Nedlagda kliniker, barn födda i bilar, barnmorskor som säger upp sig och dödsfall. Enligt Mia Ahlberg, ordförande på Barnmorskeförbundet, befinner sig den svenska förlossningsvården i kris. Men stora förändringar är på gång – eventuellt ett nytt, historiskt fackförbund.

I mitten av januari 2017 presenterade Dagens medicin en sammanställning över landets bästa sjukhus. Sollefteås förlossningsvård fick toppbetyg. Två veckor senare stängde avdelningen, trots att Socialdemokraterna hade lovat att den skulle bli kvar. Istället startades en kurs i hur man föder barn i bilen – för en del ligger nu närmsta sjukhus 20 mil bort. Landstinget Västernorrland sparar 15 miljoner kronor per år på beslutet.
I och med nedläggningen drog upprörda solleftebor igång en ockupation av kliniken. Beslutet mötte också starkt motstånd i traditionella- och sociala medier och har närmast blivit en folkrörelse med initiativ som »Födelsevrålet«, »BB-marschen« och »Nu är det nog!«.
Förra året stängdes även den privatägda förlossningskliniken BB Sophia i Stockholm, snart därefter började stora problem märkas av i Stockholms förlossningsvård.
Under sommaren 2017 ökade antalet födslar och vårdplatser saknades. Många kvinnor fick själva ta sig till kringliggande län. I Uppsala tvingades man skicka vissa föderskor till Finland.
Den 24 februari i år dog Lara Salim när hon födde tvillingar i Kristianstad. I oktober kom sjukhusets utredning: barnmorskebristen var en bakomliggande orsak.

»En grop man inte vill vara i«

Mia Ahlberg, ordförande på Svenska Barnmorskeförbundet, blev färdig barnmorska för tolv år sedan. Hon har en postdoktoranställning vid Enheten för klinisk epidemiologi på Karolinska institutet, men arbetar även i förlossningsvården. Hon älskar sitt jobb, men har märkt av en förändring.
– Förr visste man att topparna med mycket jobb kom på somrarna, och kunde förbereda sig. Nu är det toppar hela tiden, säger hon.
I somras jobbade Mia Ahlberg på förlossningen i Stockholm. När hon kom till avdelningen fick hon direkt tre kvinnor att ta hand om. Den ena var redo att åka hem, men fick vänta i flera timmar på läkaren som skulle undersöka barnet. En annan låg i värkar, var rädd och hade väldigt ont. I nästa rum låg en kvinna som skulle förlösas med kejsarsnitt eftersom barnet var alldeles för stort. Mia Ahlberg sprang mellan rummen hela dagen. När hon kom hem kände hon sig otillräcklig.
– Man tänker: »Hade jag kunnat planera bättre?« Men jag jobbade så fort jag kunde och ändå fick inte de här kvinnorna den vård de borde ha fått.
Barnmorskorna vittnar om extrem stress, under tolvtimmarspass hinner de varken äta eller gå på toaletten. Det blev stora rubriker när Petra Vinberg Linder publicerade en bild på sina arbetsbyxor där mensen läckt igenom under ett pass som förlossningsbarnmorska på Södersjuk-huset.
– Om man fortsätter att behandla barnmorskor på det här viset gräver man en grop som jag inte tror att man vill vara i, säger Mia Ahlberg.
De tuffa arbetsvillkoren har även fått många att säga upp sig.
– Unga barnmorskor klarar inte att jobba heltid och slutar. Det är en fruktansvärd kvinnofälla, arbetsgivare uppmanar barnmorskor att jobba deltid för att orka. Det är otroligt uppseendeväckande att i början av sitt arbetsliv gå in i ett yrke som är så ansträngande att man inte kan jobba heltid. Vi tappar också de erfarna barnmorskorna, vilket är enormt allvarligt eftersom deras kunskap behövs för att lära upp de nya. I Stockholm i somras spelade det ingen roll vad man gjorde – inte ens pengar gick att locka med, något som hade fungerat i många år. Nu sa barnmorskorna »nej tack«.
För första gången på flera år har det varit svårt att fylla platserna på barnmorskeutbildningarna.
– Det är nog en effekt av allt som har stått i medierna. De som vill bli barnmorskor tänker: »Gud, orkar jag med det där?«

Fakta om förbund och engagemang

»Kvinnor ska inte gnälla«

Socialstyrelsens statistik visar att svensk förlossningsvård är bland de bästa i världen, med låga siffror när det kommer till bland annat barnadödlighet, komplikationer och bristningar. Någonting som medier har påpekat tillsammans med röster om att det inte finns någon kris. Mia Ahlberg på Barnmorskeförbundet tycker inte att bara siffror kan mäta vårdens kvalitet.

– Om man säger »vi har inga problem med förlossningsvården«, är man tondöv. Då hör man inte vad personalen säger. Vi kan inte bara mäta vården i hårda siffror, utan måste också ha respekt för vad personal och kvinnor säger. De ber bara om det som borde vara självklart.
Är det en kvinnofråga?
– Gud, ja! Både barnmorskor och de som föder barn är kvinnor. Folk tänker: »Kvinnor har fött barn i tusentals år, det är väl inte så farligt.« Kvinnor ska inte gnälla.
I augusti anordnade Födelsevrålet »en arg jävla riksmarsch mot BB-kaoset« i flera städer, från Sollefteå i norr till Ystad i söder. Tusentals tågade tillsammans.

– Under marschen fick jag en »suffragettkänsla«, det är verkligen någonting på gång, säger Mia Ahlberg.

