Johannes Klenells alter ego Jonas flyttar till Stockholm, och, oturligt nog för honom, även till en praktikplats på vänsterförlaget »Det fria ordet« . Denna utåt sett välordnade och stolta högborg för progressiva värderingar och publicistik visar sig vara så rörigt organiserad att den får den tvärsure, korvmumsande inventarien Bosses urmodiga, egenbyggda »datorrum«  i mitten av »Det fria ordets«  bysantinska lokaler (tjuvkopplade hårddiskar från tidigt 90-tal, nödtorftigt kylda av ett halvdussin kontorsfläktar) att framstå som ett föredöme av rationalitet och effektivitet.

Klenell skildrar med rask och redig prosa de minst sagt karikerade karaktärerna på »Det fria ordet«  och den klaustrofobiska röra av ekonomiska oegentligheter, logistiska idiotier och storvulna politiska och litterära ambitioner de ramlar runt i. Det hela blir lagom avslöjande, läsaren kan inte helt säkert säga vad som är taget från verkliga händelser, vad som är lite sant och vad som fabulerat. På så vis kan inte heller boken, vilket säkert vissa inblandade tackar för, utgöra något underlag för varken offentlig uthängning eller åtal. Klenell är också smart nog att göra sitt alter ego till en minst lika sjaskig figur som någon annan i det knasiga menageriet av vänsteristiska publicister, haverister, idealister, latmaskar, dumskallar och allmänt förtvivlade stackare.

Att det är Ordfront – förlag, förening, magasin (och Galago) som är verklighetens förlaga för »Det fria ordet«, och att flertalet verkliga händelser och personer fått stå modell för Klenells roman råder det inget tvivel om. Denna tidnings chefredaktör figurerar i en av de välvilligare karikatyrerna. Men annars sparar inte Klenell på krutet, varken i avslöjandena, formuleringarna eller de ofta rent slap-stick-artade scenerna.

En debutroman som både berättar ett stycke svensk samtidshistoria och får en att flabba högt. Det är inte illa alls. Att den ges ut på Natur & Kultur lämnar jag okommenterat.

---

Martin Hansson