Högerpopulismen vinner terräng i Europa. Göran Greider och Åsa Linderborg argumenterar i boken Populistiska manifestet för att populism kan vara välgörande för demokratin, så länge missnöjet riktas mot kapitalet istället för migrationen. Alf Hornborg frågar sig huruvida nationalstatens välfärdsprojekt är livskraftigt i en globaliserad värld. Och om det finns en tredje väg för vänstern?

Av Alf Hornborg

När nu invandringen till Sverige enligt en färsk opinionsundersökning anges vara den viktigaste valfrågan framstår Göran Greiders och Åsa Linderborgs bok Populistiska manifestet (2018) som ett klokt och välkommet inlägg från två uppriktiga vänsterideologer. De har modet att blottlägga invandringsmotståndets strukturella rötter utan att demonisera eller förakta de många svenskar som känner sig övergivna av de myndigheter som de trodde företrädde dem. Den skarpaste kritiken riktar Greider och Linderborg inte mot högerpopulisterna, utan mot det socialdemokratiska vänsteretablissemang som i sin glidning mot nyliberalism har vänt ryggen åt den mest utsatta delen av arbetarklassen.
Populistiska manifestet är en modig men motsägelsefull bok. Dess mest centrala tes är att höger- och vänsterpopulism är väsensskilda. Den räddar begreppet »populism« från etablissemangets förakt genom att hävda att populism är välgörande för demokratin, men betonar att det folkliga missnöjet måste riktas mot kapitalet snarare än mot de nyanlända. Det är i denna moraliserande uppmaning till arbetarklassen som resonemanget sist och slutligen blir motsägelsefullt. Greider och Linderborg vill blåsa liv i en klasskamp som sedan 80-talet har fått träda tillbaka för globaliseringens realpolitik, men de förklarar inte hur arbetarrörelsen nu skulle stå bättre rustad för den kraftmätningen än den gjorde för snart fyrtio år sedan. På vilket sätt skulle den svenska arbetarklassen nu ha en starkare förhandlingsposition än då – eller större intressegemenskap med lågavlönad arbetskraft i andra länder? Här utgår författarnas politiska analys mera från moral och önsketänkande om en välregisserad klasskamp än från kapitalets verkliga logik.

Moralpanik och demonisering
Samtidigt noterar de att högerpopulism inte enbart kan reduceras till främlingsfientlighet. Man får ibland rentav intrycket att den är sakligt välgrundad. Medan fattigdomen i Sverige har brett ut sig har konkurrensen om låglönejobben gjort att invandringen medfört ytterligare lönepress nedåt. Greider och Linderborg skriver att »arbetarklassens tunga slit för låg betalning« skapar »noll förståelse för dem som man tror inte gör rätt för sig« (s. 244). »Kan man verkligen kräva ovillkorlig solidaritet«, frågar de sig, »av dem som förlorat mest på det sönderslagna samhällskontraktet?« (s. 81). Skall de svenska låginkomsttagarnas kritik av migrationspolitiken i första hand inte ses som uttryck för förkastliga värderingar eller låg utbildningsnivå, utan för den sakligt korrekta iakttagelsen att politiker och myndigheter har övergivit dem, till förmån för människor som inte har deltagit i välfärdsbygget?Greider och Linderborg står tillräckligt stadigt grundade i sina vänstervärderingar för att inte lida av beröringsskräck inför högerpopulismen.

Greider och Linderborg står tillräckligt stadigt grundade i sina vänstervärderingar för att inte lida av beröringsskräck inför högerpopulismen.

Detta är befriande i en tid när, i deras egna ord, »debattörer som inte håller sig hundra procent till manus [lätt] förskjuts till fienden – en felsägning eller en öppet ställd fråga och det är kört« (s. 199). Med hänvisning till Mick Humes¹  iakttagelser om den hotade yttrandefriheten skriver de:  »Förr var det kungar och kardinaler som bestämde vilka åsikter som gick an. Idag är det medierna, Twitter, vänstern och liberalerna som hyssjar ner folk med den nyorwellska maximen ’Vi kan aldrig tolerera intoleransen’« (s. 169). »I sina värsta stunder«, berättar de, »har även den med de godaste intentioner brännmärkts av dem med samma goda avsikter« (s. 137). Som Greider och Linderborg antyder har diskussionsklimatet i Sverige varit mera kringskuret av underförstådda moraliska gränser än i de flesta länder. Medan Zygmunt Bauman (2016) använder begreppet »moralpanik« för att beskriva många européers oro inför den tilltagande migrationen, vore det i Sverige mera rättvisande att tillämpa det på de tongivande opinionsbildarnas svar på sådan oro. Medelklassvänsterns ovilja att »ta« i de svåra frågorna kring migrationen har till och med lett till ett utbrett förnekande av så kallade integrationsproblem (s. 199-201).

