Libaneserna har tröttnat på 30 år av sekterism. Åsa Wallin träffade oppositionen som kräver radikal förändring.

Av Åsa Wallin

– Kelon yaane kelon. Alla, vi menar alla, skanderar demonstranterna.
Varje dag sedan protesterna började den 17 oktober har människor varit ute på gatorna i Libanon för att kräva förändring. De är unga  och välutbildade män och kvinnor med ett brett folkligt stöd.
Med alla menar man politikerna, varenda en av dem ska bort.
Och inte bara politikerna, man vill ha en helt ny konstitution.

Martyrtorget har blivit protesternas hjärta i Beirut. Abdallah Bou Enek sitter på en matta av konstgräs med en trulig hundvalp. Han arbetar som ekonomisk konsult och har övernattat i ett tält vid torget sedan mitten av oktober.
– Det här landet har blivit plundrat av krigsförbrytare till politiker i trettio år. De har försökt skapa motsättningar mellan oss, men vi är ett folk, inte olika religiösa grupper, säger Abdallah Bou Enek.
Men visst finns det religiösa grupperingar i Libanon. De ingår i det sekteristiska system som utgör landets styre sedan slutet av inbördeskriget 1989. Presidenten ska vara kristen maronit, premiärministern sunnimuslim och parlamentets talman shiamuslim. Den religiöst styrda stormakten Iran har ett stort inflytande över landets politik, främst genom den väpnade milisgruppen Hizbollah, vars styrkor är starkare än den libanesiska armén.
Trots att värmen letar sig fram mellan de okrafärgade stenfasaderna är det ekonomiska läget iskallt. Ekonomin befinner sig i fritt fall. Landet har en av världens största statsskulder, en pågående inflation och hög arbetslöshet. Enligt FN lever 27 procent av libaneserna i fattigdom, och då är inte den stora andelen flyktingar inräknande (UNDP, 2018).
I Libanon ska det hållas allmänna val var fjärde år, men så blir det inte alltid. Det senaste valet ägde rum 2018, och då var det uppskjutet i omgångar under fem år.

Proteströrelsens krav är att tidigarelägga nästa val, för att kunna rösta igenom en ny vallag och i förlängningen en ny konstitution. Man vill ha en oberoende teknokratisk regering, ett framröstat styre som bygger på expertis och vetenskap, inte på religion, och man vill ha ett självständigt rättsväsende. Det ska inte längre gå att gömma sig bakom immunitet, enligt det pressmeddelande från Coordination Committee for the Revolution, som trots sitt namn påpekar att de inte är en röst för hela proteströrelsen.
Just att det inte är någon person eller organisation som kliver fram för att föra demonstranternas talan handlar om försiktighet. Man är rädd för att bli smutskastad eller underminerad i ett för tidigt skede.

Samhällets indelning i religiösa grupper, är det man vill bort från. Nu får befolkningen i stor utsträckning vända sig till den egna gruppen för vård, arbete, skola. Över tid har det bidragit till utbredd korruption och nepotism. Landet är rankat på plats 137 av 180 länder på Transparency Internationals index. Det finns ingen välfärd som inkluderar alla.
– Folk har fått nog, och de har inte längre något att förlora, jag förstår inte ens hur folk överlever.
Orden är Oleksandra El Zahrans, en 24-årig examinerad statsvetare som är aktiv på sociala medier, en röst som många lyssnar på i proteströrelsen. När vi ses i Verduns kvarter beskriver hon Libanon som ett korrupt och icke-fungerande samhälle, där varken elektricitet, sophantering eller rättsväsende fungerar.
– Det enda som går bra är restaurangerna och nattlivet. Libaneserna älskar att roa sig oavsett, säger Oleksandra El Zahran.
Under hösten 2019 försökte regeringen bland annat införa en ny skatt på ip-telefoni, det som folk använder för att ringa. Spontana protester utbröt och förslaget drogs snabbt tillbaka.
Att den stora proteströrelsen skulle ha börjat på grund av skatten på mobiltjänsten Whatsapp håller inte Oleksandra El Zahran med om:
– Det som tände gnistan för revolutionen var de skogsbränder som bröt ut i oktober 2019.
Libanon brann på flera platser, och släcknings- och räddningsarbetet från myndigheterna sköttes trögt och dåligt. Människor drabbades oavsett samhällsklass, politisk eller religiös tillhörighet.

Oleksandra El Zahran menar att libaneserna hade vant sig vid ett dåligt samhälle:
– Inbördeskriget har gjort folk traumatiserade och de lärde sig leva med ovisshet och dåliga levnadsvillkor.
– Men skogsbränderna enade oss. Det var som att vi först då förstod att vi alla delar samma smärta. Jag är osäker på om revolutionen hade kunnat vid detta tillfälle, om det inte vore för bränderna, säger hon.
Redan tidigare hade Oleksandra El Zahrans konto på Instagram många följare, hon skrev om mänskliga rättigheter och kvinnligt ledarskap. Men nu började folk skicka henne bilder och filmer direkt från skogsbrändera som hon delade. Kontot blev till en spontant uppkommen informationscentral för frivilliga räddningsinsatser – hon ansträngde sig för att snabbt lägga ut information om vad som behövdes, som sovplatser, täcken, vatten.

