I Smirnoffs avslutande bok i »for«-trilogin hugger hennes huvudkaraktär till slut ut någon slags tillvaro åt sig ur en existens lika oförsonlig som sten. Marianne Steinsaphir har läst, och överväldigats.
Så for hon »hem« den struliga, korthuggna Jana Kippo, i den avslutande delen i Karin Smirnoffs överväldigande trilogi.
Hon är i välkänt litterärt norrbottniskt landskap. I en äldre generation finns bland andra P. O. Enquist, Sara Lidman och Torgny Lindgren. Men nu är det ett tag sedan den yngre litteraturen kunde beskyllas för att bara utspela sig på krogar i Stockholm. En rad författare skildrar livet utanför tullarna. Varför inte till exempel läsa Mats Jonssons serieroman Nya Norrland, eller Annika Norlins noveller?
Men vad är hem? Är det kanske bort? Bort från det västerbottniska Smalånger där fadren plågat livet ur familjen, där modren vänt bort blicken. Det norrbottniska landskapets yttre och inre är inte någon charmoffensiv. Karin Smirnoff skildrar en slags oförsonlighet som varken gud eller människor riktigt rår på. Och Gud finns och bestämmer hos den trångsynta och förtryckande församlingen. Men Jana Kippo håller emot.
Den råhet som rullats upp i de tidigare delarna Jag for ner till bror och Vi for upp med mor är lika mycket ärvd som alldeles ny i ständigt omstöpta skepnader.
Jana Kippo snackar inte ihjäl sig, och hon gör det inte lätt för sig vare sig med sina relationer eller med livet i största allmänhet. Hård och kanske till och med självupptagen? Åtminstone tycker hennes dotter Diana det, hon som blev bortadopterad och först i vuxen ålder fått kontakt med sin biologiska mamma. Läsaren förstår dottern, känner hur ledsen och argt frustrerad hon är. Men det är också lätt att förstå Kippo. För så väl skapar Karin Smirnoff sin huvudperson att hennes kanter och brister inte tar död på hennes närhet till (andra) människor. Hon engagerar sig i en ung afrikansk pojke på drift i Stockholm.
Det är en bedrift och en smula modigt att så öppet ge moderskapet denna olyckliga dimension, att vrida klockan motsols och ändå behålla visarna.
För det gör Jana Kippo, hon navigerar framåt i det samhälle hon lever i. I hennes hemtjänstjobb ser hon gamlingarna som bor avsides i byar och är i behov av all möjlig hjälp, städning förstås, en av hennes paradgrenar. Men hon vet också att ibland måste man sitta ner och spela lite schack. När hemtjänsten privatiseras och tidmätning börjar då checkar hon ut men vänder på trappan och går in igen för att fortsätta med schackspelet.
På bokens första sidor har hennes tvillingbror Bror just tagit livet av sig på ett dramatiskt vis. Denna syskonsjäl som hon räddat så många gånger, från alkoholen, religionens sekt. Nu är han borta. Och det är dags för Jana Kippo att ge sig i väg. Hon reser till Stockholm där hennes lerfigurer ska ställas ut, hon reser till Bohuslän för att lära sig stenhuggeri hos ännu en våldsam man. Men med denna åldrade konstnär bygger hon upp en gemenskap. Och med hans dotter, nästan lika avig som Jana Kippo själv, inleder hon en relation.
Liksom i de tidigare böckerna är det en maxad händelseutveckling med död och begravningar. Och ibland försvinner lite av konturerna på personerna. Men det förtar inte den process som pågår i böckerna.
Så vad är då hennes »hem«? Förmodligen inte Svalånger. Inte nu i alla fall. Kanske är det skulpturerna. Att mejsla, hugga fram eller bort det som varit. För lite trött på människor, och på sig själv är hon nog. Lite rädd för den våldsamhet hon utsattes för en gång i Stockholm, för det sätt hon hämnades på. Ständigt detta våld.
Marianne Steinsaphir är återkommande skribent i Ordfront magasin.
Läs hela artikeln
Som medlem i föreningen Ordfront stödjer du det fria ordet och får det oberoende Ordfront magasin direkt i brevlådan. Du skapar också förutsättningar för föreningens påverkans- och informationsarbete kring mänskliga rättigheter och demokrati.