På ett boende i en svensk småstad mötte Hassan kvinnan som utnyttjade honom sexuellt. I Migrationsverkets lokaler mötte Amir advokaten som trakasserade honom i över ett år. Ordfront har tagit del av vittnesmål om sexuella övergrepp och trakasserier mot unga i asylprocessen.
Text: Hiram Li Bild: Elliot Skog
Vid Nissans strand i de djupa småländska skogarna ligger Smålandsstenar, en tätort i Gislaveds kommun med runt femtusen invånare. I det lilla idylliska samhället, centralt beläget vid en park, ligger ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Det var där som Hassan träffade henne.
Hassan är idag 20 år, vi träffas i lägenheten som han delar med några vänner. Inledningsvis berättar han trevande, det är tydligt att han inte är helt bekväm med de mer intima detaljerna. Men han säger att han vill att det ska komma ut. Han berättar om sin första tid i Sverige, om boendet, om Smålandsstenar och om kvinnan.
En dag kom en kvinna, någonstans mellan 30 och 40 år gammal, till boendet. Hon bjöd hem honom på fest, hon hade alkohol. Hassan var 16 år gammal, några sexuella relationer hade han aldrig haft.
– Jag ville ha alkohol, jag hade druckit det förut i Iran, det var roligt att dricka, berättar han.
Kvinnan öppnade dörren i underkläder, på ett bord stod öl och whisky. Hassan fick två shots. Kvinnan började dansa och ta på sig själv. När han ville gå hindrade hon honom. Istället började hon ta på honom.
– Jag ville inte. Jag hade tänkt att min första gång skulle vara romantisk, att vi skulle vara kära. Detta var äckligt, säger Hassan.
Efteråt låste han in sig på toan, äcklad och rädd. Sedan sprang han raka vägen därifrån. Den trevande tonen i Hassans berättande är nu borta, han är lugn och nästan smärtsamt detaljerad. Han berättar att han i månader efter övergreppet kände sig smutsig och duschade tvångsmässigt, ibland flera gånger om dagen.
Enligt Hassan kom samma kvinna, och även andra vuxna, till boendet och bjöd ungdomarna på fest. Fester som ofta inkluderade sex. Han tackade aldrig ja igen. Kvinnan hade enligt Hassan sexuella relationer med flera ungdomar på hans boende.
– Det var alltid pojkar, aldrig män, säger Hassan. Hon ville ha unga pojkar tror jag.
Visste personalen?
– Ja, det var många i personalen som visste. Vi berättade för dem, men de brydde sig inte, säger Hassan.
Enligt Hassan var det inte bara vuxna utifrån som träffade ungdomar. En i boendepersonalen hade en intim relation med hans vän. Hon var 40 år gammal, han var 17 år. Deras sexuella relation pågick i flera månader.
– De hade ofta sex på boendet, alla som bodde där visste om det, men bara vissa i personalen, säger han.
Enligt Hassan var det inte de sexuella relationerna utan alkoholen som ungdomarna bjöds på som till slut fick chefen på boendet att agera. Och då fick ungdomarna skulden för det som hänt.
– Chefen sa att vi hade gjort fel, att vi hade druckit alkohol och att det är olagligt för minderåriga. Nu i efterhand vet jag att det inte var vi som gjorde fel, utan att det var det som de gjorde mot oss som var olagligt, säger Hassan.
Cristian Penna är psykolog på International Centre for Health and Human Rights. Han har jobbat med flyktingar i flera europeiska länder, däribland Sverige. I sitt arbete möter han ofta människor på flykt som utsatts för olika former av sexuella övergrepp.
– Det är människor som kommer hit med ett bagage av trauman bara för att utsättas igen, säger han. Det blir trauma, på trauma, på trauma.
Enligt Cristian Penna är det viktigt att se till kontexten, till maktrelationer och samhällsdebatten just när det gäller sexuella övergrepp mot unga asylsökande. När förövare ger sig på unga människor så som Hassan erbjuder de ofta något positivt, för människor i en så utsatt position kan det vara närhet, omtanke eller bara möjlighet till socialt umgänge.
Detta sker i en rasistisk struktur där dessa pojkar översexualiseras, objektifieras och målas ut som förövare. Jag tror att det gör många förblindade, att man inte ser vad det är: övergrepp mot barn, säger Cristian Penna.
Eftersom chefen på boendet där Hassan bodde har gått i pension, väljer vi att inte ta med hennes namn i den här artikeln. När hon på telefon får höra vad intervjun gäller blir hon upprörd. Hon menar att pojkarna och deras kultur skiljer sig från hennes:
– De är inte som vi, de har en annan kultur än oss, de ser inte på kvinnor på samma vis som vi, säger hon.
Hon säger först att allt som Hassan berättat är påhittat. Inga utomstående kvinnor ska ha kommit till boendet.
Förstår jag dig rätt att du menar att inget av det mina källor berättat stämmer?
