UR ARKIVET: Hiram Li

Senast lika många människor var på flykt i världen som idag var under andra världskriget. Då som nu fylls svenska, vitmålade bussar med flyktingar. Då hämtade bussarna flyktingar från krigets Europa till »sagolandet« Sverige. Idag används vita bussar vid avvisningar från samma land.

Text: Hiram Li Foto & Research Gonzalo Peña Rojas

Ewa Kabacinska Jansson räddades av 40-talets vita bussar, och är idag än av få som fortfarande lever och kan berätta om det. Hon föddes i koncentrationslägret Ravensbrück. Hennes mamma och pappa kom från Polen, greps i samband med Warszawa-upproret 1944 och fördes till ett tyskt läger i nuvarande Polen. Där separerades de och mamman fördes till kvinnolägret Ravensbrück, 90 kilometer norr om Berlin. I början av april föddes Ewa i en barack. Då var kriget på väg mot sitt slut. Ewas utmärglade mor vägde bara 39 kilo.
– Hon kom aldrig över det här med att vistas i ett koncentrationsläger. Den förnedringen, den hungern. Misshandel som hon ibland beskrev, berättar Ewa när jag träffar henne.
Tre veckor senare, den 25 april lämnade den sista konvojen vita bussar Ravensbrück, transporterna återupptogs först efter krigsslutet. På en av bussarna befann sig Ewa och hennes mamma. Ewa tror inte att hon och hennes mamma hade överlevt länge till i lägret.
– Om man tänker på vilken föda de fick, en skiva bröd, kanske med lite margarin. Vattnig soppa med lite potatisbitar eller kålbitar. Det var ju ingen näring att tala om, säger Ewa.

Nu när vita bussar med flyktingar åter rullar på svensk mark, är det i ett helt annat syfte än på 40-talet. De vita bussarna hämtar inte längre människor från krig, de kör tillbaka dem för transport till krigen de lämnat.
Anledningen till att Migrationsverkets deportationsbussar fått sin vita färg är rädslan för repressalier mot företagen som kör dem. Asylrättsaktivister har under flera år uppmärksammat företagen som kör deportationernas bussar och flera aktioner har genomförts mot dem. 2013 bröt sig aktivister in i Bergkvarna bussars garage och slog sönder 20 bussar. Några månader senare, utanför förvaret i Åstorp, var deportationens bussar vita. Man ville inte längre att företagen som hyrs in för att köra flyktingarna skulle drabbas. Linda Persson var i Åstorp tillsammans med andra aktivister, de ville protestera mot deportationen.
– Jag minns att vi såg människorna inne i bussarna, att vi vinkade och skrek så att de skulle se att det fanns folk som protesterade mot vad man gjorde mot dem, berättar Linda Persson.
Att söka upp dem som blev deporterade den kvällen visade sig vara en omöjlig uppgift. Ingen visste vad som hänt dem eller var de var. Kontakten hölls med deras vänner i Sverige en kort tid för att sedan brytas helt. Det finns ytterst liten kunskap om vad som händer den som blir deporterade. En av de få som forskat på det är den brittiska sociologen Liza Schuster, hennes forskning visar att de allra flesta känner sig tvungna att fly vidare från landet de deporteras till. Australiensiska Edmund Rice Centre har även de undersökt vad som händer med dem som tvingas återvända. Deras undersökningar visar att många av de som inte flyr vidare blir dödade efter återvändandet. Masod Oscarsson är en av dem som efter att ha blivit deporterad fortsatt sin flykt. Han berättar om faran:
– Det finns ett läger i Kabul där de flesta som deporteras till Afganistan hamnar. Det är mycket farligt där, folk är desperata, de saknar allt.
Själv åkte han aldrig till lägret, han fick hjälp av sin fru i Sverige att ordna ett tryggare boende i Kabul, där han stannade en kortare tid. Han tog sig sedan till sin hemstad Herat där han gömde sig innan han efter två månader kunde ta sig ut ur Afghanistan igen:
– Jag gick aldrig ut, det var för farligt, Afghanistan är inte tryggt för mig.

På natten den 25 april 1945, samma natt som de lämnat lägret, angreps Ewas busskonvoj av allierade flygplan, som trodde det var tyska bussar. Tyskarna målade under krigsslutet sina bussar vita för att de allierade skulle tro att de var Röda korsets. Ewas mamma har senare berättat hur de tvingades fly ut ur bussarna och gömma sig i skogen, och hur hon bad en annan kvinna bära Ewa, själv var hon för svag. I skogen väntade de på att bomberna skulle sluta falla. Mamman berättade att hon i mörkret tappade bort sitt nyfödda barn, att hon på knä i beckmörkret fick känna på marken för att till slut hitta det lilla knytet som Ewa låg inlindad i.
När Masod Oscarsson transporterades av deportationens bussar fick vår fotograf följa med. Anledningen var att Masod hade gått med på att inte göra motstånd mot att deporteras. På tvångsdeportationer får varken journalister eller hjälparbetare följa med. De berättelser som via aktivister ändå tagit sig ut är berättelser om hur människors händer och fötter blir bundna. Hur deras ansikten förses med spottkåpor och hur de pumpas fulla med lugnande mediciner. Allt för att deportationerna ska gå smidigt.
Allt detta slapp Masod, han fick med händer och fötter fria själv gå in i den vita minibussen som förde honom till Kastrup där ett flygplan väntade på att ta honom till Istanbul och sedan vidare till Kabul. Stämningen i bussen var tryckt, chauffören och Migrationsverkets personal försökte småprata med Masod, kanske ville de framstå som trevliga inför kameramannen. De frågade honom om hans liv, om Afghanistan och om tiden i Sverige. Han berättade om sin fru som han nu tvingades lämna, om sin långa väntan på beslut och om sin tid på förvaret i Kållared.
– Jag satt en månad på förvaret i Kållared utanför Göteborg, det var hemskt, förvaren är som fängelser, sa han.
Chauffören blev påtagligt obekväm av jämförelsen, och protesterade lite tveksamt.
– Nja, det är väl inte samma, sa han.
Masod började räkna upp likheter, han berättar att man är inlåst i förvaret, att man bara får gå ut på rastgården på bestämda tider, att höga murar omgärdar förvaren. Chauffören var tyst en stund sedan utbrast han:
– Jäklar vad fint väder det är idag!
Samtalet var över. Bussen fortsatte att rulla mot sin destination.