Här finns också många träffande iakttagelser om medelklassvänsterns moraliserande förakt för lågutbildade låginkomsttagare i städernas utkanter och på landsbygden, som speglar föreställningar om en svartvit spelplan där det bara finns onda rasister och goda antirasister. Som författarna påpekar vittnar sådana kategoriska föreställningar om bristande kontakt med den samhällsklass som vänstern traditionellt har företrätt. Samma urbana vänsterradikaler som »talar nedsättande om allt som smakar landsort och glesbygd« skulle »betrakta det som en politisk dödssynd att tala lika nedsättande om dem som bor i Husby, Rosengård eller Bergsjön« (s. 207). Det är uppenbart inte bara rasister som bedömer människor utifrån onyanserade kategorier.

Huvudproblemet är pengarnas grundidé
Men Greiders och Linderborgs egen analys av spelplanen är alltför kringskuren av klassiskt marxistiska övertygelser om vad som är grundproblemet med kapitalismen, och vad den kommer att ersättas av. De ser inte att det i själva pengarnas logik ligger en tvingande kraft så destruktiv att inte ens Marx kunde räkna ut vart den skulle leda. Hur uppbyggliga framtidsvisioner marxismen än odlar ligger det i pengarnas väsen att nationer, företag och individer väljer de strategier som bäst gynnar deras köpkraft. Så långt får man ge de nyliberala ekonomerna rätt, men vad de inte vill kännas vid är att nyttomaximeringen sker på andra människors – och miljöns – bekostnad. Därför alstrar marknadsekonomin obönhörligen allt djupare motsättningar – och allt större miljöproblem. Häri ligger fortfarande vänsterns största utmaningar.
Det är varorna som framställts med lägst lönekostnader och minst miljöhänsyn som vinner marknadsandelar. Därmed ökar globaliseringen obönhörligen de ekonomiska klyftorna, miljöförstöringen och sårbarheten. Tyvärr lär ingen socialistisk nationalstat i världen kunna tygla dessa illavarslande globala processer med mindre än att pengarnas själva grundidé ifrågasätts. Även om tanken ännu uppfattas som absurd står vänstern inför valet mellan just en sådan förnyad och mycket mera radikal kritik av kapitalismen, å ena sidan, och regressiva försök att återuppliva 1900-talets kamp för välfärdsstaten, å den andra.
Även om författarna har rätt i att den nyliberala nedmonteringen av välfärds-staten har byggt på politiska beslut betyder det inte att den i praktiken är reversibel. Den nyliberala ordning som länder som Sverige har upplevt sedan 80-talet är en eftergift åt den globaliserade konkurrensen om företag och arbetstillfällen. När löne- och skattebördor blir för stora flyttar kapitalet helt enkelt till mera anspråkslösa länder. För en nation att försöka återupprätta en välfärdsstat av 60-talsmodell vore att bädda för skattebortfall som i själva verket skulle minska det ekonomiska utrymmet för välfärd. Det ger oss skäl att tvivla på nationalstatens möjligheter som förkämpe för rättvisa – till och med inom det egna landet. Greider och Linderborg beklagar att en »instinktivt internationalistisk vänster« ofta har »anammat nästan samma syn på nationalstaten som nyliberalismen« (s. 121), och påminner oss om att nationalism har kunnat stå för antikolonial frigörelse och självbestämmande lika väl som kolonialism och folkmord. Men när de som den tyska vänsterpolitikern Sahra Wagenknecht påpekar att nationalstaten är »den enda form vi hittills känner« som kan reglera kapitalismen, bortser de ifrån att dess möjligheter att verka för jämlikhet inom landet paradoxalt nog kan stå i omvänd proportion till dess vilja att råda bot på den orättvisa världshandel som gynnar de mest köpstarka nationerna.
Vad Greider och Linderborg liksom Wagenknecht inte verkar genomskåda är vad det egentligen innebär att nationalstater, precis som företag och hushåll, strävar efter en så god köpkraft som möjligt. Det är det som nationalekonomi handlar om. Med 1800-talets Storbritannien som före-bild är det varje nations målsättning att bedriva en handelspolitik som innebär att det egna landets köpkraft växer. Detta är i praktiken liktydigt med att det inte dräneras på resurser, utan tvärtom drar till sig nettoflöden av de i varorna nedlagda mängderna arbetstid, markareal, energi och material från andra länder. Så har imperialism och nykolonialism kunnat fortsätta efter imperiernas upplösning och koloniernas frigörelse, därför att nationalekonomin beslöjar den i biofysisk mening asymmetriska världshandeln med hjälp av en begreppsapparat som framställer den fria marknaden som en garant för rättvisa. Oavsett på vilket sätt en nationalstat väljer att reglera flödet av människor över sina gränser kommer den alltid att sträva efter ett maximalt nettoinflöde av resurser. Därför måste ett lands föreställningar om en reglerad invandring ställas i relation till dess oreglerade aptit på andra länders resurser. Stater är inte välgörenhetsinrättningar. Länder som Sverige och Tyskland väljer naturligtvis till slut att begränsa inflödet av människor, men deras välstånd kommer att fortsätta att bygga på ett obegränsat inflöde av resurser.

