Den svenska MeToo-rörelsen blir bok. I MeToo – hur går vi vidare? (Lava) berättar över 80 kvinnor om sina erfarenheter av sexuella trakasserier och övergrepp. Vi pratade med bokens redaktör Alexandra Pascalidou.

Varför ger du ut boken?
– Det är ett försök att fånga rörelsen som blev en revolution. Jag ville få ner den på papper från cyberrymden så att samtalet kan fångas för kommande generationer. Förutom att kvinnorna delar med sig av erfarenheter ger de också konkreta tips på hur vi nu går vidare och vad man kan göra om man har blivit utsatt. Jag är rädd att den här unika rörelsen, som är en historisk vändpunkt, bara ska försvinna. Ingenting kan ersätta en bok som står i hyllan som en påminnelse. Hashtaggarna kommer inte finnas på Kungliga biblioteket. I boken samlas kvinnor från helt olika branscher, klasser och kulturer. Några exempel: EU-kommissionären Cecilia Malmström, förintelseöverlevaren Hédi Fried, debattören Nabila Abdul Fattah, programledaren Malou von Sivers och författaren Susanna Alakoski. Vi publicerar också »screenshots« för att förmedla känslan av att det faktiskt var någonting som hände på internet. Detta blir ett historiskt dokument av vad som inträffade hösten 2017.

Mäktiga män har fått sparken och yrkesgrupper har samlat tusentals kvinnor i upprop mot trakasserier och övergrepp. Vad tror du mer att MeToo kan leda till?
– Hittills har vi mest sett ganska mäktiga branscher från akademikervärlden, vilket självklart är fantastiskt. Men jag tror att arbetarkvinnorna, vars berättelser sällan når ut, kommer att höras allt mer. Orättvisorna i samhället och maktobalansen märks tydligt i alla vittnesmål som kommer ut, det är en klassisk rättvisefråga. Man ser också att de otrygga anställningsformerna spelar in – det är lättare sagt än gjort att be en ensamstående trebarnsmamma att bli en visselblåsare när hon är helt beroende av jobbet. Därför välkomnar jag framför allt den kollektiva kraften och solidariteten som jag tycker har varit fantastisk i den här rörelsen.

Hur hoppas du att framtiden ser ut?
– Det jag drömmer om är redan på gång: en nolltolerans mot sexuella trakasserier, övergrepp och sexism. Jag älskar att de här hierarkierna nu rasar, med patriarkatet i total gungning – det var verkligen på tiden. Jag önskar ett samhälle där vi möts som jämlikar och låter den konstruktiva kärleken ta plats, där ingen känner sig förnärmad eller förödmjukad. Mest av allt hoppas jag att rörelsen sprider sig över världen. I Grekland händer ingenting, de här strukturerna är så accepterade och normaliserade att man inte ens talar om det.

---

Hanna Gisslén