Bilderna är svartvita och ljudet något knastrigt, filmen Vittnesbördet gick upp på biograferna 1945. Den berättar om svenska Röda korsets insatser under krigets slutskede, den berättar om flyktingarna, om de vita bussarna, om den svenska humanismen. Vi hör reporterns röst: »De klev av på sagolandet Sveriges jord.«
Orden yttras till bilder från Malmö hamn, till bilder på rader av bussar, till bilder på Ewa och hennes mamma. Bilderna visar hennes utmärglade mamma, med sitt krampaktiga grepp kring barnet.
Ewa minns inte det, hon var för liten. Vad hon däremot minns är första gången hon såg sin mamma igen. Kort efter att hon anlände till Sverige separerades de av myndigheterna. Sveriges socialtjänst ansåg inte att hennes mamma, som burit henne från koncentrationslägret, hade tillräckligt ordnade förhållanden för att ta hand om sitt barn. När de efter tre år återförenades kunde inte Ewa tala polska, mammans språk.
– Jag tror inte att man förstod sådant på den tiden, varför det var viktigt att inte separera oss, säger hon.

Det var på natten de kom, minns Zabi Rahimi. Han var 17 år, en kvinnlig polis väckte honom. Det hade bara gått två månader sedan Öresundståget burit honom över bron från Danmark, tagit honom till det land som i Vittnesbördet kallas sagolandet.
– Jag kom till Sverige för att jag hört att Sverige var ett bra land, berättar han.
Polisen sa åt honom att han skulle vara tyst, så ingen av de andra på boendet skulle höra. Zabi berättar att han förstod vad som höll på att hända, att han nu skulle bli deporterad. Poliserna, de hade kommit fler nu, sa att han inte behövde oroa sig, att de bara skulle ta honom till stationen, sen skulle han få gå hem igen.
– Jag trodde inte på dem, men var inte helt säker på att de ljög. Nu i efterhand förstår jag att det var helt orimligt att de skulle ta mig till stationen kl 4 på natten.
De stannade bara kort på stationen i Malmö, innan de körde honom till Kastrup och flygplanet. Zabi berättar att han inte var jätterädd, mest ledsen och arg. Polisen höll honom ständigt under uppsikt, ingen sa mycket. Med två poliser vid sin sida blev Zabi deporterad, han har svårt att förlika sig med att människor väljer att jobba med deportationer.
– En människa bör fråga sig vad som är viktigast, att hjälpa människor eller att hjälpa regler, säger han.

Några månader efter att Zabi deporterats var han tillbaka i Sverige där han levde gömd i två år innan han kunde söka asyl igen. Trots deportationen, trots att Sverige gjorde hans flykt så svår tycker Zabi att Sverige är ett land som präglas av humanism.
– Jämför man med Holland som jag också varit i så är Sverige mycket bättre, här finns inga kameror som följer allt vi gör på boendena. Där satte de oss i ett häkte innan vi fick komma till boendet, i Sverige var det inget sådant, säger han.

De vita bussarna har länge varit en symbol för Sveriges humana inställning till flyktingar. Filmer som Vittnesbördet berättar om en aktion som präglas av en vilja att hjälpa folk i nöd. Först på senare tid har det lyfts fram att de vita bussarna hade en baksida. Historiken Ingrid Lamfors skriver i boken Blinda fläckar att bussarna transporterade fångar mellan lägren åt nazisterna i utbyte mot att skandinaviska fångar släpptes fria.

Under våren 1945 räddade de svenska vita bussarna Ewa, hennes mamma och ytterligare cirka 20 000 flyktingar ur krigets Europa. Det var en produkt av långa förhandlingar mellan Sverige och Tyskland.

Under våren 2016 släppte svenska regeringen ett pressmeddelande, de ämnade förbereda deportationen av 80 000 flyktingar. Förhandlingar pågår mellan EU och Afghanistan som kommer gör gällande att landet ska ta emot de som utvisas från Europa. De svenska bussar som kör dem kommer vara målade vita.

---

Hiram Li är frilansjournalist och Gonzalo PeÑa Rojas frilansfotograf verksamma i Malmö.