Högen med egenutgivna insider-böcker om Sverigedemokraterna fylls på, och det finns numera skildringar av partiets hela 30-åriga historia. För alla med intresse för SD-arkeologi kommer här en initierad guide till några av Sveriges sämst korrlästa och sällan recenserade böcker:  SD-självbiografierna!

Text: Anna-Lena Lodenius  Bild: Fabian Göranson

Den som vill veta mer om SD:s omdebatterade rötter, bör leta upp en bok av SD:s första partiledare, Anders Klarström. Hösten 2018 släppte han Prima Victoria, Sverigedemokraterna 1988–1995, Självbiografi 2018. Vad som får honom att nu träda fram är oklart, men det verkar inte som att han omvärderat tidigare ställningstaganden.

Att SD inledningsvis hade många medlemmar med bakgrund i nazistiska grupper, inklusive Klarström själv, är väl känt. Samtliga dessa personer får här välvilliga omdömen, och Klarström utgår slentrianmässigt från att de måste ha ändrat sig. Han vill även tona ner sin egen tid i nazistiska Nordiska Rikspartiet, NRP, kring mitten av 1980-talet, som avslutades med en villkorlig dom för bland annat mordhot per telefon. Ungdomligt oförstånd, enligt Klarström. Hans trovärdighet hade ökat om han samtidigt tagit avstånd från de partikamrater i samma rättsprocess som dömdes för betydligt allvarligare brott som mordbrand och ett utstuderat grymt mord på en judisk homosexuell man, men dessa händelser förbigås med tystnad.

Sedan har vi de som radikalisrades ytterligare efter tiden i SD, vilket inte heller tycks bekymra Klarström nämnvärt. Tina Hallgren-Bengtsson började vänstra med Nationalsocialistisk Front, NSF, redan under sin tid i SD, men enligt Klarström ska hon ändå »främst minnas som en klippa i det tidiga SD!«. Den i texten flitigt förekommande Bo Nilsson företräder numera Nordiska motståndsrörelsen och var deras frontfigur i Boden inför valet 2018, men enligt Klarström var Nilsson en »idealist«, om än med »kort stubin och hetsigt humör« vilket gjorde att han ibland sade saker som avvek från partilinjen.

Enligt Klarström hade de flesta av de som bildade partiet redan lämnat det 1992, och han kvarstod nästan ensam i riksorganisationen. Hade han gett upp hade kanske SD rasat ihop då, och inte blivit mer än en fotnot i Sveriges politiska historia. En hisnande tanke. Men så småningom strömmade det till nya krafter, och det var dessa som formade partiet som vi ser idag, snarare än de som satt på det där första mytomspunna mötet på Södermalm 1988.  Lokalt fanns dock visst liv i SD-kroppen och partiet fick sina första kommunala mandat redan 1991, ett vardera i Dals Ed och Höör.

SD bestod, enligt Klarström, de här första åren av en sorglig samling män som verkade ha tillbringat mycket tid på partikansliet. Många var arbetslösa och några lyckades ibland få sina insatser för partiet klassade som av samhället betald praktik (ALU-jobb kallades det). De producerade flygblad och höll glest besökta torgmöten, men fick ändå förhållandevis stor uppmärksamhet i medierna. Varje framträdande skrevs in i den interna partihistorien som milstolpar på vägen.

Den som gillar kändisskvaller kan läsa Klarströms berättelse om Ulf Ekberg, en av de fyra i det internationellt framgångsrika bandet Ace of Base, som enligt texten var betydligt djupare involverad i SD och även i föregångaren BSS än vad som tidigare sagts. Ulf Ekberg trädde senare fram som före detta skinnskalle och gjorde avbön för att han ska ha varit inblandad i våldshandlingar. Ace of Bases debutplatta »Happy Nation« producerades för övrigt av SD:aren Johnny Lindén, som också designade det första omslaget.

