Fråga historien och den svarar

Chicago år 1900 var en kokande smältdegel där europeiska migranter från flera dussin länder levde i armod och slet i fabrikerna. John Dewey och Jane Addams tog här fram handfasta metoder för att sammansvetsa och lyfta ett samhälle.

Om man följer den politiska debatten i Sverige 2018 är det lätt att tro att en viss sorts migration och en viss sorts integration utgör samtidens största utmaningar. Lösningar som diskuteras på den politiska arenan, i offentligheten och bland människor i allmänhet sträcker sig från en utopisk gränslöshet till en dystopisk, nästan existentiell, förståelse av den rådande situationen och nationen som oföränderlig monolit.

Debatten om dessa demografiska fenomen saknar dock här och nu många nyanser, inte minst de historiska perspektiv som den förtjänar. Man bör alltid vara försiktig med att använda historiska paralleller för att förklara samtiden, risken är att man inte förmår förstå det som är nytt och annorlunda. Sverige 2018 är definitivt inte Tyskland 1933, för att nämna en historisk parallell som jag anser döljer mer än den belyser. Men trots det kan samhälleliga fenomen ofta förstås bättre om vi studerar hur de fungerat och hanterats i andra tider, och på andra platser. Om vår samtid är början på en ny folkvandringstid, ett påstående som inte alls är givet, så är det uppenbart att vi under de senaste två århundradena har bevittnat ett flertal andra, liknande folkvandringar. Några värda att nämnas är de koloniala förflyttningarna, samt flyktingvågorna under och runtom de två världskrigen. Delvis sammanfattande är den som jag tänkte närma mig här, den europeiska emigrationen till Nordamerika. Till blotta sin storlek är den mest betydande, kanske även på grund av sina politiska följder.

Hur påverkade, hanterades och analyserades denna enorma migrationsvåg? Den stad som ofta, framför städer som Los Angeles eller New York, beskrivs som den mest amerikanska av alla städer i USA är Chicago. Chicagos historia präglas, mer än någon annan av de större nordamerikanska städerna, av den europeiska migrationens kulmen, perioden mellan 1850 och 1920.
1850 var Chicago en relativt liten handelsstation vid Lake Michigan med ett invånarantal på cirka 30 000 människor. Stadens huvudsakliga funktion var som handelsplats för nötkreatur och grisar, en verksamhet som kom att utvecklas till världens största slakteriindustri, beskriven av Upton Sinclair i hans The Jungle (Vildmarken) från 1906.
Vid år 1900 hade Chicago växt till en av världens största städer med 1,7 miljoner människor. På 50 år hade staden genomgått en fullkomlig befolkningsexplosion. Av de som år 1900 bodde i Chicago var omkring 90 procent födda utanför USA. Demografiska förändringar av den här storleksordningen skapar förstås sociala problem – särskilt när de sker i en tid och på en plats av närmast otyglad kapitalism. Livet för den absoluta majoriteten av de europeiska migranterna var extremt hårt. Den främsta dokumentära skildringen av deras liv är den danskamerikanske fotografen och reformatorn Jacob Riis How the Other Half Lives, en fotografisk redogörelse (1890) av de fattigaste migrantmiljöerna i New York under 1880-talet. Riis bok förtjänar en egen text men här kan jag bara konstatera att den öppnade ögonen på de välbeställda i det amerikanska samhället för behovet av sociala reformer. Samtidigt kom dessa krav från en snabbt växande radikal fackföreningsrörelse. Chicago i slutet av förra seklet kokade av socialism och kommunism, läror som lätt fann anhängare bland slakteriarbetare bosatta i vidriga slumområden.

