Journalisten Bernt Hermele och fotografen Cato Lein har drivit podcasten Överlevarna, där de djupintervjuat överlevare från Förintelsen. Podden är den hittills största dokumentationen i Skandinavien – våren 2020 kommer boken Överlevarna på Ordfront förlag. Här följer ett utdrag ur boken från samtalet med Hanna Dahlgren, född Wasserman.

Det var underbart att heta Wasserman, att vara min pappas dotter. Vi hade samma kemi, vi förstod varandra. Min mamma var världens bästa mamma, men pappa var världens bästa människa. Min pappa var en hjälte.

Jag hade en syster, Genia, som var och ett och halvt år äldre och en lillebror, Henrik, som kom som en liten Messias.

Vad är ditt första minne?
Jag står på en uppochnervänd pall, får en slant av någon i pappas körsnärsverkstad. Jag sväljer slanten. Jag ville inte ha den. Ett annat minne, jag sitter på pottan och slanten kommer ut.
1931 flyttade vi från Łódź till Gdynia. Vi var en av de första judiska familjerna i Gdynia. Vi flyttade dit för att det var ett fönster mot världen, medan Łódź var stängt. Mina föräldrar höll sig inte på mattan eller inom ramen för vad som var tillåtet. De ville lämna Polen.
Morfar var chassid, med skägg och lång svart rock. Han kunde aldrig komma och besöka oss i Gdynia. Antisemiterna skulle ha skurit av hans skägg på tåget, så var det redan i början av 30-talet.

På väg till Gdynia stannade mamma och vi barn hos vår farbror i Gdansk. Efter den första natten gick mamma ut på gatan och kom tillbaka gråtande. Någon hade skrivit »Jude« på fönstret med svart penna. När jag började skolan var jag det enda barnet i min klass som var judinna, jag var det i ett par år.  Vår klasslärare var präst och judiska barn skulle inte vara med på lektionen och lyssna på kristen religion. Jag fick sitta under hans kateder med en bok. Jag lyssnade och när de andra inte kunde svaret så skrek jag där nerifrån. Då kom läraren fram till att jag kunde sitta på katedern. Jag fick inte sitta med ansiktet mot Jesusbilderna, men jag fick gå och hämta bilderna till lektionerna.

Vid tio års ålder hörde jag talas om att andra judiska barn blev jagade. Även jag blev jagad av en pojke, han ropade någonting om att dra av mig flätorna, att jag var en »skabbig judinna«. Jag sprang gråtande hem och in i pappas affär.
»Men varför gråter du? Är du inte judinna? Det är väl inget att gråta över«, sa pappa.
Och varje gång jag hade skabb i fängelset och i Auschwitz tänkte jag på den där pojken.
När kriget bröt ut 1939 skulle jag börja i gymnasiet. Jag hade som enda judiska barn tenterat och kommit in. Men jag
började aldrig. Vid skolstarten den 3 september var vi inte kvar i Gdynia. Då fanns inte vårt hem längre. Det gick så fort. Det sista vi hörde på polsk radio var att Gdynia var bombat. Jag och mina syskon tog det sista legala tåget till Łódź, till våra morföräldrar. Det värsta var att lämna mamma som var sjuk, hon hade fått blödningar. Antagligen hade jag dåligt samvete, men ett barn på tretton år kan inte skilja på samvete och trygghet.

När vi kom fram hade tyskarna redan tagit över Łódź. Där fanns också min moster och hon var hysterisk. Hennes man var inkallad. Hon tog med oss till sina svärföräldrar i Zwollen men där fanns det inte plats   för oss. Svärföräldrarna hade blodig dysenteri. Dagen därpå åkte vi med häst och vagn till Kazanów, dit min moster flytt. Alla i byn var sjuka i dysenteri, bland annat vår moster och hennes fem barn. Mannen hade rapporterats skadad i kriget och min moster gav sig iväg för att leta efter honom och lämnade sina fem barn med mig. Jag var den enda som inte blev smittad. De andra var utslagna, med kräkningar och blodiga diarréer. Den minsta pojken fick utslag på huvudet så att huden fastnade i kudden. När min moster kom tillbaka hade vi blivit elva i rummet eftersom Zwollen hade brunnit ner.

