready

the aloes with their troubles         and painful injury

standing unmilked           and drinking their fill

ready for destruction sent by death

and guns and gunpowder of satan         it’s not in your interest

Diktens brutala strid liknar de som rasar inte långt från Garoowe, längs Puntlands omstridda gränser mot Galmudug-provinsen i syd och Somaliland i Väst. Man slåss om nästan vad som helst, och allianserna är svaga, oklara och ombytliga.

En av de senaste anledningarna till stridigheter är de stora oljefyndigheter som återfinns under den torra, röda jorden. En timmes färd västerut från Garoowe kör jag förbi en oljekälla som gjutits igen med cement och vaktas av en ensam soldat. Man har inte pumpat upp en enda droppe olja, ned utvinningsrättigheterna har sålts flera gånger om av makthavare i centralregionen Mogadishu, politiker i Puntland och Somaliland samt flertalet lokala makthavare. Många somaliska diktare har god insyn i den här sortens intriger och konfliktdynamik.

Ofta nöjer sig dock inte med poeterna med att inspireras av eländet. Deras roll har traditionellt varit att företräda klanens intressen i kamp med andra klaner.

– Diktare startar krig och sluter fred. De kan göra folk arga eller vänligt inställda. Men framförallt har de visat stort mod i att tala för fred.

Detta berättar Abwan Cabdulqaadir Cabdi för mig när vi sitter på mitt hotells takterass, medan getter bräker och barn leker högljutt på gatan nedanför. Han är Puntlands kanske mest berömda poet, och kallas »Shube«, Vattenfallet, för att han talar som ett. Den äldre, haltande mannen menar rentav att det är poesin som räddat Somalia från att helt gå under som nation efter 26 års inbördeskrig. Dels genom att diktare hjälpt till av rent konkret avvärja en hel rad slag och stridigheter, men också genom att ge folk någonting att samlas kring.

Shube berättar att hans egen stora hjälte är den berömde nationalskalden Abdullahi Suldaan Mohammed, eller »Timo Cad« (Vitt hår). Timo Cad blev en gång i mitten av det förra århundradet ombedd att visa sin klans vrede och kampanda i en dikt. I stället skaldade han strofer som manade folk att välja fred och försoning.

– Vilken man! Utbrister Shube beundrande, och börjar recitera Timo Cads verk på somaliska. Han hugger rytmiskt i luften med sin högra hand. Det är hypnotisk melodiöst. Min guide simultantolkar det ålderdomliga språket till danska så gott han förmår:

– De jag pratar med är lata och lyssnar inte på mig/ jag har ropat och skrikit och de lyssnar ändå inte/ jag blir så trött att jag sluddrar men de lyssnar ändå inte/ det är sinnesjukt vad tanklösa de är/ de känner inte vår historia – vi har varit här förut/ klantänkande för inte med sig något gott, så håll er undan från det.

Även Somalias antagligen mest älskade poet, Mohamed Ibrahim Warsame, har sagt att utan poesi skulle landet ha gått under. Hans artistnamn är Hadraawi, »Den store talaren«, och många kallar honom Somalias Shakespeare. Hadraawi har betalat priset för att uppmana till fred. Diktatorn Siad Barre kastade honom i fängelse 1973-78, retad av poetens regeringskritiska dikter och protestsånger. Idag bor Hadraawi i en liten by på landet, och anses vara en folkhjälte.

Särskilt populär är hans dikt Mordet på honkamelen, som var den direkta orsaken till att han fängslades. Kamelen är en metafor för Somalia, och systemkritiken är relativt subtil, i stort sett samlad i bara en vers, även om denna upprepas tre gånger.

Slutet på versen lyder i Orwins engelska översättning:

»When such cockiness struts forth/ and even laughter becomes a crime/ our country has unfinished business.«

Shuba är besviken över att Somalia inte nått längre trots diktarnas mod. Så när han i juni 2006 städslades för att framföra en dikt vid parlamentets öppnande, valde han att göra som sin hjälte Timo Cad, och tala emot makten. Stående inför den samlade politiska eliten reciterade han bland annat dessa rader, som han upprepar för mig i det tilltagande skymningsmörkret på takterassen:

– Sättet vi lever på är föråldrat/ Vi måste uppfinna något nytt/ medan andra har varit på månen, dricker vi fortfarande smutsigt vatten/ vi ligger efter alla andra länder/ … / alla människor är lika, men inte lika bra/ alla har legat nio månader i  sin mors mage, men alla är inte lika kreativa/ vi somalier är längst bak i tåget.

Som avslutning av dikten beskylle Shube sitt folk att vara dummare än kameler, då de ännu inte lyckats lägga klanfejderna bakom sig:

– Till och med en kamel gör motstånd mot att bli uppsläpad på ett berg/ om den ser ett hål, travar den inte bara rätt ner i det.

Kameler är högt aktade i Somalia, och hyllningsdikter till dem är en helt egen genre. Men är Shube trots denna förmildrande omständighet inte väl hård mot sina landsmän? Det går trots allt bättre för landet än när den islamistiska terrorstämplade gruppen Al-Shabaab hade makten i Mogadishu 2006. Tiotusentals landsflyktiga somalier har återvänt, och tidigare i år utsågs en ny, populär, president. Shube avfärdar mina invändningar:

– Jag är precis så hård som vi förtjänar. Somalia befinner sig idag där Sverige var på vikingatiden. Och vi har även tagit på oss era problem. Vi har i alla fall åtminstone våra dikter, men om vi inte tar oss samman, riskerar vi att mista dem också.

Översättning från danskan: Johan Berggren

---

TEXT: Magnus Boding Hansen. BILD: Frederik Østerby.