Med e-kronan kan vi få bankerna på knä

Daniel Berg om en enkel men samtidigt genial idé som kan rädda oss alla.

En Green New Deal är i ropet. Igen. Att med en expansiv finanspolitik investera i en grön omställning är en idé lika nött och nyttig som järnvägsrälsen den vilar på. Under decenniet efter finanskrisen har en dylik omställning misslyckats, som så ofta förr, nu bara än mer plågsamt i växthusvärmen. Viljan var säkert god, på sina håll. Men pengarna gick till bankräddning. De gröna investeringar som gjorts har varit katastrofalt underdimensionerade. Inte ens en grönröd regering lyckades med så mycket som att ens sänka (slopa? Dåre! Kommunist!) skattesubventionerna till flyget. Ny räls? Nix.

Stockholm, maj, Gretamedvetenhetens år 2019. Uppåt 300 deltagare samlas på konferens. LO-backade Tankesmedjan/idéinstitutet Katalys arrangerar. Vi får olika presentationer/föredrag på tema t»Den gröna given«. Katalys överskuggade sig själv under våren med att vara grobädd åt den socialdemokratiska inifrån-omgörning-rörelsen »Reformisterna«. Men en presentation på »Grön giv«-konferensen är väl värd att minnas, och att försöka hålla kvar vid.
Klimatet är ändå fem i tolv. Och vem vet när vi får en Greta-effekt igen? Vi bör agera nu. Kraftfullt. Men hur gör vi det?
Privatkonsumtionsförändring är, som märkts och påpekats med olika grad av syrlighet, inte i sig själv vägen till räddning. Kraftigare krafter måste ta i. Staten. Staten är, borde vara, mäktig. Demokratiskt mandat har den och kan mobilisera enorma resurser. Eller?
Statliga (gröna och röda) investeringar har sedan finanskrisen 2008 relativt sett stramats åt snarare än ökat. Att i lågkonjunkturtider slösa på miljön och dra på sig budgetunderskott har ansetts underminera »marknadens« förtroende för statens finanser, driva kapital ut ur landet eller in i improduktiva verksamheter och så driva upp räntorna på statsskulden. Ett stort nej-nej, med andra ord.

Så varje Green New Deal värd namnet har varit, har alltid varit, och är än i dag, intrasslad i denna finanspolitikens gordiska knut. Detta faktum skapar en trött och trängd känsla på ABF:s scen denna majdag, också vid de mer riviga presentationerna av
möjliga finanspolitiska satsningar.

Ett penningpolitiskt alexanderhugg

Därför blir det oerhört upphetsat i lokalen (åtminstone för vissa skribenter i viss marginaliserad vänsterpress) när plötsligt en dragning från scenen riktar fokus på penningpolitiken. En nyligen publicerad rapport från Katalys och föreningen Positiva pengar presenteras. Den har den kittlande (återigen, smal smak) titeln Förstatliga pengarna.
Den borde vara kurslitteratur på Handels-högskolans introduktionskurser! Den borde postas till alla riksdagsledamöter! Den borde bli ämne för läsecirklar på landets folkhögskolor, också de med inriktning på vävning och krukmakeri! Den borde i alla fall läsas av de som vill finna sätt att radikalt förbättra sätten att finansiera en grön omställning.
På blott 50 sidor hinner rapporten såväl pedagogiskt, detaljerat som redigt underbyggt med tunga och relevanta akademiska referenser, beskriva problemen med dagens penningsystem samt övertygande lägga fram ett reformförslag anpassat till den svenska situationen 2019.