Vad hände sen?
Sen hände mycket och inget. Man trodde ändå att det här lilla samhället, Kazanów, kunde rädda oss. Någon sa att nazisterna inte skulle hitta dit. Det fanns ingen järnväg, ingen buss, inga bilar. Men det tog bara en vecka innan tyska SS-soldater kom på motorcyklar och satte upp plakat som berättade vad judar inte fick äga, var judar inte fick  vara.
En dag hörde vi ett rykte om att pappa var på väg till Kazanów till fots. Jag var hos skomakaren med min lillebror. Han behövde laga ena skon, den andra hade han på foten. När min lillebror fick höra att pappa var på väg sprang han flera kilometer med bara en sko för att möta honom. Sen visste hela Kazanów om det. Jag kunde inte springa eftersom jag fått bölder på benen på grund av vitaminbrist.
En släkting från Kazanów hade hjälpt pappa i Gdynia att få med de där tjugofem kilona som nazisterna tillät att judarna tog med sig. Porträtt hade han tagit ur ramarna och rullat runt armarna. Kläder klädde man på sig i flera lager.
Mamma hade tagit sig till Łódź till sina föräldrar. Där rådde det svält. Men på landet kunde man byta till sig livsmedel mot andra varor. Vi smugglade maten till Łódź.
En dag blev det razzia i vårt hem. Två SS-soldater slog pappa och jag slog dem. Jag hängde mig fast på den enes uniform.
»Så får du inte göra med min pappa för då kommer du inte hem från kriget, du har också barn.«
Han blev alldeles vit och släppte mig. Det var visst väldigt känsligt. De hade kunnat slå ihjäl mig, men på den tiden hade de ännu inte fått order om det.
SS-soldaterna hittade ett par handskar som pappa tillverkat. Det var förbjudet för judar att syssla med skinn och päls. De tog med sig pappa till ett bevakat skjul. Han blev frisläppt efter ett par dagar tack vare att några personer tagit initiativ till en
insamling av guldföremål att lösa ut honom med. Efter ungefär en vecka hörde vi rykten om att en tysk trupp var på väg till Kazanów. Pappa blev blek. Det syntes att han var rädd.
Min mamma som anslutit sig från Łódź sa att pappa skulle gå iväg till en kvinna som han hade hjälpt att ändra några pälsar.
Så knackade det på dörren och där stod ett par tyska soldater samt några judiska pojkar som tjänstgjorde som »ordnings-görare«, de skulle svara för det praktiska. De kom in och frågade efter pappa.
»Han är inte hemma«, sa mamma.
»Men du vet väl var han är?«
»Det är klart jag vet.«
»Kom med då och visa.«
De sa att pappa bara behövde skriva på ett papper. Mamma följde med för att det skulle gå smidigt. Tyskarna var artiga, men det kändes inte bra. När de kom fram till kvinnans hus sa de åt mamma att hon
skulle gå upp och hämta pappa.
»Jag är strax tillbaka. Jag kommer så fort jag kan«, sa pappa till kvinnan med pälsarna.
De gick ner för trappan utan att prata med varandra. Tyskarna väntade på polisstationen en bit bort på byvägen. När pappa
kom dit tog han av sig hatten och hälsade artigt. Tyskarna ville att mamma skulle gå ut, hon hade inte där att göra.

Men mamma gjorde motstånd.
»Jag går inte utan min man.«
Då kastade de in henne i en cell. Hon började skrika efter de judiska pojkarna, men de syntes inte till.
De tog ut pappa på baksidan, ut till trädgården. Sen sa de till honom att börja gå.
»Titta inte bakåt, gå bara.«
Och så sköt de honom samtidigt i huvudet med två skott. Det var den 2 mars 1942.

