MeToo-kampanjen sprider hopp om förändring, någonting som verkligen är på tiden. Men samtidigt finns där en känsla av nedslagenhet: fruktansvärda vittnesmål svämmar över både sociala och traditionella medier, men kommer flodvågen leda till någonting?
Alexandra Pascalidou säger att »patriarkatet är i gungning« (sid 15). Hur gärna jag än vill tro har jag svårt att se det. Protesterna har varit massiva, men vilka åtgärder har egentligen föreslagits från politiker, företag, skolor, fackförbund? Män har fått kliva ner från sina mäktiga positioner; vilka kommer ta över deras platser? De patriarkala strukturerna sitter så djupt att hopplöshet tar över.
Med det sagt: att sluta kämpa är inte ett alternativ. Aldrig.
Den nigerianska människorättskämpen Joy Ngozi Ezeilo förstår knappt frågan hur hon orkar slåss mot människohandeln när berättelserna från de utsatta är så vidriga att man helst inte vill lyssna (sid 16). Vi kämpar väl på ändå, säger hon, det är ju det vi gör? Varför skulle vi ge upp för att det är fruktansvärt, när det är på grund av att det fruktansvärda sker som vi från första början försöker förändra? Ilskan över orättvisorna är hela engagemangets bensin. Vidriga filmer från slavhandeln i Libyen? Det måste få ett slut! Djur som plågas? Så får det inte vara! Kvinnor som vittnar om sexuella övergrepp? Vi måste förändra!
I det här numret av Ordfront magasin berättar vi också om kampen för Östersjön, ett av världens sjukaste hav (sid 26). Om ingen redan på 70-talet hade börjat slåss för havets överlevnad hade Östersjön antagligen varit död idag. Betyder det att Östersjön har goda framtidsutsikter? Kanske inte.
Frilansjournalisten Joakim Medin har besökt delar av Mellanöstern efter att Islamiska staten besegrats (sid 30). Har livet blivit bättre för människorna i de befriade områdena? Både ja och nej. Har folket slutat hoppas, tro och kämpa för en bättre framtid? Definitivt inte.
Rebecca Solnit resonerar i förordet till boken Hopp (sid 41) utförligt om hur kamp och rättvisa vävs samman med hoppet. Faran är att man som hoppfull förminskar problemen, ser en drömvärld lite för nära. För att bekämpa orättvisorna effektivt behöver man kunskap om hur de fungerar, och med för mycket insikt i alla hemskheter tappar man lätt hoppet. Ibland måste man helt enkelt kämpa, trots att man inte känner hopp – för att det är rätt.
Jag vill ha ett samhälle som är förändrat i grunden, en framtid där patriarkatet har fallit, där orättvisor är utrotade. Men är jag så naiv att jag tror att en sådan framtid är möjlig? Oavsett svar påverkas inte glöden, kampen för förändring. Att ge upp och låta orättvisorna vinna (eller när det gäller klimatet: att hela världen går under) finns inte.

---

Hanna Gisslén