Hela världen demonstrerar. Chile, England, Libanon, Irak, Hong Kong och Sudan. För att inte tala om alla klimatdemonstranter. Gula västarna ej att förglömma.

Kanske har aldrig tidigare så många människor varit ute i massmanifestationer samtidigt? Ändå har denna megatrend inget samlande namn, diskuteras knappt av politiker eller på ledarsidor.
Varför gör de då på detta viset? Klimatdemonstrationerna är en sort för sig, vi ställer den åt sidan så länge. Om man ser till de andra stora protestmanifestationerna, så kan de sägas handla om krav på frihet. Dels krav på frihet från direkt auktoritärt förtryck, från toppstyrda regimer med hårdhänta våldsapparater. Men också krav på frihet från en alltmer hårdnande daglig tillvaro. Dessa två drivkrafter kan väl i stort sett sägas vara de som låg bakom den senaste stora massmanifestationsvågen i världen, den så kallade Arabiska våren.
En gemensam faktor bakom manifestationerna är protester mot hårdnande livsvillkor. Ökande omkostnader för det nödvändiga, som mat, bostad och drivmedel. Ökande osäkerhet för om det kommer kunna gå att försörja sig på jobbet samt en oro för framtiden, inte minst då arbetslöshet och bostadsbrist nästan överallt drabbar unga extra hårt.
Varför blir då livet hela tiden hårdare? Varför är så många i Chile på fattigdomens brant, när landet är ett »ekonomiskt mirakel«? Varför kan inte Hong Kong, med alla sina businessmiljarder förse sina invånare med bostäder?
De två plågorna hör ihop. Auktoritära regimer låter kapitalistiska marknadskrafter härja fritt bland sina folk, och i de länder där marknadsliberalismen kommer först, behöver man snart auktoritära maktmetoder för att upprätthålla ett snedvridande och förtryckande system. De två går bra ihop, staten och kapitalet. Se på Chile, där krävdes en militärkupp och införande av diktatur för att kunna införa Milton Friedmans idéer. I Kina rådde redan diktatur, så där var manegen krattad när kapitalismen infördes. Den auktoritära konservatismen håller ordning åt de rika. Samma process pågår över hela jorden, så också i Sverige. Kapitalismen vill samla på sig medlen, pengarna. Karl Marx kallade det kapitalackumulation, nu senast bevisade Thomas Piketty tesen empiriskt: i kapitalistiska samhällen ökar ojämlikheten, pengarna rör sig uppåt och hamnar i bisarra mängder hos några, mycket få, vansinnigt rika och mäktiga individer.
De som jobbar ihop pengarna ska hållas lagom fattiga och rädda för att huka och knega på maximalt. Så det är inte för mycket att säga att de stora protesterna världen runt i någon mån är mot kapitalismen. Konservatismen må påstå sig söka bevara, men det enda den bevarar är en destruktiv ordning.
De konservativa ledarna gör allt för att inte bry sig om protesterna. En talande bild av en museal ideologi är när dess företrädare, de svenska borgerliga partiledarna, samtliga åker på lyxig bjudresa till Israel och festar loss medan de stora klimatdemonstrationerna samlar hundratusentals svenskar, miljontals människor jorden över, med en svensk tonåring i spetsen. Partiledarnas kommentarer? Uteblev. De hade fullt upp med att jämra sig över att bli kritiserade för lyxresan.
Samma processer som ute i världen pågår här hemma i Sverige. Kapitalets krafter drar och sliter i vårt samhälles viktigaste beståndsdelar: sjukvården, skolan, bostäderna.
Och klimatproteströrelsen då, som vi ställde åt sidan? Ja, den är ju alldeles självklart antikapitalistisk – den hårda sanningen är att mänskligheten verkar ha att välja mellan kapitalism och fortsatt existens (hittills har kapitalisterna valt »kapitalism« åt oss där.)
Så kapitalismen har nått till sitt slut. Det kanske inte ser ut så med storföretagen som gör vad de vill och de superrika, världens härskare, som gör ännu mer vad de vill. Men de står inte outmanade. Inte ohotade.
Det slumpar sig till och med så att kapitalismen har en fin avskedsgåva till oss alla när den avskaffas. Att ställa om till ett fossilfritt globalt system kommer förstås kosta väldigt mycket. Som av en händelse har de superrika smusslat undan enorma mängder av rövarguld i så kallade offshore-banker. Uppskattningsvis hela 10 procent av världens BNP. Det bara ligger där och väntar på att bli hämtat och investerat i en bättre framtid för oss alla. Om vi väljer att göra det.

---

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.