DECEMBER 2019. BRYSSEL. En tjänsteperson vid EU:s flyktingkommission är stolt över den nytillsatta kommissionens extra satsning på de 10 särskilda »Hotspots« som valts ut för att få extra EU-support på grund av problem med flyktingar. En av dessa är den grekiska ön Lesbos.
Den höga tjänstemannen får frågan (av mig) om EU gör något åt situationen med papperslösa flyktingar i Aten, och andra större grekiska städer. Först försår hen inte frågan. Fanns det flyktingar i Aten?
»Ja.«
»De måste söka asyl i mottagarlandet«
»Asylmottagningssystemet i Grekland har fullkomligt havererat.«
»Har det? Ja vi kan inget göra om inte landet ber om vår hjälp.«
»Grekiska staten har upprepat deklarerat att det råder nödläge och bett om hjälp.«
»Ja men det är främst deras ansvar.«
»Ok och lägren utanför Kroatien, vad gör ni där? Där råder misär, övergrepp och annat, enligt hjälp- och människorättsorganisationer.«
»Utanför EU?«
»Ja de försöker ju komma in för att söka asyl.«
»Utanför EU kan vi förstås inget göra.«

Det slog inte tjänstepersonen att hen just svarat att EU inte kunde göra något åt läget i Aten, vilket är inne i EU. Hen fortsatte berätta om satsningar på »Hotspots«. Logistiskt och strukturellt stöd skulle ges. Till bland annat Lesbos.
Lesbos är ett av de ställen flest flyktingar sökt sig till i EU från Turkiet. De anländer i båt, ofta sjöodugliga, många drunknar. Grekiska staten, plågad av recession och åtstramningar, har mer eller mindre övergett alla planer på annat än nödtorftig bevakning av lägret. Lokalborna har visat solidaritet, men en stor börda har lagts på fattiga bönder och fiskare. NGO:s gör vad de kan. Men. Moria är avsett för 3000 människor. Det har länge varit alldeles överfullt, larm på larm om sanitära, sociala och mentala missförhållanden har nått, ja, inte många, men EU, någonstans i alla fall, eftersom man utsett ön till »Hotspot«. Med extra medel nu, bevars.
Under vintern 2019/20 har fler och fler flyktingar kommit till Lesbos (och öarna runtomkring). De uppskattade siffrorna är 20 000 människor i Moria, och lika många utanför lägret. Många är barn. Många kommer från Idlib, området i Syrien som al-Assad och Putin systematiskt bombar till underkastelse, och norra Syrien som blivit osäkrare efter Turkiets invasion. Många är kvinnor och barn.

I dagarna protesterar flyktingarna. Kravallpolis är Greklands och EU:s svar. Så det där med »Hotspot« går sådär. Sanningen är att de hundratusentals flyktingar som är papperslösa – utan att ens få söka asyl – inne i och strax utanför EU:s gränser är ett minst lika stort politiskt haveri för unionen som Brexit. Även om mediabevakningen är en bråkdel.

I dagarna protesterar flyktingarna. Kravallpolis är Greklands och EU:s svar. Så det där med »Hotspot« går sådär.
Sanningen är att de hundratusentals flyktingar som är papperslösa – utan att ens få söka asyl – inne i och strax utanför EU:s gränser är ett minst lika stort politiskt haveri för unionen som Brexit. Även om mediabevakningen är en bråkdel.
»Vi är nöjda med att kunna tillföra medel för att stärka vår förmåga att möta flyktingproblemet«, säger tjänstepersonen på EU-kommissionen, lite besviken över att ha fått svalt mottagande av sin presentation. Den skulle ju vara »off the record«. Något som, förklarar alla som jag frågar, »är vanligt i kontakten mellan EU-kommissionen och medierna«. Nog för att jag blev bjuden på resan av kommissionen. Men inte skrev jag på något tystnadsavtal. Det var en intressant resa. Fick lära mig att europeiska borgerliga tar långt mer allvarligt på klimatkrisen än svenska. Men också att EU tar löjligt lätt på flyktingkrisen. Man agerar som att problemet är litet. Som om man inte har ansvar. Som att man har koll. Det har de verkligen inte. Inte på Lesbos, inte någonstans.
Och hemma har majoriteten nästan helt lullats in i idén att det är oss som redan bor i Europa det är synd om i flyktingkrisen. Och allt fler trallar med i visan om att strypa volymer, som om det handlar om oljeimport. Men det är människor på Lesbos. Människor som din mamma, Jimmie, sexåringarna på förskolan Solvändan, Thorsten Flinck och Annika Bengtzing. De är inte annorlunda.
Därför är varje meddelande om att motståndet mot attackerna på de mänskliga rättigheterna – alla mänskliga rättigheter, och mänskliga rättigheter till alla – ska upphöra, falska.

---

JOHAN BERGGREN är chefredaktör på Ordfront magasin