Eller hotet om ett förändrat Sverige

Inför riksdagsvalet hösten 2018 står vi med det faktum att Sveriges andra, eller tredje, beroende på opinionsmätning, största parti vill ändra Sverige i grunden. Detta är inte stora, tomma ord. Sverigedemokraterna vill ändra Sveriges grundlag, vår författning, vår konstitution. Vårt land. Deras mål: ett monokulturellt land med hårt statskontrollerade medier.

Av Johan Berggren

Det är ingen överdrift att säga att Sverigedemokraterna har en reell chans att nå ministerposter efter valet hösten 2018. Under ett framträdande inför borgerliga akademiker i Uppsala (se artikel på sidan 19) gör Jimmie Åkesson sitt partis strategi tydlig: de vill ingå i ett nytt, konservativt, block som ska ta regeringsmakten i Sverige. Det SD har att erbjuda är arbetarröster som annars de konservativa svårligen skulle locka.

Länge såg övriga politiska partier i Sverige ut att inse faran med Sverigedemokraterna, att partiet har en långtgående önskan att avskaffa det pluralistiska samhället, såväl politiskt som kulturellt. Men med Sverigedemokraternas vandring högerut i sin ekonomiska politik, samt med en het önskan om att återfå regeringsmakten och egna krympande opinionssiffror har såväl moderater som kristdemokrater närmat sig Sverigedemokraterna i tal och handling. En koalition är idag en möjlighet.
Runtom i Europa kan vi se vad som händer när radikalnationalister ridit på en populistisk våg till regeringsmakten.
Ungern har under Viktor Orbáns Fidész stöpts till en nationalistisk enpartistat. I Polen har partiet »Lag och Rättvisa« efter sitt makttillträde 2015 angripit en pluralistisk parlamentarisk demokratis grundstenar. Liksom i Ungern har man attackerat yttrandefriheten och tryckfriheten genom att inskränka mediers möjlighet att kritisera och granska makten. Public service-företagen har i både Ungern och Polen hamnat under regeringarnas kontroll och styrning, liksom rättsväsendet. Statsvetare menar att Polen idag inte längre uppfyller kraven på en rättsstat, på grund av de politiskt kontrollerade domstolarna.
Vi vet att SD noga studerar och beundrar Ungern och Polen. Målet för de radikalnationalistiska partierna – som Sverigedemokraterna – är de facto enpartistater – Putins Ryssland är både förebild och hjälpare – och monokulturella nationer. Majoritetsbefolkningen ska vara den enda, minoriteter diskrimineras med krav på assimilering till majoritetskulturen. Utländskt inflytande och opålitliga minoriteter lastas för nationens bekymmer.

Vad är Sverige? Vad är svenska värderingar? Frågor få partier ägnar större uppmärksamhet – Sverigedemokraterna gör det desto mer. Den svenska grundlagen torde vara ett svar på dessa frågor. Denna vill Sverigedemokraterna ändra. I en motion (2016/17:2932) till riksdagen av sverigedemokraterna Fredrik Eriksson och Jonas Millard framgår det tydligt på vilka punkter:
Grundlagen inleds med regeringsformen, paragraf 1: »All offentlig makt i Sverige utgår från folket.« Redan här vill SD ändra. De vill i grundlagen inskriva att makten i Sverige ska utgå från det svenska folket och i grundlagen ha med »en berättelse« om detta svenska folk, det vill säga en definition. Alltså en etnisk öronmärkning av de som makten i Sverige ska utgå ifrån.

Paragraf 2 innehåller: »Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.«
Här vill Sverigedemokraterna ändra, och slopa skrivningen om motverkan för diskriminering på grund av tillhörighet till en minoritet. Eriksson och Millard skriver att »en sådan uppräkning är olycklig, då den lätt leder till ett resonemang som landar i att ´alla är jämlika men vissa är mer jämlika´«. De sverigedemokratiska riksdagsledamöterna citerar alltså George Orwells 1984 för att beskriva vad de tycker om Sveriges grundlagsskydd mot etnisk diskriminering.
Vidare vill Sverigedemokraterna att det ska stå i grundlagen att alla minoritetsgrupper utom de fem erkända svenska minoritetsgrupperna (samer, tornedalningar, sverigefinnar, judar och romer) ska assimileras, inte integreras, i Sverige. Alltså ska till exempel chilenares, kurders, persers, arabers, somaliers, serbers med fleras kulturer, språk och samfundsliv inte stödjas i Sverige längre. Den svenska statens strävan är att människor från dessa, och alla andra, minoritetsgrupper ska bli »svenskar« i språk, dräkt och uppförande.