Har vänstern kapitulerat?
Den moraliska övertygelsen att Sverige bör ha en generös migrationspolitik kan utgå från två helt olika världsbilder. Antingen tänker vi oss Sverige som en livbåt på ett hopplöst hav, eller som ett luftkonditionerat rum i en het öken. I det första fallet har svenskarnas relativa trygghet ingenting att göra med de nödställdas situation, i det andra är den en bidragande orsak till den. I det första fallet skulle migrationspolitiken handla om medmänsklig empati och altruism, i det andra om samvete och skyldighet. Oavsett vilken världsbild vänstern väljer finns det frågor att reda ut. Om den väljer den första utgångspunkten – att Sveriges välstånd ingenting har att göra med lidandet i omvärlden – är den helt enkelt dåligt informerad. Om den väljer den andra – att världsekonomin har drag av nollsumme-spel – kvarstår frågan om hur den tror att mottagandet av några tiotals tusen flyktingar per år skall ändra på spelreglerna. Hur många flyktingar skulle det behövas för att göra vårt samvete rent?
Nationalstatens roll i den globaliserade kapitalismen är ett centralt problem för en vänsterrörelse som vill vara mera än utopisk retorik. Så länge nationalstaten är den enda instans som kan reglera kapitalismen, men vänstern varken kan eller ens vill använda den för att slå vakt om den egna nationens välfärdssystem, ligger det nära till hands att dra slutsatsen att vänstern har kapitulerat inför arbetsmarknadens globalisering  – och i praktiken allierat sig med nyliberalismen. Att hävda den egna nationens rätt till självbestämmande kan utifrån liberalismens premisser förknippas med bakåtsträvande nationalism och xenofobi, men det skulle också kunna vara ett sätt att ta spjärn mot de globala marknadskrafterna. Det skulle kunna vara en strategi för att omvandla pengar till redskap som tjänar människorna, i stället för tvärtom.
Även om de nu aktuella flyktingströmmarna inte ett ögonblick utmanar de strukturella orättvisorna mellan världens rikare och fattigare länder har de fått en oerhört stark symbolisk laddning för den samvetstyngda medelklassvänstern i Europa. De är lika laddade som vår relation till rumänska tiggare. Frågan är till slut om Greiders och Linderborgs slutsatser om allmosor (s. 142) och klassresor (s. 162) i ett större perspektiv också kan tillämpas på migrationen: Genom att omvandla strukturella samhällsproblem till individualiserade lösningar avskaffar den inte fattigdomen och ojämlikheten »i någon djupgående bemärkelse« – »tvärtom, hela idén bygger på att det ska finnas en resa att göra«. Kan en europeisk klassresa från låginkomsttagare till övre medelklass i det avseendet jämföras med en resa från Somalia till Rinkeby?
De globala klassklyftorna består. De utmärglade afrikanska barnen och deras förtvivlade mödrar saknar resurser att ta sig till Europa. De mest behövande miljarderna blir kvar i lägren och slumstäderna runt om på jorden. Hur ska vi rättfärdiga att vårt engagemang för några tusen afghanska ynglingars mänskliga rättigheter – när de väl tagit sig innanför Sveriges gränser – är så ojämförligt mycket större än för några av de två miljarder medmänniskor som tvingas leva på mindre än två dollar om dagen? Nationsgränserna har en tendens att definiera inte bara vår politiska, utan också vår moraliska räckvidd.

Nationsgränserna har en tendens att definiera inte bara vår politiska, utan också vår moraliska räckvidd.