Det var mycket snö. Vi barn satt ensamma hemma. Min lillebror sa till mig:
»Hanna, kan inte du gå ut? Var blev det av dem? Varför kommer de inte hem?«
Det var en måndag, en marknadsdag med bönder och varor och grönsaker på torget. Jag tog en vintersjal och gick ut. Det var ovanligt tomt på gatan som ledde fram till torget. Folk bar sig konstigt åt, de undvek mig när jag försökte prata med dem.
»Varför springer ni?« frågade jag. Men ingen stannade för att svara.
Så passerade jag en grupp bönder och hörde en av dem säga »den där herren från Gdynia«. Jag gick fram och frågade vad de pratade om och mannen svarade: »De sköt honom precis.«
Och då skrek jag.
Jag hörde mitt skrik, men jag visste inte hur jag skulle sluta skrika.
Jag kan fortfarande skrika när jag tänker på det.

Vad hände med din pappas kropp?
De judiska pojkarna frågade om de fick begrava honom.
»Ni får göra vad fan ni vill«, svarade tyskarna.
Mamma släpptes senare på kvällen.
Samma kväll lämnade nazisterna Kazanów, några med mc och bil, andra med häst och vagn. På vägen blev de attackerade av polska partisaner och en av nazisterna dödades. Mamma kunde inte finna sig tillrätta med att pappa låg täckt med bara lite snö, hon var rädd att hundarna skulle komma och slita sönder kroppen. Hon var där dagligen, låg vid pappa och skrek ut sin förtvivlan. Människor gick över till andra sidan vägen för att slippa höra hennes skrik. Vi barn fick gå och hämta henne varje dag.
Tio dagar efter partisanernas attack kom tyskarna tillbaka till Kazanów. De gick från hus till hus för att hämta alla män, judar och icke-judar. Och om det inte fanns någon man hemma så tog de sönerna. De gripna marscherades iväg. Några fick gräva en massgrav. De avrättades med ett maskingevär och eftersom de stod sammanbundna med rep rasade döda och levande ner i massgraven huller om buller.
Det var mitt på dagen och så nära att vi kunde höra allt. Tyskarna täckte över graven så slarvigt att man kunde se kroppar som rörde sig. När tyskarna var klara packade de ihop.
En dag kom nazisterna till vårt hus och tog ut oss fyra, mamma, mina två syskon och mig. De ställde oss vända mot en mur och sköt fyra skott. Sedan sa de åt oss att vända hem samtidigt som de skrattade. Vi gick hem tysta. Vad vi gjorde sen kan jag inte minnas.

Var du i chock?
Nej, det var som utplåning. Jag behövde inte känna till några valörer för känslor, vad som var bra eller dåligt, elakt eller snällt. Det var något annat. Känslan var att de hade lyckats totalt. De hade lyckats uppnå någonting. När vi förstod att alla hade överlevt var vi inte glada. Vi skämdes.

Varför då?
Det var skamligt att kunna leva med de upplevelserna. Att min pappa var död.

Var det det som var skammen?
Nej, det är inte så enkelt. Jag tyckte inte man skulle klara av det, att leva utan pappa.

Kände du att du hade något människovärde i det ögonblicket?
Människovärde hade jag eftersom jag var född till människa. För mig räcker det på något sätt som försvar. Men varför jag försvarar och för vem jag försvarar, det vet jag inte.
Livet handlar om något annat. Livet handlar om impulser, om ögonblickets tillfälle, inte så mycket om det ädla, fina eller styrkan. Att leva det liv vi fått. Det är nog vad vi människor kan få.