Vidare önskar sverigedemokraterna Eriksson och Millard, och förstås hela deras partiledning bakom dem, ändra den svenska rättsskipningen, och definition av medborgarskap. Domstolar ska kunna döma till fråntagande av medborgarskap – från sådana som inte fötts in i det. Straffet ska kunna utdömas för de som »felaktigt« tillskansat sig medborgarskap, samt sådana som anses ha »förverkat« sitt medborgskap. Man kan beskriva det som att SD vill skapa två straffskalor, en för »födda« svenskar, en för invandrade som fått medborgarskap senare i livet.

Det är uppenbart att det monokulturella samhället är Sverigedemokraternas strävan och mål. Och de vill försöka nå det genom att ändra i den svenska grundlagen.

SD vill också ur Sveriges grundlag stryka alla skrivelser om tillhörighet till och medlemskap i internationella och mellanstatliga organisationer. Medlemskapet i EU och förbundenheten med EU-domstolen ska inte vara med. SD vill också ha folkomröstning om medlemskapet i EU. Målet är utan tvekan ett utträde, ett svenskt Brexit. Medlemskapet i FN påstår de sig vilja ha kvar, men det ska inte finnas med i regeringsformen (grundlagen) och FN-konventioner (som de Mänskliga rättigheterna) ska inte vara bindande och ratificieras av Sverige till svensk lag.

Den sverigedemokratiska antisocialismen uppvisas då Eriksson och Millard i sin motion om ändringar i grundlagen önskar att slopa 1 maj som helgdag. De vill också stärka kungens roll som statschef, och återinföra det svenska ordensväsendet: tillbakagångar till grundlagen före 1974, då den senast ändrades. Denna ändring kallas för övrigt i SD:s motion för »den sentida ändringen«.
1974 års regeringsform föregicks av 20 års utredningsarbete. Men för den som vill ändra Sveriges grundlag utan noggrann-heter kan det göras mycket fortare. Redan till 2020 skulle vi kunna ha en helt omskriven grundlag.
Det hör till bilden att den svenska grundlagen är relativt lätt att ändra. Allt som behövs är två riksdagsbeslut med ett val, och 9 månader, emellan. Om en regering av någon anledning vill ändra grundlagen behöver den alltså »bara« genomdriva ett riksdagsbeslut, sedan utlysa nyval kort därefter. Får den sedan makten i nästa val är det fritt fram.
Förslagen om ändringar – eller hoten om man så vill – mot grundlagen har gått relativt ouppmärksammade förbi. Men den lilla ideella MR-stiftelsen har slagit larm. Stiftelsen formades 2016 av en grupp experter på Mänskliga Rättigheter, med följande syften:
• Att regeringens och riksdagens förslag och lagar överensstämmer med mänskliga rättigheter.
• Att mänskliga rättigheter i Sveriges grundlag får non-derogativ status och ej kan frångås eller ändras.

MR-stiftelsen har tagit fasta dels på utvecklingen i flera europeiska länder, dels på Sverigedemokraternas uttalanden och motioner. Tidigare i höst kom MR-Stiftelsen med ett juridiskt PM om den svenska grundlagen, hoten mot den, och förslag på hur den kan skyddas.
MR-Stiftelsens strävan är att i Sveriges grundlag införa ett absolut förbud mot beslut som står i strid med ett demokratiskt statsskick och mänskliga rättigheter. Ett sådant finns till exempel i Tysklands grundlag. MR-stiftelsens förslag till grundlagsskydd har dock hitintills inte fått mycket gehör:
– Förslagen har visats för bland andra ministrar i dagens regering, berättar Edna Eriksson, i MR-stiftelsens styrelse. De verkade dock inte särskilt bekymrade, och visade inget större intresse för att utöka skyddet för grundlagen, eller de rättigheter som stadfästs i den. Men vi kommer fortsätta att arbeta för att uppmärksamma politiker och allmänheten på den fara som föreligger. Förändras grundlagen förändras också Sverige, i grunden.

