Podemos bildades 2014 ur en knippe partier och organisationer som protesterade mot åtstramingspolitiken. Ordfront magasin har träffat Vicenç Navarro, professor i statsvetenskap med svenska kopplingar och central i bildandet av vänsterrfronten.

Av Zeth Isaksson

Regeringen har utropat nyval, Katalonien vill bli egen stat, och Spanien lider fortfarande av sviterna efter finanskrisen för 10 år sedan. Arbetslösheten är katastrofalt hög, och välfärdssystemet är i spillror efter åratal av åtstramnings-politik.
Men på ett område ser det ljust ut i Spanien. En demokratisk och progressiv rörelse har lyckats samla en spretig vänster till en politisk kraft att räkna med: Podemos bildades 2014 och är i dag det tredje största partiet i Spanien, och har förändrat det politiska läget rejält: tvåblockssystemet i parlamentet är ett minne blott, och på lokalnivå sjuder Spanien av radikal aktivitet.
Enligt statsvetaren Vicenç Navarro var det inte bara finanskrisen som utlöste rörelsen som kom att bli Podemos. Fröet såddes med tredje-vägen politiken, 1990-talets högerfärgade socialdemokrati, menar han. Europas socialdemokrista partier blev »nya«. Storbritannien hade Tony Blair och Sverige Göran Persson, i Spanien hette han NN.
– Den traditionella vänstern har i regeringsställning vikt ner sig för nyliberal ideologi, säger Vicenç Navarro.
– Reformerna representerar inte längre socialistiska ideal och de representerar därför inte längre deras väljarbas. Om den traditionella spanska socialdemokratin hade stått kvar vid sina ideal hade Podemos inte funnits.

Socialdemokrater och konservativa försvarade under och efter krisen nedskärningarna med mantrat »det finns inga alternativ«; samma fras som Thatcher hade använt i sitt försvar för gränslös nyliberalism.

Men var det så? Fanns det inga alternativ till nedskärningar framtvingade av den globala finansmarknadens kapitalism?

Enligt Vicenç Navarro är föga förvånande svaret »jovisst finns det det.« Den progressive akademikern är en välkänd kritiker av Chicagoskolans så kallade nyliberalism. Han intar en position som påminner en svensk om den svenska folkhems-socialdemokratin – och det har sin naturliga förklaring: Vicenç Navarro bodde i flera år i Sverige som landsflyktig undan Franco-regimen, umgicks med socialdemokratisk adel som makarna Myrdal, och har också skrivit om det svenska välfärdssystemet.
Runt om i Europa, menar Vicenç Navarro, har åtstramningspolitiken gjort livet mer knapert och osäkert för vanliga människor, arbetare. Eftersom den ekonomiska politiken har beskrivits som oundviklig av politiker till höger och i de gamla social-demokratiska partierna, har folk hittat andra, om än falska, förklaringar till sin försämrade situation, och vänder sig till nationalism och främlingsfientlighet.

Liknande åtstramningar genomfördes under krisåren över nästan hela EU. Euron skulle räddas till varje pris. Och även om de ekonomiska kostnaderna var kalkylerade så kom de politiska effekterna att bli ödesdigra. Högerextrema rörelser har vunnit fotfäste, traditionella arbetarröster har flytt socialdemokratin och nu stundar ett EU-val där det endast verkar finnas två alternativ, nyliberalism eller fascism, Macron eller Orbán. En dikotomi som även många socialdemokrater köper. Så, det finns alternativ? Men måste man välja mellan nyliberalism och nationalism?
»Absolut inte«, om man frågar Vicenç Navarro (och det gör vi ju.) Han är nämligen en av de som visade spanjorerna på alternativen.
Nedskärningarna i Spanien genomfördes inte utan motstånd. Miljontals människor tog till gatorna i enorma demonstrationer, i veckor och månader, och hundratals partier och organisationer ställde sig bakom protesterna. Där och då skrev Vicenç Navarro, tillsammans med Juan Torres och Alberto Garzón boken Hay Alternativas! (Det finns alternativ) med ett förord av Noam Chomsky.

Boken visade alternativen till till nyliberala nedskärningar. I stället för att frysa pensionerna visade de att fastighetsskatten, som nyligen tagits bort, kunde ha behållits, vilket skulle ha gett över 2 miljarder euro. I stället för att skära ner inom skola, sjukvård och omsorg med hisnande 25 miljarder euro så föreslog den progressiva trion att skattesmitandet på 44 miljarder euro skulle förhindras. Istället för att förvägra personer hjälp inom LSS kunde den spanska regeringen valt att inte modernisera sina pansarvagnar. Boken visade tydligt och pedagogiskt att för varje neddragning fanns det ett alternativ. Den visade att Thatcher-mantrat inte blir sant bara för att det sägs högt och ofta.
Podemos samlade protesterna runt ett gemensamt politiskt projekt 2014. En vänsterfront där flera mindre och större partier och enskilda enas om en gemensam plattform. Akademikern och tv-personligheten Pablo Iglesias Turrión blev rörelsens talesperson. Podemos antikapitalistiska, solidariska budskap kompletterades med frän kritik av korruptionen i det spanska politiska etablissemanget. Efter bara ett år hade partiet vunnit cirka 20 procent av de spanska väljarnas förtroende, vilket gjorde dem nästan jämstora med de traditionella partierna.

Vill du läsa hela artikeln?