Under SD:s 30 år har en rad viktiga ställningstaganden ändrats, och i regel har en mer radikal retorik tonats ner, för att inte stöta bort väljare. I starten ansågs det till exempel att alla invandrare som kommit till Sverige efter 1970 skulle utvisas, att adoption av barn födda i andra länder skulle förbjudas i lag, samt att dödsstraffet skulle återinföras för grova och upprepade brott. I synnerhet det senare väckte intern debatt, och därför anordnades det en omröstning vid årsmötet 1990 som enligt Klarström manipulerades av några av grundarna av partiet (som senare ska ha erkänt för Klarström att de slängt röster). Resultatet blev att dödsstraffet kvarstod i programmet, trots att majoriteten egentligen var emot det. Historien säger något om den tunna demokratiska fernissan i SD. Kravet på dödsstraff togs bort ur partiprogrammet först 1999, men det har funnits partirepresentanter som senare tryckt på om att det bör återinföras.

Alternativ titel: SD var bättre förr.

Typiska citat: »…jag hade druckit några öl innan. Detta tog ut sin rätt och jag blev tvungen att gå åt sidan och göra det mot muren till museet«. sid 263

»Tyvärr hade (Hans) Carling även deltagit i ett arrangemang med en antidemokratisk grupp i Göteborg en tid innan vårt sommarläger. Det hade jag ingen som helst kännedom om vid det här tillfället. Men Hans Carling var en mycket begåvad och karismatisk talare…« sid 421 (Carling var alltså, vilket var väl känt, aktiv i den fascistiska Nysvenska rörelsen.)

RAPPORT FRÅN PARTIBUNKERN

När partiveteranen och »Sverige-vännen« Jimmie Windeskog skrev sin bok om SD:s inre liv lånade han titeln från den franska sångerskan Edith Piafs största hit: Non, Je Ne Regrette Rien – ett decennium i Sverigedemokraternas ledning (2011). Det är inte så konstigt som det låter. »Je ne regrette rien« (på svenska »Jag ångrar ingenting«) är en sång som ursprungligen tillägnades Främlingslegionen i samband med att Frankrike var involverat i kriget i Algeriet (1954–62), och de sjunger den fortfarande på sina parader.

En som deltog på fransmännens sida i denna komplicerade konflikt var Front Nationals grundare Jean-Marie Le Pen. Det har gjort att partiet tagit låten till sig och framför den i olika sammanhang.

Windeskog skildrar framför allt åren efter att Klarström avgått och Mikael Jansson, tidigare centerpartist från Örebro, tillträtt på partiledarposten 1995. Jansson lovade att förbättra partiets image, och en av de viktigaste insatserna blev att eliminera skinnskallarna genom ett internt uniformsförbud. Det betydde inte att de försvann helt, men andelen medelålders vita män i illasittande kostymer och slips ökade vid partiets torgmöten.

Det är ändå slående när man läser Windeskog hur mycket som är sig likt från det som beskrivs i Klarströms självbiografi. Mansdominansen bestod, och en substantiell del av dessa män levde sina liv på ett sunkigt partikansli mitt på Södermalm i Stockholm, omgivna av militärsängar med halmmadrasser inköpta på försvarets överskottslager, strulande kopiatorer och drivor av partimaterial. (Den som vill ha rörliga bilder som visar hur det såg ut där kan leta efter en film på You-Tube med titeln: »En rundtur på SD-kansliet ›Bunkern‹ 1997«.)

När de tog sig därifrån var det ofta för att hinka öl på krogen Bavaria i bottenvåningen på närbelägna »Skatteskrapan« – dagens »Skrapan« – eller andra liknande hak, som tidigare dominerade Södermalms krogkultur.

Jimmy Windeskog var ordförande i SD:s ungdomsförbund strax innan Jimmie Åkesson, och därefter bland annat redaktör för partiets medlemstidning SD-bulletinen och partisekreterare kring början av 2000-talet. Perioden präglades av konflikter som ledde fram till utbrytarpartiet Nationaldemokraterna, ND. I kölvattnet av dessa händelser försvann några av de mest hängivna aktivisterna i Stockholmsdistriktet, de som de facto hållit mycket av partiets verksamhet flytande. Det banade väg för ett gäng Lundastudenter, något vi återkommer till.