För oss som på 70-talet fick lära oss leva med uppgiften att »40 000 barn dör varje dag« är det något yrvaket över moralpaniken kring migrationsfrågan. Har vi haft en naiv och idealiserad bild av Sveriges roll i världen? Man frågar sig varför spottloskorna inte på samma sätt flög när det så kallade »enprocentsmålet« för den svenska biståndspolitiken debatterades för några årtionden sedan. Har migrationen sedan dess gjort världssamhällets oanständiga orättvisor mera konkreta? Har vi i så hög grad lyckats förtränga tillståndet i världen att vi tänker oss att frågan om svenskar är beredda att symboliskt dela med sig av sin trygghet och sitt välstånd plötsligt delar in oss i goda och onda?  Moralpaniken blir inte mera berättigad av att den i stor utsträckning riktas mot de svenskar som har det sämst ställt. Vänsterns moraliserande sätt att närma sig migrationspolitiken konvergerar på ett kusligt sätt med nyliberalismens tilltro till en fri global arbetsmarknad och en individualiserad syn på hur samhällsproblem bör lösas. Finns det någonting kvar av skillnaden mellan empatisk borgerlig välgörenhet och vänsterkrav på strukturella förändringar?

Finns det någonting kvar av skillnaden mellan empatisk borgerlig välgörenhet och vänsterkrav på strukturella förändringar?

Bortom traditionella villfarelser
I en tid då globalisering alstrar nya rumsliga ordningar ter sig den traditionella marxismens bagatellisering av kulturell identitet och platsanknytning som ännu en missräkning. Nationell identitet är för Greider och Linderborg lika svår att hantera som för den vänster som glidit över mot nyliberalism. De instämmer i Chantal Mouffes iakttagelse att vår samtids extrema individualism har skapat ett behov av en kollektiv identitet, och trots att de tar avstånd från högerpopulismens folkbegrepp konstaterar de att »det är mycket mänskligt att älska den plats ’där barn man lekt’, där man känner igen smakerna, språket, kvarteren, naturen, människorna, musiken, idrottssegrarna och allt det andra som skapat de minnen som gjort en till den man är« (s. 228). Inte nog med det, säger författarna: Det är just upplevelsen av kollektiv identitet, som liberalismen vill underkänna och förpassa till historien, som ger politiken sin dynamik. Enligt Greider och Linderborg nådde millennieskiftets proteststorm »mot en herrelös globalisering« sin kulmen när den »lockade ut enorma mängder människor, unga som gamla, vid maktpyramidens fot under olika ekonomiska toppmöten« (s. 178). Massdemonstrationer är utan tvivel en lika viktig källa till kollektiv identitet som fotbollsmatcher eller popkonserter. Om vi för ett ögonblick bortser från Greiders och Linderborgs påminnelser om vad som utgör en anständig klasskamp är det inte svårt att se hur den gemenskap som spreds i folkmassorna under parollen Occupy Wall Street kunde omvandlas i de segerrusiga manifestationerna för Donald Trump.
Å ena sidan tar Greider och Linderborg avstånd från naiva moralkakor och omöjliga utopier som »Avskaffa gränserna och tillsätt en världsregering!« (s. 199), å andra sidan förnekar de att »svenska, franska eller amerikanska arbetare« i praktiken »ställs mot arbetare i Indien eller Kina« (s. 275). Men även om det har känts moraliskt motbjudande att missunna arbetarklassen i »de uppstigande länderna« en bättre ekonomi har vänstern och den internationella arbetarrörelsen stått »handfallna« inför just sådana motsättningar. Handfallenheten beror på ett grundläggande misstag i den marxistiska samhällsanalysen, nämligen föreställningen att det bara är nedlagd arbetstid som kan vara föremål för asymmetriska utbyten och öka ansamlingen av pengar hos de privilegierade. Investeringar i ny teknik är också uttryck för ojämnt utbyte, av såväl arbetstid som andra resurser. Det klassiska exemplet är den ångkraftsdrivna textilindustrin i Storbritannien på 1800-talet, som förutsatte inte bara koloniala bomullsplantager utan en även i övrigt massiv nettoimport av tid och rum till imperiets centrum.
Klassisk marxistisk teori utgår ifrån att en nationell arbetarklass är den yttersta källan till sitt eget välstånd. Hur mycket av kakan den själv får äta är ur detta perspektiv enbart en fråga om politisk framgång. Men om ett lands ekonomiska och tekniska utveckling i själva verket bygger på en systematiskt ojämn nettoimport av biofysiska resurser – inklusive nedlagd arbetstid – från andra länder, som osynliggörs av världsmarknadspriserna, är inte dess välfärdsnivå något som nationen själv kan fatta beslut om. I det ljuset framstår arbetarrörelsens landvinningar i efterkrigstidens välfärdsstater som produkter av vissa industrinationers exempellösa handelsframgångar på den internationella arenan. Folkhemmet kunde byggas därför att det fanns utrymme för det. Men är det kanske nu, när världens länder allt intensivare konkurrerar om det attraktiva kapitalet, just precis en naiv moralkaka att begära att proletärer i alla länder ska känna solidaritet med varandra? Greider och Linderborg ger oss inget tydligt svar på den frågan. De vill å ena sidan ta populisterna i försvar när de inte uppvisar »ovillkorlig solidaritet« med de nyanlända, men betonar samtidigt att ett sådant förhållningssätt är moraliskt oförenligt med vänstervärderingar. Som läsare undrar man med jämna mellanrum om inte världen har sprungit ifrån den traditionella vänsteranalysen.