Dagens penningsystem

Dagens »kronor« är till 98 procent skapade av det privata banksystemet. Dessa skapas ur intet som en expansion av bankers balansräkning. Det kallas vanligen »utlåning« fast bankerna inte har något med motsvarande värde när de tar sig för att expandera penningmängden.
I bankernas balansräkning uppförs kronorna som en skuld banken har till kunderna, på motstående sida uppförs kundens intecknade säkerheter som en tillgång. Kunderna får tillgång till kronorna på sina debitkonton och kan ta ut dem som sedlar och mynt från Riksbanken, vilka utgör de resterande två procenten av de »kronor« som cirkulerar i samhället i dag. Sådana uttag görs sällan. I stället cirkulerar pengarna som kreditkronor inom det privata banksystemet.
Bankerna har ett stort incitament att öka penningmängdens privata kreditkronor i högre takt än realekonomin växer, då de därmed tjänar mer ränta. De har också ett stort incitament att dra in pengar när realekonomin som följd av  detta periodiskt drabbas av betalningssvårigheter. Du ser problemet va? Systemet orsakar sin egen kris, och när den kommer är det med-borgarna/staten som får betala. Bankerna vinner i alla lägen.
I och med att nya pengar bara tillgängliggörs samhället mot ränta skapas ett inbyggt strukturellt krav på ekonomisk tillväxt i ekonomin, där det varje år måste tillföras nya pengar motsvarande den samlade räntan på utstående penningmängds värde för att förhindra en kreditkris.
Då ett marknadssamhälles alla vitala delar beror av fungerande marknader, vilka i sin tur beror på tillgängliga betal-medel leder detta särskilda sätt att skapa nya pengar till att kreditförluster för bank-oligopolet socialiseras för att undvika att pengarna försvinner, medan vinsterna från penningskapandet ges som privilegium till ägarna av det privata banksystemet. Om du vill blir rik, skaffa en bank, sägs gamle Peter Wallenberg ha sagt. Sant eller inte – stämmer gör det. Den som äger en bank kan inte misslyckas. Som det ser ut i dag. Det går ju, bevars, att ändra på saker och ting. Med det kommer vi åter till Förstatliga pengarna.

Vår tids underliga penningsystem strukturerar samhällsekonomin på flera sätt som är menliga för en Green New Deal.
Tillväxtkravet är inbyggt i penningen, de samlade miljöpolitiska åtgärderna måste också öka BNP. Hitintills har BNP-ökning varit tätt korrelerat med en åtföljande ökning i förbrukningen av våra globala naturresurser. Penningpolitiken i dag bygger alltså in en hitintills olöslig målkonflikt i finansieringen av en Green New Deal.
Kraftiga finansiella svängningar, vanligen krascher, är inbyggda i detta sätt att skapa pengar. Det skapar en kortsiktighet i finansieringen av en Green New Deal, som om den vilar på oprövad teknik eller storskaliga lösningar ger dessa orimligt höga räntor och minskar möjligheterna att finansiera dem.
Utöver ränteinkomsterna från den privata penningmängden tillfaller också lejon-parten av seignioraget – vinsten som kommer från rätten att skapa nya pengar – från dagens penningskapande de privata bankföretagen. Då det är enkelt att hävda att denna inkomst inte kommer från produktiv verksamhet utan snarare liknar en spekulativ ränta på en allmän resurs är den därför samtidigt en kostnad för någon annan som annars hade kunnat göra något produktivt för pengarna. I detta fall alla som använder pengar och i detta sammanhang för investeringar i en grön omställning.
Man kan med ovanstående alltså hävda att penningen själv i dag är järnbandet runt finanspolitikens gordiska knut.