ND hade vissa framgångar och fick några representanter i kommuner söder om Stockholm (Haninge och Södertälje), och även Windeskog valde att gå med där efter att han uteslutits ur SD. Anklagelserna mot Windeskog handlade om att han påstods ha uttalat sig negativt om att en partikamrat hade adopterade barn, samt gjort en gest som liknade en Hitler-hälsning på en fest. Själv hävdade han att han bara varit full och imiterat John Cleese i »Pang i bygget«. ND lades ner 2014, och Windeskog omkom i en olycka i Stockholms tunnelbana 2017.

Det intressantaste med den här boken, vilket antyds i den frankofila titeln, är annars avsnitten om kontakter med partier i andra länder. SD såg länge Front National som en förebild, och SD:s ledning besökte många av partiets sammankomster. Jean-Marie Le Pen var tidigt drivande i att knyta ihop liknande partier i olika länder i konstellationer som Euronat och Nordnat, och Front National ordnade finansiering till tryckning av SD:s valbroschyr 1998.

Jimmy Windeskogs bok är liksom Klarströms i långa stycken ett försvarstal för de som gjorde grovjobbet innan SD kunde ta sig fram till köttgrytorna, makten och partibidragen, och den är lika späckad med namn och detaljerade berättelser om perifera händelser, knappologi som få utanför den trängre kretsen av före detta SD:are kan uppamma något större intresse för.

Under Windeskogs period i partiet växte antalet kommunala mandat stadigt, och antalet röster till riksdagsvalen fördubblades i varje allmänt val. Att SD inte växte ännu fortare handlade bland annat om att det dök upp konkurrenter med liknande profil. I valet 1991 tog sig högerpopulistiska Ny demokrati med Bert Karlsson och Ian Wachtmeister ända in i riksdagen, även om det bara kom att bli en mandatperiod. I valet 1998 var Ian Wachtmeister tillbaka med Det nya partiet som fick 20 000 röster. Inte mycket, men ändå fler än SD.

Alternativ titel: »Jag lämnade inte partiet, partiet lämnade mig«

Typiska citat: »Skåningarna och människorna omkring dem var fyllda med morgonluft, kampglädje och entusiasm. /…/Vi var gamla och trötta, de var unga och hungriga.« sid 303

»Samtidigt umgicks man med rattfyllon, nazihuliganer och folk som stödde kriminella ligister. Man storkonsumerade vit-maktmusik, hade själva en bakgrund i naziband och så vidare. Ingen som känner till fakta i målet kan ju påstå att det var politiska skäl jag blev utesluten för.« sid 319

I SKUGGAN AV JIMMIE

Daniel Assais »Facklan i riksdagen« för oss närmare vår nutiden. Boken kom tidigare i år, och är med sina drygt 140 sidor den näst tunnaste av de böcker jag skriver om här. Men trots det lilla formatet är den full av omotiverade upprepningar, och layouten är minst sagt konstig med varierande spaltbredd. (Tyvärr saknas också det rika bildmaterial som fanns i de två tidigare.)

Assai var med sin bakgrund som iransk flykting en udda fågel i partiet, han hade tidigare varit med i Moderaterna, men närde en dröm om att SD höll på att förändra sig. Assai engagerade sig framför allt i stockholmspolitiken, men kom partiledningen och inte minst Jimmie Åkesson väldigt nära (vilket ständigt framhålls i texten).

Med riksdagsinträdet och tillströmningen av pengar tycks idealismen ha krympt, något Assai kritiserar. Tyvärr bjuder han inte på så mycket nytt för den som följt partiet. Men viss behållning hade jag av historien om hur Jimmie Åkesson dumpades av Mattias Karlssons syster (vilket Åkesson har förnekat att han gjorde) och blev ihop med Louise Erixon som han senare fick barn med. Enligt Assai kämpade paret inledningsvis i motvind och fick smyga med relationen eftersom hon hörde till ett rivaliserande maktcentrum i partiet kring Gävle och en viss Roger Hedlund, även hennes mamma, vars ansträngda relation med Åkesson varit en följetong i medierna, hörde till den här kretsen.