Klockan sex den 15 oktober 1942 skulle kyrkklockorna ringa och då skulle vi gå ut. Och alla visste vilka som skulle gå ut, det var judarna och de skulle gå åt samma håll, ner till torget. Där väntade vagnar som skulle ta mammor och barn och de som inte kunde gå.
Men redan halv sex hörde vi oväsen. Dörrar till husen där judar bor öppnades, röster hördes skrika »raus« och batongerna ven. På bara några minuter var det tumult och ingen visste var någon var. Jag såg varken min mamma, min lillebror
eller min syster. Jag kände inte igen en enda människa. De hade klätt på sig alla vinterkläder som de kunde bära. Människor strömmade till från sidogatorna. De drog på sina paket. Tyskarna skrek och batongerna ven hela tiden. Jag blev förd till en häst och vagn för barn utan föräldrar. Jag hörde skott under hela resan. De sköt de som sackade, de som inte orkade gå, de som var för gamla.
På kvällen kom vi fram till Sienno. Det hade börjat skymma. Folk satt ner på marken, på gatstenar. Där hittade jag min  mamma och mina syskon.
Vi kände lukten av klor från vagnarna som skulle transportera oss till Treblinka. Nazisterna var rädda för tyfus och difteri. Vi visste allt om krematoriet i Treblinka. Vi fick betala för våra biljetter själva och de flesta fick betala tur och retur,  trots att vi skulle till ett förintelseläger. Så judarna fick betala för Förintelsen.
Vi övernattade i en stor byggnad. De flesta var trötta och tysta. Många hade redan förlorat någon på vägen. Min mamma hade med sig en filt som hon vek ut på golvet och vi la oss tätt ihop. Mamma upprepade gång på gång: »Vi håller varandras händer så att vi ska vara tillsammans.« Och hon sa till mig att »nu är det för sent«.
Vi visste att vi skulle skickas till Tre-blinka nästa morgon.
I byggnaden fanns en spis där man kunde värma upp mat. Och genast bildades det en kö dit. Men vi stannade där vi var. Den natten sov jag bra och min mamma väckte mig i god tid så att vi skulle vara förberedda om ett nytt tumult bröt ut. Men det var tyst på morgonen när det kom in ett par soldater. En av dem ropade ut min mammas namn. Det var helt perfekt uttalat. Hon skulle anmäla sig till någon som var ansvarig för transporterna. Hon reste sig och sa: »Hej barn, nu går jag.« Vi trodde att det skulle hända samma sak som med pappa. Om de sköt eller ropade ut ett namn, det var samma sak, det spelade ingen roll. Det spelade ingen roll om du var vacker eller ful, bra eller dålig, elak eller snäll.
Ingenting spelade någon roll.

Och mamma gick ut genom dörren, fast jag kommer inte ihåg hur dörren såg ut. Vi sa ingenting. Vi satt bara och tittade. Min syster och  jag tittade på varandra och hade förlikat oss med situationen. Vi hade inga ord. Vi visste väl inte vad vi skulle säga. Men efter några timmar kom mamma in igen och log mot oss som en sol. Hon berättade att en man ska hjälpa oss.

»Jag har med mig papper som ni ska skriva under«, säger hon.
Jag och min syster skulle gå ut genom en bakdörr klockan fem på eftermiddagen och där skulle mannen och hans medhjälpare möta oss. Men jag ville inte gå ut.

Varför inte?
Jag ville inte leva. Jag tyckte det var okej om det tog slut.
Men då sa min mor: »Åh, nu vill jag inte höra någonting. Nu gör du som jag säger.«
Jag hann ta farväl av min lillebror. Han tog min hand och kysste varje nagel. Jag frågade:
»Vad ska jag göra, jag vill inte göra som mamma kräver.«
»Du kan väl inte tro att det här ska lyckas?« svarade min bror. »Därför kan du göra som mamma vill. Gör som mamma vill och fråga inte mer.«
Min syster och jag möttes av två män när vi tagit oss ut genom bakdörren. De tog oss till en bro och förklarade att vi skulle hälsa »Heil Hitler« till vakterna. Men innan dess vände jag mig om en sista gång. Där stod en grupp kvinnor och registrerade vilka som kom och gick. Då såg jag min mamma och ville springa tillbaka till henne. En av männen tog tag i min arm:
»Nu är det för sent. Nu gäller det oss också.«
Vi fick bo hos mannen och hans fru i tio dagar. Vi fick falska papper. Sen var vi tvungna att dela på oss för att inte väcka grannarnas misstankar.