– Det är inte omöjligt att det kan ha hänt men det är ren och skär lögn att jag eller någon i personal ska ha vetat om att något sådant har skett, säger hon.
Kände du till att en i personalen hade en sexuell relation med en boende?
– Nej, något sådant har aldrig inträffat.Jag förstår inte var du fått detta ifrån, säger hon.
Vi berättar att vi tagit del av domstolshandlingar som rör ett helt annat mål, handlingar som styrker Hassans berättelse på många punkter. Där framgår bland annat att en av de kvinnor som Hassan pekar ut har haft en sexuella relation med en minderårig vän till Hassan. Hassans vän bodde inte själv på boendet men dokumentationen är av sådan karaktär att både personal och chef på boendet borde ha fått kännedom om omständigheterna. När vi frågar den före detta chefen om det vill hon inte längre svara.
Anders Ivar, dåvarande chef för Individ- och Familjeomsorgen är fortfarande anställd på Gislaveds kommun. Han var ytterst ansvarig för Hassans boende. Han vill inte svara på frågor i telefon, men skriver i ett mail att han inte känt till det som hänt.Något ansvar känner han inte. »Jag känner inte ansvar för uppgifter som jag aldrig fått«, skriver han. Han väljer att inte svara på några följdfrågor.
IVO, Inspektionen för vård och omsorg, är den myndighet som är ansvarig för att kontrollera att flyktingboenden följer reglerna och att barnen och ungdomarna inte far illa. Ulla Barr på IVO säger att utomstående vuxna inte ska ha tillträde till boenden utan att det görs en registerkontroll. Hon säger att på grund av ämnets känsliga karaktär det inte är säkert att de får höra om sexuella trakasserier när de kommer på tillsyn. Hennes bild är inte att det skulle vara vanligt förekommande.
– Det är klart det händer, men det är inte vår uppfattning att detta är vanligt förekommande, men vi har naturligtvis det på agendan, säger Ulla Barr.
Hassan har en annan bild än IVO. Han menar att olämpliga sexuella relationer och övergrepp är vanligt på asylboendena.
– Jag har vänner och släktingar på många boenden i Sverige, nästan alla har hört om eller upplevt liknande saker, säger han.
Hassans bild om att det är vanligt förekommande styrks av boendepersonal som kontaktats under reportaget. Flera personer som jobbar på boenden i olika städer berättar att de känner till liknande fall och att det är något som ofta diskuteras inom personalgrupper.
Alireza Hassanzadah är aktivist. Han kom själv till Sverige som ung flykting och har bland annat via Asylstafetten jobbat för att uppmärksamma ensamkommandes utsatta situation. Han är inte förvånad över Hassans berättelse. Han ställer sig frågande till IVO:s hållning, och menar tvärtom att det är mycket vanligt att det kommer utomstående vuxna till boenden, utan att de kontrolleras. Enligt honom vill många väl, men han menar att det ändå är problematiskt.
– Det finns något djupt rasistiskt med det, det blir så tydligt hur våra barn behandlas annorlunda. Jag har svårt att föreställa mig att det skulle tillåtas komma massa främmande vuxna som vill kramas till boenden för svenska barn, säger Alireza Hassanzadah.
Sexuella övergrepp och trakasserier förekommer även i andra led i ungas asylprocess. Jag träffar Amir, han berättar om hur han upplevde sin relation med sitt offentliga biträde, en jurist som rekommenderas av en stor svensk organisation. Under arbetet med det här reportaget har jag fått höra flera historier om samma biträde, många har upplevt att han trakasserar dem. Men endast Amir vill vittna i en intervju. Många är kvar i asylprocessen och har fortfarande juristen som offentligt biträde, och bedömer det som för riskfyllt att berätta, även om det skulle ske anonymt.
Amir berättar att det började på Migrationsverket, han hade kallats på intervju för asylutredning. Med sig hade han sin advokat, de hade träffats några dagar tidigare. Det hade känts bra, men nu var Amir nervös, han skulle inför tolk, handläggare, och advokat berätta intima detaljer ur sitt liv.
Han visste att mycket hängde på intervjun, där hade han hade chansen att påverka utgången av sin asylprocess. Det gick bra, han pratade på. Under pausen gick Amir och advokaten ut, han ville röka, och ville veta vad biträdet tyckte om intervjun. Något sådant samtal blev det aldrig. Istället frågade advokaten om han kunde adda Amir på Facebook.
– I efterhand tänker jag att det var genomtänkt att han tog den första privata kontakten där, under min intervju, när jag var som mest utsatt, säger Amir.
Advokaten scrollade igenom Amirs bilder på Facebook och berömde dem. Pausen tog slut. Efter intervjun började den långa väntan på beslutet som skulle avgöra Amirs framtid.
Kort efter intervjun kom de första meddelandena från juristen till Amir. Det var inviter. Meddelanden som fortsatte komma, trots att Amir försöker säga att han inte var intresserad.