Roger Hedlund har suttit i riksdagen för SD ända sedan 2010, men dömdes under 1990-talet för bland annat inbrott, och bara några dagar innan han valdes till ordförande för SD i Gävle fälldes han för att ha attackerade en syndikalist och sprayat tårgas mot en kvinna i samband med ett nyårsfirande med lokala nazister.    

SD:s ignoranta syn på sexuella trakasserier avhandlas utförligt i boken, och även om det mesta tidigare uppmärksammats i medierna är det förstås förfärande läsning. Assai pekar ut en högt uppsatt SD:are som ska ha begått ett sexuellt övergrepp utan att detta hämmat hans karriär mer än högst tillfälligt. Det verkligt anmärkningsvärda är att offret, vilket både Assai och Åkessons svärmor sagt till medierna, var partiledarens partner!

Louise Erixon framstår i boken som en kvinna med stora ambitioner som kvävts av partiets unkna kvinnosyn, och hon fick enligt Assai ständigt stå tillbaka för sin man. Det gjorde att hon retirerade till kommunpolitiken i hemkommunen Sölvesborg. Något av en revansch kan man väl säga, är att hon efter höstens val blev den första i SD att tillträda posten som ordförande i en kommunstyrelse.

Assai engagerade sig även i fallet med unge William Petzäll som valdes in i riksdagen trots ett aktivt och accelererande drogmissbruk. Assai menar att han inte fick tillräckligt stöd av SD:s ledning som tvärtom pressade Petzäll så hårt att det kan ha bidragit till hur hans missbruk utvecklade sig. Petzäll avled 2012.

Alternativ titel:  Jag kände Jimmie Åkesson

Typiska citat: »Innan jag gick mötte jag Christoffer Dullny på riksdagskansliet som frågade mig vart jag skulle, vilket jag svarade på. Det var då han sa ›det är jag som fått ansvaret att bestämma vem som ska få hänga med Jimmie efter jobbet på fritiden‹.« Sid 59 (Dullny fick senare lämna partiet och gick vidare och var senare med och bildade en svensk version av Alt Right-rörelsen, Nordisk alternativhöger.)

»Jimmie inledde en hemlig relation med Louise som inte ens partiledningen visste om. Som hans nära vän täckte jag upp för honom så det inte kom ut. Till exempel under landsdagarna sov jag med Björn Söder och Jimmie sov i mitt rum på hotellet tillsammans med Louise. Samtidigt var en av Jimmies närmaste medarbetare och nuvarande riksdagsledamot väldigt förtjust i Louise, vilket skulle få katastrofala följder när han nästan fullbordade en våldtäkt på henne.« sid 62

GENOM OBRUTEN TERRÄNG

Det finns ytterligare några böcker som skrivits av personer i SD, men de skiljer sig från de tidigare eftersom författaren fortfarande varit kvar i partiet under skrivprocessen, och för lojal för att komma med smaskiga detaljer. Strax innan SD-ledaren Mikael Jansson brädades av Jimmie Åkesson i partiledarvalet 2005 skrev han boken I eget spår genom obruten terräng med författaren själv på omslaget, på skidor i en snöig skog.

Nästan 60 av de blott 130 sidorna handlar om vad Mikael Jansson hade för sig före SD. Dessa exempel ur innehållsförteckningen ger en glimt av innehållet: »Varje ort har en intressant historia«. »Ingen postgymnasial utbildning«. »Mål framöver med min träning«. »Mitt förhållande till vistelse i skog och mark.« (Även Klarströms bok är tämligen utförlig om uppväxt, skolgång och militärtjänst, men detta upptar trots allt bara knappt 60 av bokens över 500 sidor.)

Tyvärr är inte heller fortsättningen särskilt upphetsande, det mesta handlar om att argumentera för partiets politik.

Av visst intresse är att Jansson öppet deklarerar hur få medlemmar partiet tidigare hade, långt färre än vad som hävdades utåt. I många år svarade SD alltid att 5 000 personer hade betalat medlemsavgift och den siffran låg fast, trots att partiet uppenbarligen växte. Till sist ansåg Mikael Jansson att medlemsantalet var så högt att han vågade berätta hur det förhöll sig: SD hade 2 000 medlemmar 2005. Mikael Jansson var partiets första heltidsanställda politiker, vilket möjliggjordes genom en privat donation. Inledningsvis kombinerade Jansson sitt uppdrag som partiledare med att arbeta som maskinoperatör på ett pappersbruk i Örebro.

