Ordfront fyller 50 i år. Vi satte oss ner, ett blandat gäng som varit med under åren. Vad hade vi åstadkommit? Vad ville vi fortsätta med? Snabbt stod det klart att bokutgivningen allena ger Ordfront dess berättigande, men också positionen i magasin och debatter: en fri vänsterröst, en maktkritisk envis försvarare av mänskliga rättigheter som inte styrts av varken parti eller dogm. Kanske för yvig och uppstickande ibland, men full av vilja.
– Dagens nyheter! Sa Leif Ericsson, den gamle Ordfrontaren som varit med från början. Å vad jag tycker illa om Dagens Nyheter!

»Dagens nyheter! Å vad jag tycker illa om Dagens Nyheter!«

Jag, som själv har arbetat på Dagens Nyheter, hyser inte samma känsla. DN har många bra journalister. Men visst. Jag minns när jag gick av en paneldebatt om Afghanistan och Niklas Ekdal, då ledarskribent för DN som pläderat för Sveriges fortsatta militära närvaro, hånfnös »Ordfront« i mungipan åt mig. »Va?« frågade jag. »Åh, ingenting«, log Ekdal som bara en gynnad liberal vit påläggskalv kan le.
Så låt oss Ordfrontligt ogilla DN. Inte bara för epitetet »brunvänster« som rikslikaren smetade på Ordfront en gång. Utan för att de malligt alltid ställt sig på kapitalets och USA:s sida, med någon slags näsa i vädret som om de aldrig, aldrig haft fel. Men det har DN haft. Många gånger! Medan Ordfront haft rätt. Varför inte inleda 50-årsfirandet med att påminna om några sådana tillfällen.

Irakkriget: Dagens Nyheter och systertidningen Expressens ledarskribenter gjorde skäl för epitetet »bombliberaler«. Per Ahlmark lät oss veta att Irak var smockfullt av massförstörelsevapen. Ordfront var kraftfullt emot såväl den felriktade blockaden mot Irak som det förödande kriget som ockupationen det medförde.
DN – Ordfront 0-1

Klimatförändringarna: Redan på 1990-talet resonerade klokt folk i Ordfront magasin om hur vi bäst skulle ta oss ur fällan som förbränning av olja och kol höll på att gillra för planeten. När jag vigde ett helt nummer åt frågan 2007 kunde man i DN läsa hur Hans Bergström och co förlöjligade »alarmister« och beredde plats åt klimatförvirraren Björn Lomborg. År 2017 fick DN:s kulturchef Björn Wiman upp ögonen för frågan, och chefredaktören Peter Wolodarski hånar inte längre miljötomtar. Too little, too late.
DN – Ordfront 0-2

Privatiseringarna: Få mediala organ har varit så monotont för den massiva utförsäljningen av Sveriges diverse välfärdssystem till så kallade privata aktörer som oberoende (läs: svårt beroende) liberala Dagens Nyheter. Mitt under finanskrisen 2008 kunde man här hitta tappra försvarstal för hedgefonder.
Ordfront var under ordförande Stefan Carlén en envis kritiker av privatiseringarna, och försvarare av välfärden. Avigsidorna med privatdrivna skolor och vårdföretag påvisades och avslöjades. Idag har de ekonomiska klyftorna i Sverige växt i nästan två årtionden i följd. Undervisningskvaliteten i skolan varierar så mycket mellan olika skolor och områden att rapport efter rapport slår larm. Tillgängligheten i vården beror mer och mer på härkomst och inkomst. Sverige bygger världens dyraste sjukhus i en privatiserad skandal. Borgarna tar med näppe makten i Stockholms Stadshus och proklamerar omedelbart utförsäljning av de sista allmänägda hyresrätterna och pushar för marknadshyror. Dagens Nyheter, you should be so proud.
DN – Ordfront 0-3

Jaha, men om ni vet så bäst, vad är viktigt i dag då? Kanske den kritiske läsaren tänker efter denna kavalkad av »Vad-var-det-vi-sa-skryt«. Bra fråga. Allt ovanstående, till att börja med, fortfarande. Men också det som ligger bakom de tre punkterna: att trycka tillbaka kapitalismen.
För att knyta an till denna ledares början anför jag åter Niklas Ekdal. I dag är han programledare för ett debattprogram i Svt (tillsammans med sin kusin, för vita liberala medelålders män är ingenting omöjligt), som av en händelse häromsistens hade tema »klimatförändringarna.« Till skillnad från sitt systerprogram Opinion live får debattörerna i Ekdal och Ekdal nästan prata till punkt. Det hjälpte inte så mycket den här gången, för diskussionen höll sig snällt inom ramen för nuvarande världsordning och marknadsekonomiska spelregler.
De kom inte fram till någon lösning (duh).
Vad är viktigt nu? Ja, det som inte ens fick vara med i upplägget hos Ekdal och Ekdal. Att vi inte kan bryta den snabba miljöförsämringen (inklusive klimatförändringarna) om vi inte börjar ifrågasätta och byta ut kapitalismens kortsiktiga profitjakt som styrmetod för mänskligheten. Det måste vi också göra, annars kommer de fortsätta skylla kapitalismens avigsidor på syndabockar (a k a fascism).
Det är också viktigt att tro på det som ett tag var en demokratisk global vänsters slagord. Ordfronts gamla devis: En annan värld är möjlig.
Den är ännu viktigare att tro på nu, när den här världen håller på att bli omöjlig.

---

Johan Berggren