När jag i en intervju frågar Mattias Gardell, professor och expert på radikalnationalism om saken säger han:
– Sverige har ingen turbulent, revolutionär historia. Vi har inga erfarenheter i modern tid av krafter inifrån landet som vill hota vår demokrati. Det är naturligtvis en svag punkt, och det är inte oväntat att den radikalnationalistiska rörelsen siktar in sig på denna.

Två av fyra delar av den svenska grundlagen rör åsiktsfriheten, som av tradition och lag är stark i Sverige: tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Sverigedemokraterna, likt andra radikalnationalister i Europa, har ett speciellt förhållande till medierna. Å ena sidan är man mycket noga med att hävda att man själva, och anhängare, är »tystade«, att »sanningar«, främst om invandring, förtigs. Rörelsen är förtjust i att hävda att »åsiktskorridorer« råder, där de själva lämnas utanför. Det kan ta sig i form av att om en särskild bok inte köps in till ett särskilt bibliotek, så hävdas att »censur« slagit till. I själva verket är antalet gånger radikalnationalister tystats med hjälp av lagar ytterst få i Sverige. Inte ens hatfyllda propaganda-nätsidor som ingår i rörelsen, och ofta fått ekonomiskt stöd av rörelsens stora parti, Sverigedemokraterna, som Avpixlat (nyss omdöpt till Samhällsnytt) har drabbats av svensk censur. Till och med nazister tillåts, under stora åtaganden från polis, demonstrera på gator och torg.
Å andra sidan är radikalnationalister inte alls särskilt varma anhängare av skydd för fria medier och yttrandefrihet – när de väl kommer till makten. För lite mindre än ett år sedan ändrade Polen sina medielagar, och införde direkt styrning av landets public service, samt möjligheten att döma journalister som yttrade misshagligheter om regimen böter. Den ledande sverigedemokraten, tredje talmannen Björn Söder, försvarade i Sveriges Radio Polens medielagar. »Man måste förstå att det kanske behövs en omdaning av systemet, och det kanske behövs även här i Sverige«, sa Björn Söder, som också uppvisade partiets syn på var världen är på väg genom att mena att »det socialliberala etablissemangets« tid börjar ta slut – och att en ny politisk era inträder. Slutligen slog Söder fast att Polens nya censurerande medielagar inte hade något med EU att göra, utan var en helt inhemsk fråga.
Att Sverigedemokraterna med ungersk och polsk förebild skulle ge sig på Sveriges Public service är alltså ingen avancerad fantasi, utan den allra troligaste utvecklingen med sverigedemokrater i en svensk regering. När Ungern införde statligt kontrollerande media- och kulturlagar 2012, gick ledande sverigedemokrater, som Västra Götalands gruppledare och medlemmen i valberedningen Patrik Ehn ut och inte bara stödde denna, utan sa rakt ut att den var »en förebild« (SVT Kulturnyheterna 21 augusti 2012).

Exemplen på SD:s avoga förhållande till svenska medier är många. Våren 2016 twittrade riksdagsledamoten Linus Bylund följande: »Vilket SKÄMT stora delar av Sveriges navelskådande trångsynta journalistkår är! Nu låtsas de maktmissbrukande syltryggarna att Kaplangrejen är bevis på att MP minsann också granskas. Tillåt mig hånskratta va… Ni är och förblir denna nations fiender.«
Partiet har även som linje att slopa det svenska presstödet, vilket skulle betyda slutet för många svenska dagstidningar. Bloggen »Polismasaren« listar förtjänstfullt uttalanden om medier och journalister av ledande sverigedemokrater. Bilden är tydlig: SD ser medierna som fiender, och skulle vilja kontrollera dem. Hösten 2015 beklagar SD:s partisekreterare Rickard Jomshof att »media i Sverige inte fungerar som i Ungern«.
Som mest uppenbar blir denna önskan kanske i riksdagsledamoten Anna Hagwalls motion hösten 2016: »Ingen familj, etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera direkt/indirekt mer än fem procent av media«, skriver sverigedemokraten. Motionen är riktad mot Bonnierkoncernen, skrivelsen »etnisk grupp« möjligen en otydlig udd mot föregivet »judisk« mediakontroll – antisemitiska troper är inte ovanliga i radikalnationalistiska sammanhang. Tydligt är att »svensk« inte anses vara en »etnisk« grupp. Hagwall vill även lägga SVT:s kanaler, utom en nationell nödkanal, bakom kodad betalvägg. Hur verklighetsfrämmande Hagwalls motion än är, säger den oss mycket om Sverigedemokraternas syn på tryckfriheten. Grundlagen skulle inte få vara ifred i sin nuvarnade form med SD vid makten.