Mikael Jansson kostar på sig att kritisera föregångaren Anders Klarströms ledarskap. Han anser att Klarström gjorde en rad misstag, som att gränsen mot »de extrema« var alltför otydlig, och att det fanns en fixering vid att synas i medierna. Samtidigt hyllar han Klarströms »mod och idealism« och kallar honom »en pionjär«.

Han aktiverade sig först i lokalpolitiken i Göteborg och valdes in i riksdagen 2010 när partiet tog sina första mandat där. Han har senare framför allt engagerat sig i försvarsfrågor. Jansson stannade i SD tills nyligen då han anslöt sig till nybildade Alternativ för Sverige.

Alternativ titel: Säger jag ingenting så har jag ingenting sagt.

Typiskt citat: »Rätt vallade skidor och ett fint skidspår, det är andakt. Tack vare att jag inspirerades att ta klassikern fick jag också åka mitt första Vasalopp. Vi hade 28 minusgrader i starten, jag passade på att slå av på takten för att njuta av det fina landskapet när vi passerade de första myrarna efter starten i Sälen.« sid 49

FÖRHISTORIEN

Leif Ericsson, eller Zeilon som han kallade sig i början av sin politiska karriär, var en av SD:s grundare. Han valde tidigt att avstå från formella titlar, vilket inte hindrade honom från att utöva makt på mer informella sätt (vilket beskrivs utförligt i Klarströms bok). Han kom 1990 ut med boken BSS – ett försök att väcka debatt som enligt försättsbladet tillägnas »alla de som efter bästa förmåga engegerar (sic!) sig för att försöka bevara Sverige som ett svenskt folkhem«.

SD bildas först på bokens sista tio sidor, men dessförinnan serverar författaren delar av den illustra historien om SD:s föregångare BSS och Sverigepartiet. Utgivningen bekostades av SD, och enligt Anders Klarströms bok hade beslutet inte över huvud taget diskuterats internt. Detta motsägs av bokens insida där det står att den publicerats och tryckts av »Ex-friends of Sweden« från Long Beach i Kalifornien.

Här råder ingen tvekan om var författaren står i frågor om invandring och raser. Redan första kapitlet ägnas skribenten, professorn i botanik och socialdemokraten Bengt Lidforss vars tyskvänlighet och syn på rasfrågor inspirerade bland andra de första nazisterna i Sverige på 1920- och 30-talen, samt den brittiske författaren och rasteoretikern och antisemiten H S Chamberlain som utövade visst inflytande på Hitler under det tyska nazistpartiets tidiga år.

Ericsson ägnar annars flest sidor åt statistik, »fakta« kring invandringen och hur den rörelse han var med och skapade förföljdes i massmedierna, Leif Ericsson delar Klarströms mediefixering och återger snart sagt varje omnämnande.

Bevara Sverige Svenskt, BSS, startade som ett slagord på ett flygblad 1979, men växte ut till en riktig organisation. BSS-åren präglades av manifestationer på gator och torg som ofta slutade i konfrontationer med motståndare på vänsterkanten. Bråken kring 30 november och Karl XII:s dödsdag i Stockholm och Lund var ett tidstypiskt fenomen som fortsatte i några år även efter att BSS gett upp. BSS bekostade utgivningen av en singel med det då okända bandet Ultima Thule som Jimmie Åkesson fortfarande verkar se som sina musikaliska förebilder och uppträtt tillsammans med.

Partibildning blev av efter en sammanslagning med den svenska upplagan av Framstegspartiet kring mitten av 1980-talet (det var i Landskronaavdelningen av detta parti som Björn Söder inledde sin politiska karriär). Sverigepartiet, som partiet döptes till, föll snart samman. De drivande i BSS inledde då sonderingar om ett nytt parti som fick namnet Sverigedemokraterna.