Vem var mannen som erbjöd sig att rädda er?
Han var en tysk jägmästare och god vän med såväl partisanerna som SS. Han kände mina föräldrar. Min mamma sa att han var en ängel som kom och räddade oss. Jag vet inte om det var en passion eller en sjuklig böjelse.

Jag förstår inte.
Det är bra att du inte förstår.

Handlar det om din mamma?
Nej.

Om din syster?
Nej, det handlar om mig.

Han var förtjust i dig?
Ja, antingen besatt eller förtjust i mig för att jag var judinna.

Blev du utsatt för övergrepp?
En gång. Och det skyllde han på att han varit berusad. Några dagar senare avrättades han av partisanerna i sitt kök. Det var i mars 1943. Han fick en militär hedersbegravning. Kistan bars av SS-män och gendarmer. Jag grät väldeliga under begravningen. Men det var inte tårar över honom, utan över allt som hänt tidigare och som jag aldrig fått gråta för.
Efter begravningen skulle hans änka flytta och då hittade jag min systers puderdosa bakom en sänggavel. I deras tvätt hittade jag också några av min systers näsdukar.

Så vad hände med din syster?
Det vet jag inte exakt. Men jag tror att mannen som räddat oss sköt min syster.

Vad hände med din bror?
Lillebror transporterades till Treblinka någon gång mellan den 16:e och 18:e oktober 1942.

Hur mördades han?
Det vet jag inte.

Hur gammal var han?
Han var fyllda fjorton.

Hur gick det för din mamma?
Ingen aning. Hon ville dö som sin man, hon ville bli skjuten. Hon följde med på samma transport som lillebror till Treblinka.
Vid sexton års ålder var jag totalt ensam. Det fanns ingen människa som visste vem jag var. Jag hette Eva F.
Jag flyttade till Janów vid floden Kazimierz. Där började jag  jobba som fotograf. Den 17 maj 1944 blev jag avslöjad. Tyskarna
grep alla polska ungdomar. De hittade en radio i huset där jag bodde. Jag transporterades till fängelset i Radom där jag blev igenkänd av en man. Jag blev erbjuden att bli angivare. Jag förhördes och de skulle sätta på mig en klämma som skulle krossa mina tänder. De ville veta hur jag fått mina identitetspapper. Men jag ville inte avslöja något. Just när han skulle sätta på mig redskapet i munnen gick strömmen på grund av ett bombanfall. Så den gången klarade jag mig.
Vi var trettiotvå personer i en källarcell, bland annat prostituerade. För mig var det skönt att hamna i fängelse. Där var jag fri. Jag behövde inte ljuga mer. Jag kunde bli precis den jag var. En månad satt jag fängslad.
Den 16 juni 1944 fick jag en livstidsdom som skulle avtjänas i Auschwitz. Först åkte vi lastbil till tågstationen i Radom. Där fortsatte vi i en boskapsvagn. Det satt två män i tågets kortsida som var kedjade till händer och fötter. Vagnen fylldes på med fler och fler människor. Jag brydde mig inte efter allt trauma. Jag hade ingen att bry mig om, alla var ju döda.
När jag var framme i Auschwitz och skulle bli rakad var det någon som kände igen mig från fängelset. »Åh, dina vackra lockar«, sa hon. Så blev det bestämt att jag skulle bli klippt i stället för rakad.

Men rakade de dig på resten av kroppen?
Ja. De tog våra kläder, sedan blev vi tvättade och fick ett klädpaket.
»Finns det någon från Gdynia här?« undrade en flicka.
»Ja, jag.«
»Jag kan inte ge dig mat, men jag kan ge dig kokt vatten«, sa flickan.
Hon var elderska i badet. Våra pappor hade känt varandra.
»Du får aldrig dricka vattnet ur en pöl eller på toaletterna, hur törstig du än blir. När du ska få din tatuering, se till att du är bland de sista. Köerna är långa, tatuerarna tröttnar och då är det skonsammare och bättre. Sen ska du inte ta på dig de kläder som du fick. Jag ska ge dig en klänning, skor och underkläder, för underkläder får du inga. Var rädd om underkläderna. Jag lägger ett paket där borta vid stolpen.«