En föderska – en barnmorska

Regeringen har satsat miljoner på förlossningsvården, bland annat för att minska bristerna. Landsting har tagit till olika åtgärder beroende på vilka problem som finns just där. På kliniknivå planerar man bland annat på Karolinska institutet att erbjuda nya, attraktivare sätt för barnmorskor att arbeta – som att kvinnor får samma barnmorska under graviditet, förlossning och eftervård. I Göteborg har man, för att få in mer kompetens, börjat arbeta två barnmorskor och en undersköterska tillsammans. Förut var det bara en av varje. Sankt Görans sjukhus i Stockholm ska öppna en ny BB-avdelning, som skulle stå klar 2019 men nu beräknas bli färdig 2021. Trots allt som görs tror Mia Ahlberg inte att någon har tagit sig an grundproblemet än.
– Man behöver ta reda på vad en bra bemanning av barnmorskor är och bestämma vad en kvinna har rätt till under graviditeten och när hon kommer in till förlossningen.
Från förbundets sida har ni mottot »en föderska – en barnmorska«. Varför?
– Det är enkelt att räkna på och inte alls ett orimligt krav. Norge, som har statlig vård, har det som nationellt mål sedan 2010. Sådana styrmedel skulle man kunna använda i Sverige, trots att vi har landsting med självbestämmanderätt. Kan man sätta upp nationella mål för cancervården kan man göra det för förlossningsvården också.

Ett nytt fackförbund

Barnmorskeförbundet skriver debattartiklar, föreläser och pratar med politiker. Men vissa saker kan de inte göra – eftersom de inte är ett fackförbund, till skillnad från Vårdförbundet, får de inte prata om löner och andra fackliga frågor. 2016 hade Vårdförbundet 114 000 sjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker organiserade.

– Förr var Barnmorskeförbundet också ett fackförbund. Sedan delade man upp det. Vi blev en professionsorganisation som jobbar med utbildning, kompetensfrågor och forskning medan Vårdförbundet jobbar med de fackliga frågorna. Nu tycker barnmorskor att fackförbundet inte företräder dem på ett bra sätt, vilket inte är så konstigt – vi är sjutusen i en grupp av över hundratusen sjuksköterskor. Våra frågor är specifika eftersom vi jobbar självständigt. Vi behöver andra avtal än sjuksköterskor.
Nu har Barnmorskeförbundet planer på att göra någonting åt det.

– Vi fick en motion för två år sedan om att bilda ett fackförbund. Nu har vi lämnat in en proposition till vår stämma den 14 november, där vi vill fortsätta driva frågan. Det är historiskt och jädrigt coolt. För nu är vi inne i alla beslutsorgan. Vi träffar Annika Strandhäll och andra beslutsfattare. Vi sitter på SKL och pratar om kvinnohälsa och familjeblivande på ett progressivt, framåtblickande sätt. Då kommer de fackliga frågorna upp, det går inte att separera längre. Jag känner: »Nu är det upp till kamp.«

Mia Ahlberg tror inte att Vårdförbundet kommer släppa iväg dem så lätt. Barnmorskorna syns i medier och frågan kring förlossningsvården, tillsammans med vården i stort, räknas bli viktig inför valet 2018.

– Vårdförbundet vill inte förlora barnmorskorna, också på grund av ett sviktande medlemsantal. De är starka i exempelvis Norrbotten, men i Stockholm organiserar de bara hälften.
Vad skulle det betyda om ni startade ett fackförbund?
– Att vi skulle ta hela kakan. Nu måste vi hela tiden akta oss för de fackliga frågorna. Men som fackförbund kan vi prata om löner och andra villkor. Om man till exempel vill ha vårdformen där föderskan har samma team av barnmorskor under graviditet, förlossning och eftervård måste vi ha helt andra fackliga avtal än vi har idag. Barnmorskan bestämmer inte när kvinnan går in i sitt värkarbete, så hon måste vara tillgänglig – man har jour en vecka och sedan är man ledig en vecka. Då går barnmorskans kollega på jour, och så turas man om. Jour i en vecka enligt svenska avtal, det funkar inte. Läkare har schyssta jouravtal, men inte vi. Som fackförbund kan vi arbeta för bättre och mer specifika avtal för barnmorskorna.
Om utredningen av att bilda ett nytt fackförbund fortsätter hänger på om Barnmorskeförbundet får med sig medlemmarna den 14 november.
– På stämman kan medlemmarna säga: »Nej stopp, vi vill inte att ni driver det här. Koncentrera er på det ni gjort tidigare så får Vårdförbundet ta de fackliga frågorna.« Risken är att medlemmarna stannar i Vårdförbundet och vi bara organiserar tusen barnmorskor. Då blir vi svaga och får inte kollektivavtalsrätt. Vi är beredda på att bli motarbetade, för arbetsgivarna vill inte förhandla med olika aktörer. Men vi tror att det kommer gå. Först måste vi få ja på stämman – sedan kör vi.

BB-ockupationen startade den 30 januari 2017, två dagar innan förlossningsavdelningen på Sollefteå sjukhus stängde. Sedan dess har cirka 2 000 människor deltagit i ockupationen som hålls i skift i sjukhusentrén där också t-shirts säljs till stöd för aktionen. Rörelsen för att bevara Sollefteås BB tilldelas Föreningen Ordfronts Demokratipris 2017.

Osäker framtid

I Sollefteå fortsätter ockupationen. Frivilliga är på plats i skift, tre på dagen och ett på natten då uppblåsbara madrasser läggs ut på sjukhusgolvet. Kvinnor och barnmorskor fortsätter vittna om förlossningskrisen i sociala- och traditionella medier, och privata initiativ som »Förlossningspodden« har dragits igång. Hur nästa sommar blir är det ingen som vet än.

Hanna Gisslén är redaktör på Ordfront magasin.