Insikten om behovet av sociala reformer var starkt hos Jane Addams, dotter till en senator i Illinois. Relativt ung hade hon ärvt sina föräldrar och beslutat sig för att inte gifta sig utan istället använda sin förmögenhet till att hjälpa samhällets mest utsatta. 1889 grundade hon, i ett av Chicagos invandrartätaste områden, det första i en lång rad så kallade bosättningshus, det fick namnet Hull House. Addams, som var starkt inspirerad av den sociala reformrörelsen i Storbritannien, ville framförallt hjälpa kvinnorna i detta område. Idén som drev henne var att en nyckel till sociala förbättringar i fattiga områden var att ge kvinnorna makt över sina egna liv, att ge dem utbildning och en känsla av gemenskap över de etniska gränser som fanns i området. Ett annat syfte med Hull House var även att bedriva studier i hur människorna i dess grannskap, Near West Side i Chicago, levde. Vilka behov de hade, vilka sociala problem som existerade och hur man i samarbete med människorna själva kunde förbättra deras situation.

Samtidigt som Addams startade sin rörelse donerade en av världens rikaste män, John D. Rockefeller, medel för att starta University of Chicago. Det sägs att universitets förste rektor William Rainey Harper hade en obegränsad budget för att rekrytera professorer, men att han spräckte den. En av dem som Harper rekryterade var den relativt unge filosofen John Dewey. Ett av Deweys huvudintressen vid den här tiden var frågan om hur utbildning dels behövde reformeras men även, och viktigare, hur utbildning ligger till grund för demokratin och bidrar till att forma medborgare. Den senare frågeställningen blev akut uppenbar för Dewey när han anlände till Chicago. Hur kan man forma medborgare av människor från så olika bakgrunder och med så skilda kunskaper? Till historien hör att Dewey, liksom Addams, var mer än medveten om faran med de politiska, ekonomiska och sociala spänningar och motsättningar som präglade Chicago. Knappt 10 år tidigare hade Haymarketmassakern hade ägt rum och den stora Pullmanstrejken pågick när John Dewey först kom till Chicago.

Ett av Deweys krav när han accepterade professuren vid Chicago var att den filosofiska institution han skulle leda tilldelades resurser för en laboratorieskola, där han skulle kunna testa och utveckla sina pedagogiska teorier och hypoteser. I stort sett omgående kom Dewey och Addams i kontakt med varandra. De delade en vilja att utveckla metoder för att reformera samhället men då Addams dagliga arbete bestod av att praktiskt utveckla dessa metoder så bestod Deweys i huvudsak av att formulera teorier. Senare skrev Dewey att Addams var hans absolut viktigaste lärare och att samtalen med henne kom att förändra hans filosofi i grunden.

Staden Chicago med dess extrema mångfald och ständiga förändring var ett slags laboratorium utan vilket deras metoder inte hade kunnat utvecklas. Det har ofta, och med rätta, hävdats att Addams i Chicago lägger grunden för socialt arbete som disciplin och profession. Det viktiga är hur Dewey och Addams båda, på delvis olika sätt, närmar sig frågan om hur man konkret behöver agera i ett samhälle präglat av explosionsartade demografiska förändringar. Deras mål var att hålla samman detta samhälle. För Dewey och Addams var utbildning grunden för all integration, målet var att skapa medborgare som aktivt kunde delta i byggandet av den liberala demokratin. De insåg båda två tidigt, Dewey med bistånd av Addams praktiska arbete i slummen, att ett paternalistiskt ovanifrånperspektiv inte var rätt väg att gå om målet var att skapa självständiga, tänkande medborgare. Istället krävdes omfattande studier av människors verkliga levnadsförhållanden, studier som i mycket liknade dem som Friedrich Engels några decennier tidigare genomfört i Manchester.
De reformagendor som de arbetade för måste, menade de, stå på solid empirisk grund och, vilket var centralt för Addams, innebära en ständig involvering och respekt för de människor det handlade om. Addams och Dewey kommer båda två att inta centrala roller i byggandet av de reformer som förändrar villkoren för de allra fattigaste europeiska migranterna. Om vi kan använda oss av historiska exempel för att ge perspektiv, tänka djupare eller att, helt enkelt, inse hur vissa problem kan ges proportioner så blir det tydligt att det finns lösningar. På problem som historiskt sedda, kanske inte är så enormt stora som vissa i dagsdebatten vill göra gällande. Men ändå inte bör bortses ifrån.

---

Christian Abrahamsson är filosofie doktor i kulturgeografi.