Nu har just den statliga public service-utredningen kommit med sitt betänkande. De har sett faran vid horisonten. Den 16 oktober skriver Olle Wästberg, ledamot i kommittén i en debattartikel i Expressen att »public service ligger vidöppet för politisk styrning«, med en tydlig skrivning om högerpopulister, och föreslår en rad skyddsåtgärder. Han påpekar också att regeringen är på väg att tillsätta en utredning för översyn av yttrandefrihetsgrundlagen, och föreslår att däri skall inskrivas lag om public services oberoende.
En sådan skrivning, och de som redan finns där som skydd för en demokratisk samhällsordning, med yttrandefriheter och skydd för diskriminering, ligger dock fortfarande i farozonen för relativt snabba ändringar. Som sagt: två på varandra följande riksdagsmajoriteter är allt som behövs.

MR-stiftelsen skriver i sitt PM förslag på starkare skydd för de grundläggande lagar och värderingar som formar vår demokrati:

»På grund av sin historia har länder som Tyskland med flera (Norge, Italien, Rumänien, Portugal) i sina konstitutioner infört särskilda klausuler för att omöjliggöra ändringar av statsskicket och rätten till mänskliga rättigheter. Dessa begränsningar syftar vanligtvis till att skydda statens heligaste egenskaper, såsom det demokratiska statsskicket och skyddet av de mänskliga rättigheterna.

Tekniken är att i grundlagen ta in en artikel som anger vilka regler som inte går att ändra under några villkor.

Den tyska grundlagen har i artikel 79 stycke 3 angående ändring av grundlagen tagit in följande: ´(3) Ändringar i denna grundlag som påverkar delningen av federationen i delstaterna, deras deltagande angående principerna inom ramen för lagstiftningsprocessen, eller de principer som anges i artiklarna 1 och 20 skall vara otillåtna.´
Artikel 1 reglerar människans värdighet, mänskliga rättigheter, omedelbar tillämpning av grundläggande rättigheter som lag och artikel 20 reglerar att Förbundsrepubliken Tyskland är en demokratisk och social federal stat. Att all statlig myndighet härrör från folket, att makten skall utövas av folket genom val och andra röster och genom särskilda lagstiftande, verkställande och rättsliga organ. Att lagstiftaren skall vara bunden av den konstitutionella ordningen, den verkställande och den dömande makten genom lag och rättvisa.

Vidare sägs i stycke 4: ´Alla tyskar skall ha rätt att göra motstånd mot varje person som önskar avskaffa den konstitutionella ordningen, om ingen annan åtgärd är tillgänglig.´
Syftet med artikel 79 är att förhindra en upprepning av händelser som de under den nazistiska, ´likformighetsprocessen´ (Gleichschaltung) när Hitler använde formellt laglig konstitutionell rätt till att de facto avskaffa konstitutionen.«

Med andra ord skulle den svenska demokratin, de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten – som alla är under reellt hot från ett stort parti med möjlighet att komma i regeringsställning – kunna ges ett långt starkare skydd i den svenska konstitutionen än de har idag.
Diskussionen känns obekväm, berättar MR-stiftelsens medlemmar efter diskussioner med ledande politiker, däribland ministrar. Ingen verkar vilja tro att det skulle vara så illa. Att det är någon fara. Men kanske är det bättre att försäkra sig i tid? När det är för sent, är det för sent. Och det kan vara så snart som 2020.

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.