Fatemeh Khavari, 17 år, blev på ett par månader hösten 2017 en politisk kraft att räkna med i Sverige. Johan Berggren träffade henne för att prata om Ung i Sverige-rörelsen och politisk kamp.

Text och foto: Johan Berggren

– Vi har kontakter med ministrar och andra politiker, kampen med demonstrationer på gatan är inte den enda längre, vi har flera strategier nu, berättar Fatemeh Khavari när vi sitter ner med flera andra från Ung i Sverige under en paus i programmet på Mänskliga rättighetsdagarna i Jönköping 11 november i år, där förstaårs-gymnasiestudenten Fatemeh Khavari deltagit i många scenframträdanden och samtal, alltid med en glöd och ett fokus som gör att man direkt förstår att de andra i Ung i Sverige – bredvid henne sitter Ahmad Rahimi och två andra unga killar – ser på henne med beundran och hopp, hon är den naturliga ledaren.
– För två år sedan visste vi inte vad mänskliga rättigheter var. Vad demokrati innebar. Vi visste inget, för vi fick inte gå i skolan. I Sverige fick vi det. Vi är två år gamla, födda på nytt, säger Fatemeh Khavari.
Hon själv kom till Sverige 2015 med sin familj, och fick snart uppehållstillstånd, men såg många som inte fick det: ensamkommande, utvisningshotade, förtvivlade. Från Afghanistan, hazarer som hon själv. I augusti tog hon initiativet till en sittstrejk på Mynttorget framför Sveriges riksdag. De var bara ett dussin första dygnen. Blev angripna av nazister. Sedan hände något.
– Man behöver inte magi för att ändra världen, säger Fatemeh Khavari. Men man behöver tro på sig själv och på vad som är rätt, och på demokratin. Vi unga tog vårt ansvar och gick ut på gatorna. Snart kom det många fler, och sådana som sympatiserade. Orättvisor förändras genom handling. Det handlar om mänskliga rättigheter, våra liv och demokrati. Om det inte spelar någon roll vad vi gör är det ingen skillnad på Sverige och Afghanistan.
– Denna rörelse ger hopp och styrka åt ungdomar som söker asyl, som annars är så ensamma, fyller Ahmad Rahimi i. Jag själv försökte ta mitt liv, sedan dess har jag fått hopp. Vi gör detta tillsammans.
Han visar upp sin underarm, där han har  AMNESTI NU tatuerat i stora blockbokstäver. Ahmad har själv inte uppehållstillstånd, en av tusentals asylsökande unga som befinner sig i det byråkratiska limbo som undantagslagarna från 2016 satt dem i.

Under september växte sittstrejken, som flyttat till Medborgarplatsen. Hundratals flyktingungdomar och sympatisörer fyllde trapporna till Medborgarhuset. Dagliga manifestationer hölls. Ett par glesa motdemonstrationer skanderade glåpord, men möttes av talkören »kärlek, kärlek«. Senare flyttade man vidare till Norra Bantorget.
– Vi satt dagar och nätter. Det började bli kallt, och vi beslöt att sluta för folk mådde dåligt, psykiskt och fysiskt, med regn och sådant. Och så hade vi börjat få kontakter, med SSU och andra inom Socialdemokraterna, och även andra partier, berättar Fatemeh Khavari.
Kraven hade börjat höras och tas upp i maktens kretsar. De hade både väckt bred opinion och koncentrerat sig på makthavare. Inte illa för ett gäng tonåringar utan kontakter eller pengar. Man inser snabbt att det handlar om en obändig idealism, som kanske är ungdomen förunnat. Eller den som kämpar för en rättvis sak.
– Det som driver mig är en tro, jag är säker på att det vi gör är rätt, och att det gör skillnad. Något kommer hända, det bara är så. Det måste det göra.
Med en gnista av triumf i den stadiga, intensiva blicken anförtror Fatemeh Khavari mig att de vet att en uppgörelse rörande de ensamkommande är på gång i regeringen. Hon har fått rätt: deras kamp har burit frukt. Men jag får svära att inget säga i förväg. Vilket beslut som ska komma vet hon förstås inte, men att förhandlingar pågår, att ministrar slåss för hennes vänner som står utan uppehållstillstånd.
– Jag hoppas det är amnesti, att alla får stanna. Annars fortsätter vi kämpa. Alla ska med.

Att alla ska med, solidariteten, kom in tidigt i Ung i Sverige-rörelsen. Det är unga flyktingar, med eller utan uppehållstillstånd, som organiserat sig själva runt asylfrågan. Men rätt snart lyfte de blicken:
– Vi såg de som stöttade oss, säger hon. Det var folk i rullstol, pensionärer och gravida mammor. Det var folk från andra svaga grupper i samhället, och det var naturligt att stå tillsammans, då krossas vi inte så lätt.
Ung i Sverige uttalade snart stöd för BB-ockupationen i Sollefteå, för funktions-hindrade som riskerade att förlora assistentstöd, för fattigpensionärer.
Men nu är alltså ett regeringsbeslut nära förestående. Vart tar rörelsen vägen sedan?
– Om det är ett för svagt beslut kämpar vi vidare, säger Fatemeh Khavari. Vi kommer också hålla ihop om alla får stanna. Fortsätta att bygga det här landet, det är vår skyldighet. Vi ska arbeta för integration, som är väldigt dålig på många håll just nu. För att skapa ett bra land med demokrati, och mångfald.
Det finns de som menar att ni förstör Sverige och inte vill ha mångfald?
– Åh, SD får ta tabletterna, svarar Fatemeh Khavari. Som min mamma brukar säga om medicin när jag var liten, »den är inte god, men den är bra för dig« … de får ta medicinen, den är bra för dem!
Fatemeh Khavari drar vidare, snart dags att resa hem efter två intensiva dagar. Måndag morgon väntar lektioner som vanligt på gymnasielinjen Sam-Sam.

---

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.

*Fotnot: 29 november kommenterar Fatemeh Khavari regeringens kompromissbeslut om de ensamkommande såhär: »Ung i Sverige anser att det här beskedet är bra, men inte tillräckligt bra. Det omfattar inte så många som vi hoppades på.«