Ett (inte så) anspråkslöst förslag

Den svenska situationen anno 2019 som Katalys rapport skjuter in sitt reformförslag på är i korthet denna. De svenska betalmedlen digitaliseras snabbt, Riksbankens sedlar och mynt är redan en ovanlighet i handeln. Därmed försvagas de enda pengar som inte kontrolleras av det privata banksystemet. Riksbanken utreder sedan flera år därför införandet av en digital version av sina kontanter – en e-krona. Kampen om hur denna införs kan vara den absolut minst debatterade enormt viktiga reform som kommer att ske det närmsta decenniet – eller seklet. Den skulle nämligen kunna förändra. Om inte allt, så ändå väldigt mycket.
Rapporten föreslår att införandet av e-kronan snickras om till att bli den demokratiska statens trojanska häst i stormningen av de privata pengarnas befästa fort. E-kronan blir det ideala vapnet för att förstatliga pengarna.
Stormningens första steg är att införa e-kronan som legal valuta i Sverige. Den ges ut av Riksbanken parallellt med utgivningen av sedlar och mynt. Utmaningen är att göra dessa kronor lika populära som betalmedel som bankernas kreditkronor. Då de senare ger en ränteinkomst på sparkonton hos bankerna finns inget som driver medborgarna/kunderna att växla dem till e-kronor.
Katalys/Positiva pengar vill att dessa Riksbankens e-kronor ska vara räntefria, precis som kontanter. Därför föreslår de en andra anfallsvåg i stormningen i syftet att ge e-kronan värde och användare: gör dem till legalt betalmedel för skatter; låt det offentliga betala ut löner i e-kronor; låt varje medborgare ha ett e-kronor-konto direkt hos Riksbanken. Det antas i rapporten räcka för att e-kronan ska vinna insteg som betalmedel.
Så långt vinns en del av seignioraget till staten och ett räntefritt och mer konjunktursäkert betalmedel är vunnet för allmänheten. Gott så. Men det är rapportens sista föreslagna angrepp som lyckas väcka hopp i min trötta själ. Det är detta tredje steg, som tar förslaget från en radikal reform till en samhällsomvälvande reform, som öppnar möjligheter att faktiskt till och med göra avgörande stora saker för klimatet. Den gränsar till revolution.
Rapporten föreslår att över en bankhelg dra in bankernas rätt att skapa kreditkronor samt växla över hela den privat skapade penningmängden till e-kronor. Detta skulle låta sig göras förvånande enkelt. Attack!
Under bankhelgen tar Riksbanken över de skulderna de privata bankerna har till sina kunder och omvandlar dessa 1:1 mot e-kronor i kundernas konton hos Riksbanken. De privata bankerna blir i ett nafs hela den privata penningmängden rikare genom sin skuldfrihet, men åläggs att över några decennier följa en avbetalningsplan där de med egentlig bankverksamhet (faktiskt låna ut pengar de först lånat in) tjänar in e-kronor och betalar tillbaka de pengar de skapat ur intet till Riksbanken. Enkelt.
Resultatet av ett sådant förstatligande av penningen är svårt att överskatta. Riks-banken kan nu styra penningmängden genom utgivningen av nya e-kronor, antingen som insättningar på medborgarnas konton i centralbanken eller genom att utöka riksdagens budget med dem.
Denna penningreformen skulle då med ett alexanderhugg: ha gjort penningens funktionssätt frikopplat tillväxtens imperativ; ha ökat tillgången på kapital för långsiktiga investeringar utan profitkrav; skapat förutsättningar för att bekämpa deflation och inflation direkt och under-ifrån i stället för indirekt och ovanifrån genom profiterande mellanhänder; ha överfört inkomsterna från den svenska valutans seigniorage från ägarna av privata banker till staten och det offentliga. Enkelt.
Överskådligt.
Pengarna själva har demokratiserats genom parlamentarismen. Så, vad är fel?
Problemet är förstås demokratiseringen genom parlamentarismen.
Centraliseringen av penningpolitisk makt till staten är en risk såväl som en möjlighet. Liberaler har krigat sig blodiga i årtionden just för att avdemokratisera penningspolitiken. (Liberaler är sådana. Kraftfullt enögda. Demokrati är jättebra, tycker de, de kämpar hårt för den. Om det inte  handlar om att företag och makt över pengar ska bli demokratiskt. Då är de helt emot. Företag måste få vara hur ickedemokratiska som helst. Demokratiskt inflytande över samhällsekonomin och stora investeringar är en styggelse och så vidare. Enögda? Eller Dr Jekyll och Mr Hyde? Lite läskigt är det.)
De inflatoriska riskerna med att låta de folkvalda styra penningmängden i politisk dragkamp om starka väljargrupper ses av liberaler som allt för höga. Om de inflatoriska riskerna inte är så allvarliga i dag, tvärtom, är rädslan för centralism och hatet mot demokratin på detta område nog så starkt. Kanske är det en farhåga också vänstern bör vara känslig för.
Reformförslaget syftar till något annat än att säkra en Green New Deal. Det syftar ytterst till att överlåta kontrollen över penningskapandet till de demokratiska institutionerna. Inget garanterar förstås att dessa institutioner sedan prioriterar klimatkrisen.
Genom att endast knyta reformen till återtagandet av folklig makt från bankerna öppnas för ett bredare stöd i Riksdagen, kanske blocköverskridande i en tid av populistisk vrede artikulerat av höger såväl som av viss vänster som »Folket« mot »eliterna«. Det finns flera sätt att demokratisera, det finns olika sympatiska folkgemenskaper. Att ge staten allmakten över penningen är möjligen ett vågspel, staten är inte alltid god och klok (där får man ge liberalerna rätt.)

Kanske är vi ännu inte klimatdesperata nog att våga oss på ett vågspel som åtminstone skulle ge en hygglig chans till något som liknar adekvata åtgärder? Till skillnad från prat om »grön diktatur«, så är förslaget om en penning (åter) i statens händer inte ickedemokratiskt ogenomförbart snömos.

---

Daniel Berg