Det är inte bara Internationella biblioteket i Stockholm. En fjärdedel av alla folkbibliotek i Sverige har lagts ner på 20 år. Vi borde ta fasta på forskning och utredningar och historiens klokskap i en tid av hafsiga ideoligiska destruktivitet, menar Marianne Steinsaphir.

Ett problem för biblioteken har länge varit att alla tycker sig veta allt om bibliotek, utan att behöva ha stöd för sina argument eller
belägga sina åsikter. Det är bara att tycka. Det har också resulterat i att alla, precis alla, anser att just de ska formulera bibliotekens uppdrag.
Varför lägga ner möda på att läsa rapporter, statistik, utredningar, avhandlingar som entydigt slår fast att offentligt finansierade bibliotek är en tillgång för den enskilde och för samhällsutvecklingen. För att barn och unga genom till exempel skolbibliotek får bättre kunskap och redskap för framtiden. Något staten har insett och kloka riksdagar har därför stiftat en bibliotekslag.
Det hindrar inte gåpåartyckarna. I en Timbroartikel publicerad 14 augusti i år kämpar en Linnea Dubois friskt med att bevisa att »Ett minskat offentligt åtagande, med förändrad lagstiftning och mer ödmjuka strategidokument, skulle ge utrymme åt stiftelseförvaltade samlingar, barnbibliotek understödda av civilsamhället, specialiserade eller utmanande bokbytarföreningar, ökad antikvariathandel, och ja, kanske rentav kommersiellt drivna projekt.«
Hon sprattlar sådär helt utan exempel eller tyngd i argumenten som bara småfisk i Timbros yngelkammare tilläts göra.
Det hade nästan varit gulligt om man inte med en rysning föreställer sig vilken katastrof för folkbildning och jämlikhet hennes förslag skulle reda till utanför fantasivärlden.

Låt oss lämna en och istället backar biblioteksbandet och friska upp oss med klarsynta vindar från 1969: »Vi behöver aktiva, livsdugliga bibliotek i en värld som ser ut att bli alltmer komplicerad./…/ Det bibliotek som kommer är förmodligen – om det nu kommer – inte mycket likt det nuvarande. Kanske heter det inte bibliotek. Det beror på om kommande generationer vill markera ett historiskt samband eller ej. Men också framtiden behöver en institution som kan samla och distribuera informationsmaterial, /…/ en institution som det lönar sig att tro på, som når ut till alla.«  Den som så insiktsfullt, och fortfarande aktuellt, formulerade denna spaning var Sveriges biblioteksnestor Bengt Hjelmqvist (1903-2005.)

Föreningen Ordfront föddes det året, Stockholms kulturborgarråd Jonas Naddebo (c) skulle ännu inte skåda dagens ljus på tio år.
Bengt Hjelmqvist hörde liksom ovan nämnda Dubois till det som kan kallas politisk höger. Om än en påläst och verklighetsförankrad variant. Han skulle förmodligen aldrig gått med i den radikala föreningen Ordfront. Han var inbiten folkpartist och ämbetsman. Akademiskt skolad och en stor humanist. Han tillhörde 1920-talets studentgeneration i Lund och fick ett långt och vitalt liv. Han var främst verksam som framsynt biblioteksideolog och tänkare, medarbetare till otaliga utredningar som ligger till grund för dagens folkbibliotek. Mellan 1939 och1969 arbetade han på Skolöverstyrelsen, den dåvarande statliga biblioteksmyndigheten. Det var decennier när det moderna folkbiblioteket växte fram och utvecklades.
Han var en av dessa ämbetsmän som tillsammans med politiker såg folkbibliotekens potential och förstod vikten av fri kunskapsförmedling.
Bengt Hjelmqvist var en bibliotekstänkare, men ingen demagog. Han pratade inte om, och för, bibliotek för att genomdriva någon ideologi. Han var inte lagd åt att vända kappan efter någon politisk vind. Han var en tjänsteman som övertygande kunde framföra och argumentera för det kloka i att satsa på bibliotek.