En historia som Ericsson tar upp, och som nog få minns, är att Hasse Alfredsson tog parti för de i BSS som förlorade jobbet på grund av sitt politiska engagemang. Detta drabbade bland andra Leif Ericsson själv, och Alfredsson krävde att de skulle återanställas. För Hasse Alfredsson handlade det självklart inte om att försvara deras åsikter utan om yttrandefrihet.

Förslag på en bättre titel: Skjut inte på rasisten

Typiskt citat:  »Att vara svensk och motståndare till den förda invandringspolitiken i Sverige är ungefär lika illa som att vara oliktänkande i en totalitär kommunistisk stat. Den som engagerar sig för att minska invandringen riskerar allt från trakasserier till avsked från sitt arbete. Eller att t.o.m. att dödas om det vill sig illa. Enda skillnaden är att medan förtryckarregimerna i öst nu faller den ena efter den andra, är förtrycket av oliktänkande ifråga om den svenska invandringspolitiken ännu 1990 lika stark som någonsin.« sid 257

DON QUIJOTE I FOLKHEMMET

Jimmie Åkessons självbiografiska Satis Politi (»lagom polerad«) kom ut 2013 och ger väl valda delar av partiets historia ur hans synvinkel. (Vad är det förresten för kejsarkomplex som får både Klarström och Jimmie Åkesson att använda latinska titlar på sina böcker?) Åkesson hävdar att han med titeln velat peka på att han inte alls skäms för att vara vanlig − vilket han ofta anklagats för − eller »polerad«. Utslätad känns kanske som ett mer adekvat ord i sammanhanget.

Åkessons bok har betydligt proffsigare utformning än de tidigare nämnda. Den inleds med ett fiktivt förord av Per Albin Hansson som slår fast att folkhemmet hotas av »friktion, konflikter och splittringar« på grund av den höga invandringen, och att detta gjort honom bedrövad. SD har även i andra sammanhang hävdat att Per Albin skulle ha varit sverigedemokrat om han hade levat idag.

Boken bygger delvis, skriver Åkesson, på egna dagboksanteckningar som han fört under stora delar av sitt liv. De dagboksliknande partierna, gissningsvis kraftigt redigerade, är satta i kursiv stil. Dessa sidor varvas med avsnitt satta i vanlig stil där Åkesson resonerar kring livet och politiken utifrån händelser, uttalanden eller något han läst. Ibland är Åkesson förvånansvärt personlig, som när han funderar kring sina egna usla möjligheter att försörja sig och få ett gott liv i den händelse SD rasar ihop.

»Men jag saknar något att falla tillbaka på. I alla fall något eget. Om partiet misslyckas så faller jag tungt. Så är det bara. Vem vill anställa en före detta partiledare för ett misslyckat, utskällt parti med rasiststämpel. Eller ska jag sätta mig i skolbänken igen? Leva på studielån vid 32 års ålder? Sälja huset jag precis renoverat för mer pengar än vad som kan anses vara vettigt?«

Han gör sig här delvis sårbar, men håller tillbaka ångesten genom att citera Tegnér:
»Mörker och damm omhölja jorden. Framåt, fram! Strid är för Norden. Strid är frihet, för barn och för maka. Vägen går framåt, den går ej tillbaka.«

Det är svårt att inte tänka på Mattias Karlssons inlägg på Facebook strax efter höstens val där han talade om att han och hans partikamrater var utsedda av ödet, och att det var »segra eller dö« som nu gällde.

Jag uppfattar det biografiska i boken som väldigt tillrättalagt, och Åkesson avslöjar inte mycket om sig själv. Han skriver att han gav upp andra drömmar och universitetsstudier eftersom han insåg att han för evigt skulle förknippas med Sverigedemokraterna. Framför allt vill Åkesson berätta att han offrat sig för partiet, och i förlängningen kampen för ett annat samhälle, (även om han samtidigt tjänar mest av alla svenska partiledare.)

