DETTA ÄR LEDAREN I ORDFRONT MAGASIN 3 2018

I ett blogginlägg om den rekordvarma månaden maj skriver meteorologen och klimatdebattören Martin Hedberg att jordens medeltemperatur idag har ökat en grad Celsius från förindustriell tid och att det motsvarar en kvarts istid – fast åt andra hållet. Och att vi med Paris-avtalet är på väg mot en halv istid.

»Fast det vi håller på med landar inte i Paris«, skriver Hedberg. Utan i fyra graders uppvärmning. En HEL istid, fast åt andra hållet. Och på mycket kortare tid än någon istids fram- eller tillbakaryckning.

Om vi vore rationella borde i stort sett all politik idag handla om klimatförändringarna, varje fråga förhålla sig till dem på ett tydligt sätt. Inte bara för att de pågår, i rasande takt, och för att Sverige och hela mänskligheten står och faller med dem utan också för att folk i Sverige tycker att de är en mycket viktig fråga. Enligt en undersökning beställd av Aftonbladet för ett halvår sedan tycker 89 procent att klimathotet är mycket eller ganska allvarligt. En övervägande del av dessa, 59 procent, tycker att klimatförändringarna är mycket allvarliga.

En mer bedövande konsensus torde knappast gå att få i någon större samhällsfråga i det här landet. Eller i något land.

Men tydligen fungerar inte politik så. Inte ens i protestantiskt ateistiska, välutbildade, bonnförnuftiga, välordnade ingenjörslandet Sverige. Hur politik fungerar verkar väl ingen fatta just nu. Allra minst politikerna själva, tycks det. Det är invandring och ordning och reda som ska gälla i valrörelsen, det kan ingen rekordmaj som hotar ge en sommar full av skogsbränder ändra på. Frågan är om ens Messias nedstigning från Himmelriket i Tidaholm på midsommar skulle kunna ändra på det.

Det som slår mig när jag läser Hedbergs blogg, förutom en stilla panik, är hans sakliga, nästan stillsamma ton. Fakta. Tydliga slutsatser ur klara argument. Utan utropstecken eller förstärkningsord. Det är liksom motsatsen till tonfallet i de mediala debatternas mittfåra.

»När argumenten är svaga, höj rösten«, är en talaranvisning som tillskrivits många, från Tegnér till Hitler och Churchill. Men meningen tycks sitta på en post-it-lapp hos många publika tyckare i dessa dagar. Ingen fråga är för liten eller lokal för att ord som »historiens värsta/bästa/största« ska smällas in. Västerlandet hotas, tydligen, av att exempelvis Horace Engdahl skulle bli av med jobbet. Sittande regeringen kan beskrivas som ett »kommunistvälde« av en före detta chefredaktör, numera friskolemiljardär.

Har det epidemiska brösttonsläget smittat av sig från »sverigevännernas« vilt faktaföraktande smutskastning av Sverige? I en parallell verklighet som på något sätt pockat sig in som delvis sann befinner sig Sverige i fritt fall mot avgrunden, totalhavererat av IS-krigare, gangstrar (utomeuropeiska förstås), burkor och islamistkramande feminister. (Att Sverige går som tåget i BNP, arbetslösheten är rekordlåg och annan tråkig fakta orkar knappt  ens sittande regering nämna).

Martin Hedberg avslutar sitt blogginlägg med »PS. Mycket tyder på att Golfströmmen faktiskt håller på att stanna av. DS.« Vilket tonläge har vi kvar att använda ifall detta händer?

Inför ett val i höst som ser ut att barka åt en politisk omvälvning i Sverige kände vi att vi måste orka lyfta blicken och tanken. Och kanske sänka tonläget så det hörs vad vi säger.

I det här numret tar sig Alf Hornborg sakligt an möjligheterna att nyttja vänsterpopulismens mekanismer till att väcka en radikal folklig rörelse som klarar och vågar ta i de enorma globala miljöproblemen. David Ericsson beskriver insatt hur varutransporterna i Sverige kan bli så gröna som vi nog alla skulle önska. Och Christian Abrahamsson påminner om att det funnits tider och stunder i historien när samhällsfenomenen invandring och integration har varit radikalt större, och klarats av ändå.

Johan Berggren