Och så la hon till:
»Min man arbetar också här ibland och han kanske vill träffa dig.« Jag förstod inte vad hon menade.
Tack vare kläderna jag fick var jag den enda som kom att se ut som en vanlig människa. Och det ingav respekt den första
dagen.
Först kom jag till barack 27. Här bodde alla möjliga kvinnor, grekiskor, fransyskor och jugoslaviskor. Det var en karantänbarack.
När jag blev febersjuk hamnade jag i  doktor Mengeles sjukbarack. Jag var medvetslös i en vecka, kanske mer. De som låg över och under mig dog på löpande band. En natt vaknade jag av att två fångar talade med varandra, den ena läkare och den andra sköterska. De diskuterade en bok som båda hade läst och var fascinerade av, men de kunde inte komma ihåg vad boken eller författaren hette. Jag låg och lyssnade på samtalet. Så hörde jag mig själv säga: »Boleslaw Prus«.
De blev alldeles häpna och kom springande till mig. Sedan värnade de om mig. Jag fick ligga närmare kaminen och fick potatisskal, som innehåller all näring som människan behöver. Och det tog inte mer än ett par dagar förrän jag blev utskriven. De hjälpte mig också med kläder så att jag kunde gå ut. Hur man var klädd och hur långt håret hade vuxit ut påverkade ens överlevnadschanser. Sen kom jag till barack B 31 eller C 31, jag minns inte längre.

Förekom det övergrepp mot kvinnor?
I Auschwitz förekom allt, allt som är möjligt och allt som är omöjligt. Det finns ingenting som någon behöver ljuga om, för händelserna i Auschwitz var ändå värre än allt som du kan ljuga ihop. Det var som om onda makter hade företrädesrätt. Vem som utsatte vem och vilka straff som följde, det varierade.
Jämna dagar fick du inte ha något på huvudet, solen fick bränna som den ville. Ojämna dagar måste du ha en huvudbonad, annars blev du slagen med batong. En gång när det kom en transport från fängelset kände jag igen några av de nya fångarna och sprang fram till dem. Men dit fick man bara gå fem och fem. Så jag fick ett batongslag över ryggen.
Man fick inte heller stå med ryggen mot den som hade uppsikt. Det var inte bara av tyskar man blev slagen. Det var av alla som kunde slå med en batong.

Även judiska vakter?
Ja, det fanns blockäldste och aufseherin. Det var svårt att hitta mänskliga blockäldste som överlevde. Om du visste vilken organisation och vilken disciplin man kan hålla i ett koncentrationsläger. För det finns alltid villiga människor som gör vad som helst för väldigt lite. Kapos är farliga för de har obegränsad makt i stunden när de slår, men de har inga garantier, de är själva fångar. Minsta lilla de gör som inte faller nazisterna i smaken så kan de likvideras.
Sedan fanns det lauferin, det var små söta flickor som var utvalda att springa ärenden. De fick väldigt fina kläder. Ibland tjänstgjorde de också som vakter.
En gång fick jag tillåtelse att gå och hämta en extra brödranson till baracken. Jag hade stubendienst. Jag var så ivrig så jag gick bara förbi vakten, men då slog hon mig med batongen. Och det var en sådan söt varelse. Hon var så vacker, kanske en blivande dansös, och ändå hade hon kraft att slå till mig med batongen. Det var den enda gången jag grät i Auschwitz. För det var så synd om henne.

På vilket sätt var det synd om henne?
Hon hade förlorat sin mänsklighet så fort. Hon hade inte behövt slå mig. Hon hade kunnat fråga mig vart jag var på väg. Det är synd om människor som är elaka. Det är mycket lättare att vara snäll. Det är en bättre känsla att vara snäll.

