Många vill läsa Edward Snowdens memoarer – men försäljningen ger inte visselblåsaren ett öre. Anna Wigenmark om domen som ger CIA och andra säkerhetstjänster i USA sista ordet om sina exagenters böcker.

Av Anna Wigenmark

Äger du, liksom jag, ett exemplar av Edward Snowdens memoarer I allmänhetens tjänst (Leopard, 2019)? Det kan innebära att du, liksom jag, bistått USA:s säkerhetstjänst med en slant. För knappt hade boken nått bokhandlarna innan Trumpadministrationen serverade författaren en stämningsansökan. Inte för att stoppa boken, men för att förhindra att Edward Snowden gör någon förtjänst på att avslöja hemligheter som han en gång lovat att aldrig röja.
Trots stämningsansökan rullar försäljningen på, såväl i USA som i Sverige. Snowden berättar sin livshistoria från barndomsåren i Maryland till livet i exil i Moskva.
Mycket hemlighetsmakeri föregick nyheten om att en av vår tids viktigaste visselblåsare skulle ge ut sina memoarer. Förläggare runt om i världen fick jobba hårt för att få tillgång till boken och kort om tid att översätta och sätta. Den 17 september 2019 släpptes den i 20 länder samtidigt. Boken har fått fina recensioner och är en fängslade historia om hur en ung intelligent datanörd utan egentlig examen tar sig långt in i CIA:s hemliga rum, och hur han successivt inser att det han gör – det hans arbetsgivare gör – så uppenbart strider mot de värden han trodde att han skulle försvara.
Boken innehåller inga nya stora avslöjanden men den svarar i alla fall delvis på den fråga många av oss grunnat på – varför det bara var han av alla inblandade som reagerade på massövervakningen i USA, och hur vågade han ta steget fullt ut och planera både för själva avslöjandet och för att leva återstoden av sitt liv långt från familj och vänner.  Försäljningen av Edward Snowdens bok motsvarade kanske inte omedelbart förväntningarna, men intresset höjdes av CIA:s agerande »Den låg på 20 plats eller sämre när den kom ut, men när stämningsansökan blev känd så flög den upp på första plats«, skämtade Edward Snowden i en teveintervju.

Edward Snowden är långt ifrån den enda tidigare agent som använt sina erfarenheter och kunskaper inifrån en säkerhetstjänst till att skriva böcker. Några av de mest kända spionromanförfattarna har en bakgrund i underrättelseverksamhet, framförallt brittisk och amerikansk. Några exempel är Frederick Forsythe, John le Carré, Ian Fleming, Graham Greene, Jason Matthews och Peter Mathiessen. Faktaliknande böcker och biografier har dessutom kommit ut av exempelvis den tidigare CIA-chefen George Tenant men även av flera underrättelseofficerare, som Philip Agee, Robert Baer, Nada Bakos och Philip Mudd.
Dessa CIA-memoarer, oavsett om de är kritiska granskningar eller patriotiska beskrivningar av underrättelsetjänstens verksamhet, har det gemensamt att allt före detta CIA-agenters författar ska godkännas av en granskningsnämnd inom CIA innan det publiceras.
Detta förfarande kom till en bredare allmänhets kännedom i slutet av 70-talet när Frank W Snepp, skulle ge ut sina memoarer, i vilka han berättade om sina erfarenheter från hemlig spionverksamhet under Vietnamkriget. Snepp var chefsanalytiker för CIA i Vietnam i sex år och deltog i förhör och –  enligt egen utsago – tortyr av tillfångatagna nordvietnamesiska soldater.
Snepp lämnade CIA ett år efter att ha återvänt till USA – främst på grund av missnöje med att USA inte gjorde tillräckligt för att ta hem de soldater som tillfångatagits av det segrande Nordvietnam och för att CIA inte ville medge de brister och fel som gjorts under kriget. Snepp skrev en slutrapport från kriget som han skickade till CIA, men den godkändes aldrig. Rapporten skrevs om till självbiografisk bok med titeln Decent Interval. Problemet var att Snepp, i ett tillägg till sitt anställningsavtal, skrivit under ett löfte inte publicera någon information eller material kopplat till CIA, dess aktiviteter eller underrättelseverksamhet generellt, vare sig under pågående anställning eller efter avslutad tjänst – utan att först få ett särskilt tillstånd från säkerhetstjänsten.  Decent Interval publicerades utan ett sådant tillstånd – och CIA stämde Snepp.