Några dagar senare, den 17 oktober, startade protesterna på flera platser i Libanon samtidigt. Oleksandra El Zahran sov knappt under flera dygn. Meddelanden strömmade in, hon gick igenom och delade och uppdaterade kontinuerligt. Det handlade om vilka vägar som demonstranterna spärrade av i protest, om varningar för tårgas och våld om information om arresterade och vart de fördes.
I många fall var sociala medier som Oleksandra El Zahrans Instagramkonto snabbare med att visa vad som pågick än nyhetsmedia.
– Ärligt talat har jag svårt att förstå hur någon revolution har kunnat ske innan sociala medier fanns, skrattar Oleksandra El Zahran, men blir snabbt allvarlig igen:
– Det är ett mycket effektivt sätt att snabbt mobilisera behov och människor. Det blir till ett vittne av vad som sker, en dokumentation.

I slutet av oktober avgick premiärminister Saad al-Hariri, och den 11 februari röstades, i strid mot proteströrelsens krav, en ny regering fram. Den leds av Hassan Diab, en tidigare minister, väl inskolad i det sekteristiska systemet.
Ett ögonblick av vakuum följde på gatorna. Det här var inte vad proteströrelsen hade krävt. »Alla, vi menar alla« betyder inte återbruk av gamla politiker i nya kostymer.
Tillbaka till Martyrtorget. Här står två unga män och säljer nybakat markouk, ett traditionellt bröd med fyllning. Mark Darido arbetade som försäljningschef tills hans arbetsgivare förstod att han var på demonstranternas sida, då blev han av med jobbet samma dag. Tillsammans med vännen Roudy Hanna genomförde de sin idé, brödförsäljningen. På en skylt står det »Vi fick sparken, men vi ger inte upp«.
– Det är bättre att försöka vara kreativ, vi är nu en del av revolutionen på heltid, säger Roudy Hanna. De ser på protesterna som ett maraton, något som måste få ta tid. Det kommer lugnare faser, men den kommer att flamma upp igen.
Mindre hoppfulla är det gifta paret Fadi Ibrahim Raad och Mervat Abdulwahab Raad. De har bott i ett blått tält intill torget i några veckor, och hungerstrejkar för att de vill lämna landet.
– Vi ser ingen framtid här. Vi vill bara leva våra liv i lugn och ro, säger Fadi Ibrahim Raad. Han har arbetat som elektriker och hon som lärare, men nu är båda arbetslösa. I januari förlorade de sitt hem i Tripoli. Hyran skulle betalas i dollar, men sedan dollarkursen började gå upp i förhållande till det libanesiska pundet och bankerna begränsar uttagen, eller stoppar dem helt, gick det inte längre.
De vill ha humanitär asyl, men vet inte hur man går tillväga för att få det. De hoppas på uppmärksamhet från media, och dör hellere än att vara kvar i denna hopplösa situation, säger Fadi Ibrahim Raad.

På den hastigt uppförda muren som i folkmun kallas Wall of Shame i centrala Downtown Beirut, hänger unga personers utbildningsbevis uppklistrade sida vid sida med sprayade slagord. Man vill visa på svårigheten med att få jobb. Arbetslösheten är hög, officiell statistik saknas, men det talas om siffror upp till fyrtio procent. Efter genomförd examen står valet många gånger mellan sysslolöshet eller att flytta utomlands.
Georgio Copter och Hugette Aza har besök från sin vän Patrick Antar som bor i Australien. De tittar på graffitin och examensbevisen. Patrick Antar är född i Libanon men hans familj emigrerade till Australien när han var 14 år. Nu har han ett bra jobb som ingenjör, men tvekar inte en sekund på tanken att flytta tillbaka om han får ett bra jobb.
– Vem vill leva som emigrant?, frågar han retoriskt.
Georgio Copter bor i Beirut och designar filter för appen Snapchat, han har målat ett par vingar på en mur i närheten som interaktivt fick liv i appen, men som nu är övermålade.
– En stor skillnad sedan protesterna startade är att nu vågar man kritisera politikerna. Det gjorde man inte förut, av rädsla för att bli arresterad, säger Georgio Copter. Nu tror han att politikerna medvetet ligger lågt därför att demonstranterna är många och backar upp varandra.
Men påtryckningar mot aktivister förekommer. Bloggaren Gino Raidy och journalisten Dima Sadek blev kallade till förhör i februari. Aktivisten Charbel Khoury arresterades under en kort tid då han vägrade ta bort en kritisk tweet om rådgivaren till den tidigare utrikesministern, impopuläre Gebran Bassil.
– Jag är inte rädd, säger Oleksandra El Zahran på frågan om hon oroar sig för sin egen säkerhet.
– Att vara rädd vore meningslöst. Det gör oss bara mindre effektiva. Men hon tillägger att om regeringen vill tysta någon, så kommer de alltid att hitta ett sätt.
När protesterna hade pågått i några veckor fick hennes pappa ett telefonsamtal. Det var en regeringstjänsteman som lät hälsa att om Oleksandra El Zahran inte slutar med sina inlägg på sociala medier så kommer det att bidra till landets förfall. Pappan svarade att Oleksandra gör precis vad hon själv vill, det har ingen annan med att göra.
– Det om något säger hur patriarkalt det här landet är, säger Oleksandra El Zahran.

Vad skulle kunna hota proteströrelsen?
– Ingenting, tror jag. För första gången, kanske någonsin finns det hopp. Även om situationen försvagas, så kommer det att slå gnistor igen. Det finns en stark känsla av samhörighet.
Vid utbrottet av covid-19 har återigen delar av befolkningen reagerat snabbt och handfast, precis som vid bränderna. När staten valde att stänga ned offentlig verksamhet och uppmanade folk att stanna hemma, hade de redan valt självisolering flera dagar tidigare.

Ordfront Magasin har mailat Libanons ambassad i Stockholm för att ge regeringen en möjlighet att bemöta kritiken. Något svar har inte inkommit. ​

---

Åsa Wallin är frilansjournalist.