– På kvällarna, fick jag sms där han bjöd hem mig på ett glas vin, berättar Amir. Jag sa flera gånger till honom att jag hade pojkvän och inte var intresserad, men han slutade inte.
Amir visar meddelandena som advokaten skickat, de är många, inget av dem handlar om Amirs ärende. De är alla av privat karaktär och många är direkta eller indirekta inviter till intima relationer.
Juristen forsatte skicka meddelanden under hela asylprocessen. Amir berättar om tillfället när de efter asylutrednings-intervjun skulle gå igenom hans ärende. De satt i advokatens kontor och när de var klara frågade advokaten om de skulle slå följe på vägen hem. Amir ville inte och försökte ta sig ur situationen, men advokaten insisterade. Väl framme vid Amirs
lägenhet ville advokaten följa med upp. När Amir inte ville blev han arg.
– Jag blev mycket orolig, jag var rädd att det skulle drabba mitt asylärende, berättar Amir.
Amir menar att det handlar om makt, att det finns människor som förstår och utnyttjar att asylsökande är utsatta, att de inte kan göra mycket för att förhindra övergrepp och trakasserier. Han säger att han tror att vissa känner sig tvungna att gå längre än vad han gjorde. Att vissa inte vågar riskera sina asylärenden.
På Advokatsamfundet är man tydlig med att det finns strikta etikregler och att klienter inte ska utsätts för någon form av uppvaktningen eller trakasserier:
– Våra etiska regler är glasklara, du får inte utsätta någon, varken kollega eller klient för sexuella trakasserier, gör du det kan vi öppna ett disciplinärende, säger Anne Ramberg, ordförande på advokatsamfundet.
Hon berättar vidare att i efterdyningarna av Metoo planerar Advokatsamfundet att anordna kostnadsfria kurser om sexuella trakasserier. Kurserna kommer dock främst att behandla relationen mellan de anställda på advokatkontoren. Några speciella kurser som ska förebygga att klienter utsätts planeras inte. Anne Ramberg anser att det befintliga regelverket är tillräckligt.
– Som sagt, det är inte tillåtet att utsätta klienter för sexuella övergrepp.
Inte bara unga pojkar vittnar om övergrepp under asylprocessen. I arbetet med det här reportaget hör vi flera historier om övergrepp mot kvinnor. Många har upplevt sexuellt våld i kontakt med svenska myndigheter, organisationer och boenden, men ytterst få vill berätta. Trots löfte om anonymitet är många rädda att det på något vis ska kunna drabba dem. Hassans första reaktion när han får höra de frågor vi vill ställa, är att vi borde kontakta kvinnor:
– Ni borde prata med tjejer, jag vet att de utsätts för väldigt många övergrepp, jag känner flera, säger han.
Hassans bild bekräftas av en kurator på socialtjänsten som vi pratar med, på grund av sitt jobb är hen ovillig att vara med i reportaget med namn.
– Min bild är att nästan alla ensamma kvinnor på flykt utsätts för sexuellt våld på något vis, det kan vara av myndighetspersonal, i kontakt med organisationer eller av andra på boendena, säger hen.
Cristian Penna är inte förvånad över att det är svårt att få kvinnor att ställa upp på intervju:
– Många av de kvinnor på flykt som jag möter upplever sig som längst ner i hierakin, att de helt saknar röst. Tänk hur svårt det har varit för kvinnor med makt, skådespelare, mediamänniskor, att tala ut om trakasserier. Då är det inte jättekonstigt att det är ännu svårare för en asylsökande kvinna, säger han.
Sedan natten i lägenheten med den medelålders kvinnan har mycket hänt i Hassans liv. Han bor inte längre på boendet. Kvinnan har flyttat till en annan stad. Regeringens andrumspolitik har gjort att boendet har omvandlats från ett HVB-hem till ett stödboende för lite äldre ungdomar.
En fråga kvarstår dock: hur skyddas ungdomarna idag?
Susana Olsen är idag chef på individ- och familjeomsorgen i Gislaveds kommun, med ansvar för kommunens boenden. Hon tillträdde efter att Hassan lämnat boendet.
– Jag har känt till att det varit stökigt på boendet innan jag tillträde, men detta är nya uppgifter för mig, säger hon.
På frågan om vilka åtgärder och stöddokument de har för att förebygga sexuella övergrepp svarar hon först att hon inte vet. Hon återkommer dagen efter och berättar att de har ett pågående uppdateringsarbete av en stödhandbok där förebyggande åtgärder mot sexuella trakasserier ska inkluderas.
– Det är inget vi har börjat göra nu, utan är ett uppdateringsarbete som vi jobbat med under längre tid, säger hon.
Amir känner inte längre att han behöver svara advokaten. Han har nu fått uppehållstillstånd och ett jobb som han trivs med. Han är noga med att han inte vill att advokaten ska bli kontaktad, han menar att det skulle leda till att hans identitet röjs.
Hassan och Amir heter egentligen något annat.
Hiram Li är frilansjournalist och återkommande medarbetare i Ordfront magasin.