Fallet landade till slut i USA:s (federala) Högsta domstol – som dömde till CIA:s fördel. Snepp förlorade därmed rätten till alla intäkter från försäljningen av boken, dessa tillföll CIA. Han dömdes också till att i framtiden alltid låta CIA förhandsgranska texter med någon koppling till underrättelsetjänsten.
Domen har sedan dess varit vägledande. Tusentals texter från tidigare CIA och FBI – men även tidigare försvarsanställda utan tillgång till hemliga uppgifter – har granskats. Antalet har ökat enormt under senare år. Från ett par tusen sidor på 70-talet till 150 000 bara under 2014.
Domen – och kravet på granskning från CIA (men även ONI, den nationella säkerhetstjänsten som upprättades 2005 av president George W Bush, NSA, en annan och äldre nationell säkerhetstjänst som specialiserat sig på signalspaning, samt den amerikanska försvarsunderrättelsetjänsten) bygger mycket på frågan om tillit.
Säkerhetstjänsterna måste kunna lita på att agenter – anställda som före detta anställda – inte avslöjar information som kan skada tjänsten, dess anställda eller regeringen. I den amerikanska rättvisans andra vågskålen ligger konstitutionen och yttrandefriheten. Domen har kritiserats för att gå för långt och slå för brett. Kritiker menar att den strider mot första tillägget till konstitutionen och att inga avtal därför av denna typ borde vara giltiga, i alla fall inte utan undantag eller objektiv prövning.
Sneppdomen har nyligen utmanats av den stora och välrenommerade människorättsorganiosationen American Civil Liberties Union och Knight First Amendment Institute vid Columbia University. På uppdrag av fyra tidigare statsanställda har de stämt de fyra säkerhetstjänsterna för deras stående krav på förhandsgranskning.
För utomstående är det naturligtvis svårt att avgöra hur mycket, om något, tagits bort i verk författade av forna amerikanska spioner och agenter. ACLU och Knights menar att granskningarna som görs inte är objektiva och att okritiska författare, såsom tidigare CIA-chefer behandlas mycket mer släpphänt än forna agenter. Stämningsansökan lämnades in i april i år – ännu saknas utslag.

När Edward Snowden bok kom ut i september var därför fortfarande Sneppdomen vägledande. CIA och Trumpadministrationen stämde direkt – Snowden är ju dessutom fortfarande efterlyst för att ha delat med sig av hemligstämplad information kring CIA:s massövervakning. Vissa i USA ser honom som en förrädare – andra som en sann patriot. Snowden lämnade, föga förvånande, inte in sitt manus till CIA för granskning och censur:
»Om jag hade trott att de skulle ha granskat texten med god vilja, hade jag lämnat in den – men det hade aldrig hänt«, konstaterar han bland annat i intervju med CBS.
Snowdens advokat Ben Wizner, anställd av just ACLU, konstaterar i ett pressmeddelande att »Boken innehåller ingen information som inte redan är känt. Den orsakar ingen skada för någon.«›hemlighetsed‹, som det påstås. Det finns ingen sådan«, konstaterar Snowden vidare i teveintervjun.
Han medger att han skrivit under ett avtal om att inte sprida information som han fått tillgång till i sin tjänsteutövning, men att den ed han svor när han som ung amerikansk patriot ville försvara de värden som han menar att USA står för – var för att skydda den amerikanska konstitutionen. Mot både utländska och inhemska hot.
»Då trodde jag att det var samma sak som regeringen – idag vet jag att det inte är så.«
Konstitutionen står för ett högre värde. Och när den verksamhet som sägs ska skydda den bryter mot den – då valde han att avslöja maktmissbruket. Han blev visselblåsare. Eller som han understryker i I allmänhetens tjänst:
»Tidigare arbetade jag för regeringen. Nu arbetar jag för allmänheten.«

Anna Wigenmark är generalsekreterare för föreningen Ordfront och människorättsjurist.