Mot en mera radikal kritik
Därmed verkligen inte sagt att vänstern har anledning att resignera inför den globaliserade kapitalismen och allas destruktiva kamp mot alla. Men dess kritik av det system som alstrar dessa motsättningar och kriser bör gräva djupare än i partipolitik eller till och med skeva egendomsförhållanden. En verkligt radikal kritik måste till slut härleda problemen ur de artefakter – de spelpjäser – till vilka vi har delegerat ansvaret för mänsklighetens och biosfärens framtid. Ytterst är det pengarnas globaliserade logik som fördjupar de globala klyftorna och allas vår ohållbarhet. Genom åren har flera marxister insett att ett i verklig mening post-kapitalistiskt samhälle inte kan organiseras utifrån den i pengarna inbyggda föreställningen om alltings utbytbarhet. Några har anat att våra visioner om tekniska framsteg – »produktivkrafternas obönhörliga utveckling« – handlar lika mycket om att kunna dra fördel av ojämnt utbyte på världsmarknaden som att upptäcka hur naturen är beskaffad.
Det är sådana insikter som skulle kunna fördjupa vänsterns kritik – och erbjuda nya sätt att förstå varför arbetarrörelsens traditionella världsbild inte på 80-talet lyckades hejda nyliberalismens segertåg.
Greider och Linderborg konstaterar att det i västvärldens samhällen finns en oförmåga och ovilja att diskutera »frågor som rör klassutjämning, ekonomisk demokrati och i slutändan – socialism« (s. 290). Lärdomen vi kan dra ur nyliberalismens segertåg är att det är pengarnas omutliga och oemotsägliga logik som har omöjliggjort dessa frågor. Trots den lista av protester, ockupationer och strejker som författarna ändå vill se som samtida uttryck för en beslutsam »strid för en rimligare värld« (s. 291), är det väldigt lite som talar för att en global socialistisk revolution skulle vara nära förestående.
Det rättvisepatos som ligger till grund för vänsterns värderingar kan i längden inte förenas med en tilltro till de artefakter – pengar och modern teknik – som alstrar de orättvisor mot vilka den vänder sig. När vänsterideologer står handfallna inför välfärdsstatens avveckling och tilltagande
etniska motsättningar har de all anledning att fördjupa sin kritiska analys av de globala samhällsprocesser som ligger bakom såväl migration som främlingsfientlighet. Även om vänsterns argumentation för stunden är oklar och motsägelsefull, kommer dess värdegrund aldrig att avvecklas. Här kan man bara ge Greider och Linderborg rätt. Kampen mot sociala orättvisor är flertusenårig och kommer aldrig att fullbordas – men den måste ständigt arbeta på att genomskåda de nya och svårgenomträngliga former som orättvisorna tar sig.
Vänstern står inför tre möjliga alternativ, när det gäller grundhållningen till migration över nationsgränserna. Den kan bejaka globaliseringen och nedmonteringen av nationella gränser så att den globala arbetsmarknaden strävar mot jämvikt kring en global genomsnittslön och genomsnittstrygghet, vilket paradoxalt nog är precis vad många nyliberala ekonomer skulle förespråka. Alternativt kan den bevaka nationalstatens gränser och upprätthålla de globala klass- och trygghetsklyftorna, inom ramen för de rådande världsekonomiska spelreglerna. (Vilket av dessa alternativ som vinner mest politiskt gehör i höst lär det inte råda något tvivel om.) En tredje väg som vänstern på längre sikt måste överväga är att vända globalisering och världsmarknad ryggen och tillförsäkra invånarna en trygghet som inte bygger på nettoinflöden av resurser utifrån.  Dit är steget mycket långt, men en vänster som inte är beredd att ta det är ingen vänster.

---

Alf Hornborg är professor i humanekologi vid Lunds universitet.