Varför denna historiska exposé? Har vi inte fullt upp med att rädda och värna de bibliotek som ännu finns kvar. Påminner om att sedan millennieskiftet har, enligt Kungl bibliotekets statistik, antalet folkbibliotek minskat med 24 procent. Även obemannade utlåningsställen och fasta bokbusshållplatser minskar. Och flera skolor rapporterar att de på grund av ekonomiska skäl eller rekryteringssvårigheter inte längre kan bemanna sitt skolbibliotek med minst en halvtidstjänst.
Jo, för i denna tid behövs mer än någonsin kunniga och lyhörda tjänstemän som kan förstå bibliotekens roll i samtiden och bakåt. Det kan vara en stadsbibliotekarie, till exempel i Stockholm. En sådan kan förstås inte gå emot ett demokratiskt fattat beslut (med mindre än att avgå), hur tokigt beslutet än kan te sig. Men det finns ju alltid en tid innan beslut fattas.
Inte heller behöver en stadsbibliotekarie, till exempel i Stockholm, anamma ett hokuspokusspråk för att försvara nedskärningar och nedläggningar. Ingen tror på att den blågröna majoritetens förslag om Internationella bibliotekets nedrustning och flytt blir ett positivt »omtag«.
Jag begär inte att vare sig Jonas Naddebo, eller andra kommunalpolitiker, ska lusläsa bibliotekshistoria.  Men i en tid när det blir allt färre bibliotek, när nazister får tala fritt i panelsamtal på bibliotek som till exempel på Hornstulls bibliotek i Stockholm, när SD i Sölvesborg vill begränsa bibliotekens urval till svenskspråkig litteratur.  I en sådan tid får inte grundsynen svaja. Integriteten får inte brista.

Stockholms kulturborgarråd och stadsbibliotekarie borde ha förstånd att inhämta kunskap om den sektor de är satta att ratta, även i ett vidare perspektiv. Historien upprepar sig ofta, om detta bör man ha kunskap. Om inte annat kunde de ju läsa den statliga, nyligen levererade, utredningen Demokratins skattkammare.
När en uppenbart okunnig politiker drivs av en luddig lust att »förändra« i samklang med en ideologisk ekonomisk effektiviseringsvilja går det inte att kräva mer än yta. Men som skattebetalande medborgare kan jag åtminstone begära att ett kulturborgarråd inte ljuger mig full, förklär besparingar i bedrägligt nyspråk.
I år har till exempel sommaröppettiderna för stockholmsbiblioteken minskat avsevärt jämfört med förra året. Borgarrådet påstår i tidningen Stockholm Direkt att ytterstadens bibliotek har prioriterats under sommaren. Men där blåljuger Naddebo och borde skämmas: Sensommarlördagen den 17:e augusti höll fortfarande många bibliotek, med upptagningsområden stora som mindre kommuner, i ytterstaden sommarstängt, till exempel Farsta, Bagarmossen, Högdalen, Rinkeby, Årsta, Älvsjö med flera. Så vad säger kulturborgarrådet om öppettider i artikeln? Jo det fullständigt obegripliga »… men vi jobbar med bättre öppettider och inte bara mer öppettider.«
Som en bibliotekspolitisk ironi är också Kungsholmens bibliotek, dit det minimerade Internationella biblioteket föreslås flytta, sommarstängt denna sensommarlördag.

Har följt biblioteksfrågorna i allmänhet, och Stockholm i synnerhet, under många år och minns kulturpolitiker av olika politisk färg. Aldrig någonsin, tror jag, har en sådan fientlig och slapp bibliotekspolitik bedrivits. I en tid när bibliotek mer än någonsin behövs. Och nej, bibliotek är inte skyddade av någon naturlag, i bästa fall av bibliotekslag och kloka politiker.
Jonas Naddebo är inte en sådan politiker. I Dagens nyheter sammanfattade han sin egen och centerpartiets kulturpolitik i det lövtunna credot: »Mer kommers i kulturen, mer kultur i kommersen«.

---

Marianne Steinsaphir är mångårig medarbetare i Ordfront magasin, bibliotekarie och litteraturkritiker.