I Auschwitz var jag till slutet av november 1944. En dag blev det en extra appell, de sökte folk till en ammunitionsfabrik i Malchow, som låg vid koncentrationslägret Ravensbrück i Tyskland. Jag blev utvald som en av de friska, egentligen en omöjlighet eftersom alla som kom till Auschwitz bara skulle kunna lämna lägret genom skorstenen och röken. Det var märkligt att placeras på ett tåg där man kunde sitta och där man tilldelades en bit bröd och margarin. Annars fick man antingen bröd eller margarin, aldrig tillsammans. Så man var utvald. Men när jag kom till Ravensbrück hade jag bölder under armarna. Vi skulle gå igenom en ny selektion, men med bölderna skulle jag inte klara mig. En flicka som jag kände från fängelset opererade mig med en bit fönsterglas. Och det gick bra.
När vi stod uppställda blev flickan framför mig framkallad av lagerälteste, som delade ut flera batongslag. Sen var det min tur, men i stället för batongslag sa lägerchefen till mig att följa med. Jag skulle elda  hos henne och sanda gången utanför så att hon inte halkade på snön. Hon stod och tittade på medan jag sandade och jag gjorde ett mönster i snön. Hon tyckte det blev fint och sa att jag skulle anmäla mig för tjänstgöring i SS schaleküche, där man beredde grönsaker. Jag fick skala potatis. Då hade man tillgång till salt så att man kunde dölja skabben mellan fingrarna.
Jag blev befriad i Malchow. Det kom lastbilar från Skandinavien med paket som innehöll torrmjölk, choklad, kex och
någon konserv. Ett himmelrike i ett paket.

Kände du någon glädje när du blev befriad?
Nej. Jag kände att det var för sent. När jag kommit till Sverige och satt i bussen grät jag.
»Nu ska du inte behöva gråta. Nu blir allt bra«, sa någon.
»Aber zu spät, zu spät.« (Men för sent, för sent.) Jag tänkte på alla som var döda.

Har du kvar den känslan?
Jag umgås med den, men jag har gömt den. Jag tror mig orka leva ett bra liv, även om det är för sent. Även om jag inte har någon som jag kan berätta för. Det hade varit underbart om jag hade kunnat träffa min mamma.

När blev du människa igen?
Det är ingen punkt som är och består, det är som en plattform som blir större och större. Jag tar emot gåvor i form av vänlighet.
Jag kan fortfarande känna som jag gjorde då, att jag inte vill leva i en värld där min pappa kan avrättas. Om man kan göra så med människor, då vill jag inte vara här. Men varför har jag då skaffat barn och bildat familj?
Jag hade visserligen ingen motivation att leva, men om jag hade ett barn så var jag tvungen att leva, för man lämnar inte ett barn ensamt i denna värd. Det jag inte förstod då var att jag också fick ett ansvar mot barnet. Jag tänkte bara att det var en motivation att leva.
Jag pratade mycket med min dotter, som nu är sextiosex år, redan när hon var liten. När hon började formulera meningar kunde hon säga:
»Men mamma, om de skulle göra med dig som de gjorde med mormor, då skulle jag inte vilja leva.«
Och det ville inte jag. Men det berättade jag aldrig för min dotter.

Men hon ärvde ändå din känsla?
Ja, barn uppfattar mer än vad man tror.

Är minnena oproblematiska?
Nej, problematiskt är det ju för att jag inte ville överleva. Jag överlevde för att en man riskerade hela sin familj, hela sin existens, för att ordna en existens för mig på den ariska sidan. Jag kunde inte lasta min mamma för att hon krävde att jag skulle ta emot det här erbjudandet.
Vet du vad den goda modern säger till sitt barn på väg till krematoriet?

»Det är ingen fara«, kanske?
Men det är ju inte sant. Om du ska vara den goda modern som hjälper sitt barn
i alla situationer, vad skulle du säga då? »Andas djupt.«
Det hjälper barnet att inte behöva  vävas, att vara upptagen med en handling, att vara verksam in i det sista.
»Andas djupt, mitt barn.«

---

Hanna Dahlgren

berättat för Bernt Hermele