Åkesson gick med i SD:s ungdomsförbund SDU våren 1995. Redan hösten samma år valdes han som blott 16-åring till ordförande i kommunföreningen i Sölvesborg. Han åkte på möten över hela Skåne, och slogs av alla märkliga människor som befolkade partiet. Lite underhållande är hans beskrivning av ett möte på Åhléns-restaurangen i Triangeln i Malmö, som tydligen var en vanlig mötesplats för SD, där en man plötsligt höjde en megafon och brast ut i fosterländska sånger som alla förväntades sjunga med i.

Det fanns från början en idé att förändra partiet, skriver Åkesson, och reformeringen inleddes i ungdomsförbundet som skakades av kriser och lades ner kort efter att Åkesson gått med. I samband med att det fick en nystart 1998 genomförde Åkesson och några av hans vänner en kupp där de mobiliserade sina vänner som fick besätta alla viktiga poster. Jimmie Åkesson blev först vice ordförande under Jimmy Windeskog.

Omdaningen av ungdomsförbundet var avgörande, och partiet följde snart efter, enligt Åkesson: »Hade vi inte lyckats få bort närmast sekteristiska idéer om förstatligande av banker, införande av dödsstraff och repatriering av invandrare vid det här tillfället, är det tveksamt om partiet hade kunnat utvecklas på det sätt som skedde.«

Kort tid efteråt lärde Åkesson känna Mattias Karlsson som blev den fjärde i det som ofta omtalats som »de fyras gäng«, (med Richard Jomshof och Björn Söder). De kom snart självsäkert att betrakta sig som »partiet«, och åtminstone tre av de fyra har fortfarande en dominerande roll (undantaget är Björn Söder som uppenbart sjunkit några steg i den interna makthierarkin).

Fortfarande när Jimmie Åkesson tog över partiledarposten 2005 var han partiets ende avlönade medarbetare. Men redan i valet 2006 kom SD över spärren på 1,5 procent av rösterna i riksdagsvalet (2,93 procent blev det) vilket gav betydligt mer klirr i kassan. Från den punkten, och framför allt sedan inträdet i riksdagen 2010, har antalet arvoderade sverigedemokrater ökat dramatiskt.

Skildringen av tiden efter riskdagsinträdet är bokens minst intressanta. Åkesson skriver mycket om konflikter med olika medier och ger sin syn på SD:s politiska inriktning. Kampen har nu blivit ett arvoderat jobb, och de gamla aktivisterna som var i krig med världen har klätt på sig kostymer och blir lyssnade på. I några fall kostar Åkesson på sig lite självrannsakan, som i det tidigare nämnda fallet William Petzäll. Han landar ändå i att partiet lät sig luras av en manipulerande missbrukare med problem som han fått långt innan tiden i SD.

Åkesson slutar boken i vad som kunde vara en segeryra efter riksdagens högtidliga öppnande valet 2010, där han och Louise går fram i folkdräkter omgivna av kungligheter, statsråd och andra. Louise är så vacker, skriver han. Men mitt i allt detta kommer prästens ord, så direkt riktade mot SD och till stöd för deras politiska motståndare. »Sosseprästen« kallar Åkesson henne. Han är inne i värmen, men på sätt och vis fortfarande utanför.

Boken avslutas med följande deklaration:
»Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det. Därför hatar de oss. Därför bekämpar de oss. Låt dem hålla på. Det är helt naturligt att ett fallande höstlöv skräms av en tilltagande vind.«

Alternativ titel: Min kamp 2.0

Typiska citat: »När jag träffar lite mer rutinerade partivänner brukar vi inte sällan prata om hur allt var roligare förr. Egentligen menar vi nog snarare att det var lättare, i den meningen att ingen tog oss på allvar och då behövde vi inte själva heller göra det, åtminstone inte alltid.« sid 16

»Det är alltså fel att påstå att jag lockades av nazister och skinnskallar. Jag drogs till partiet för att jag såg potential i politiken. Jag var nationalist och Sverigedemokraterna hade, trots bristerna, lyckats formulera en i grunden sund, demokratisk och universell nationalism vars utgångspunkter jag i stort delade. Någon djupare analys än så gjorde jag inte då.« Sid 41

---

Anna-Lena Lodenius är journalist och författare.