Maria Robsahm har sett den europeiska könshandeln på nära håll, och hon hatar den. Och konstaterar att efter 20 år är den svenska sexköpslagen en stor framgång.

Av Maria Robsahm

Det folkliga stödet för den svenska sexköpslagen är starkt.
Det är en slutsats vi nu kan dra efter det avslöjande som i någon vecka konkurrerade med corona-rapporteringen: Paolo Roberto greps vid en sexköpsrazzia på Östermalm den 15 maj och lät sig morgonen därpå bli intervjuad i TV4.

I en tid fixerad vid kändisar och personliga varumärken blev följderna kraftiga när livsmedelskedjor, hotellkedjor och TV-kanaler tog avstånd och avslutade samarbeten. Och senare också bokförlag.
Som i många medialiserade händelser blir den första kraftiga reaktionen sedan i sin tur kritiserad. Många menade att det som kallats ett drev mot Roberto gick för långt. Och en diskussion om offentliga skamstraff ovanpå de juridiska är inte fel.
Men en annan kritik som inte ska blandas ihop med drevkritiken kom också fram: mot själva sexköpslagen.
Den har dock inte mycket att hämta. Det folkliga stödet för den svenska sexköpslagen är mycket starkt. Troligen delvis för att den fungerar: sedan den infördes för 20 år sedan har svenska mäns sexköp minskat kraftigt.

Enligt en kartläggning från 2014 uppger omkring 0,8 procent av svenska män mellan 18 och 65 år att de köpt sexuella tjänster det senaste året. 7,5 procent uppger att de har köpt sexuella tjänster någon gång i sitt liv. Detta är mycket låga siffror jämfört med andra nordiska och europeiska länder.
Fördömandet av Roberto följer troligen också en stark svensk majoritets moraluppfattning: det är fel att köpa andras kroppar. Liksom lagen säger.

Men trots detta starka stöd kritiseras sexköpslagen som få andra lagar.
För vad, och av vem?
Det finns två olika typer av kritiker: dels sexköpsliberaler som helst diskuterar frågan på ett teoretiskt plan. De konkreta exemplen är mer svårförsvarade. »En affärsuppgörelse mellan två vuxna människor«, säger de. I verkligheten ser det sällan så jämlikt ut, utan är oftast ett rått utnyttjande av en fattig, utsatt och tvingad part.

Det pratas om maximal frihet, om att samhället måste sluta stigmatisera »sexarbetarna« – som om denna stigmatisering skulle vara orsakad av sexköpslagen, en historielös hållning.
Sedan har vi människorättsförespråkare som säger sig vilja försvara det de kallar sexarbetare. Inte heller deras teser håller för granskning mot verkligheten.
För att korrekt diskutera frågan måste vi utgå från hur könshandeln faktiskt ser ut. Därför krävs kunskap som inte bara är hämtad från böcker. Under mina år i EU-parlamentet fokuserade jag på könshandeln och dess effekter. Jag reste mycket, besökte tyska bordeller, pratade med prostituerade och bordellägare. Jag träffade offren för människohandel i Moldavien. Jag bär fortfarande på deras berättelser om systematiska våldtäkter upp till 30 gånger om dagen.

Vi vet mycket om hur situationen ser ut i Tyskland. Den tyska könshandeln legaliserades 2002 på grund av naivitet från den liberala vänstern. Ambitionen var att den sociala skambeläggningen skulle upphöra. Hallickarna skulle försvinna och de prostituerade – som döptes om till »sexarbetare«  skulle börja betraktas som andra yrkesutövare, betala skatt och få tillgång till sociala skyddsnät.
Resultatet blev något helt annat.

Könshandeln i Tyskland idag är både laglig och beskattad, och den är big business. Den inbringar över 158 miljarder kronor per år. Och är lika miserabel för utövarna som någonsin.
Enligt de prostituerades egen organisation Hydra sålde 2009 omkring 400 000 människor sex i Tyskland varje dag. 93 procent kvinnor, 3 procent transpersoner, 4 procent män. Cirka tre fjärdedelar av dessa kommer från Bulgarien, Rumänien, Polen, eller Ukraina.
De som köper sex är så gott som uteslutande män.
Hur många sexköpare handlar det om? Enligt uppskattningar handlar det om minst 1,2 miljoner män som varje dag köper sex av en prostituerad i Tyskland.

Världens största bordell ligger i Köln. »Pascha« är ett tolvvåningshus, öppet dygnet runt. Sexköparna betalar en entréavgift på fem euro och förhandlar sedan direkt med de kvinnor som i sin tur hyr rum av bordell-ägaren. Kvinnorna betalar hög hyra, 180 euro per dag. Då ingår 20 euro i skatt.
Samlag kostar i genomsnitt 50 euro, och då kan man enkelt räkna ut att det krävs fyra samlag per dag innan den prostituerade ens kan börja tjäna pengar till sig själv.
I huset finns 126 rum. Där säljs sex till omkring 1000 kunder varje dag. De stora inkomsterna går således till bordellägaren som tillsammans med staten är dagens
hallickar i Tyskland.
Samtidigt växer insikten om att den legaliserade könshandeln är en fasad för omfattande organiserad brottslighet och systematiska kränkningar. Enligt den tyska polisen är 9 av 10 kvinnor i den tyska könshandeln utsatta för tvång. Ekonomisk, social, och rent fysisk.

Fram till förra året var Jürgen Rudloff den självutnämnde »bordellkungen« i Tyskland. Nu sitter han i fängelse dömd till fem år för organiserad människohandel. Kvinnor i Ukraina och Rumänien blev bokstavligen kidnappade till hans bordeller.
Rudloff är i Tyskland känd från TV där han som välklädd entreprenör skröt om att hans verksamhet var »den största marknadsplatsen för sex i Europa«. Han kallar sina bordeller »hälsoanläggningar för män«.
Men rättegången avslöjade elände och systematiskt våld mot kvinnorna. Enligt domstolsdokument behandlades de som djur och misshandlades om de inte tjänade tillräckligt med pengar. Fängelsedomen mot Rudloff har reviderat bilden av den tyska könshandeln också bland sexköpsliberaler och har väckt frågor kring följderna av legaliseringen.

Den naiva optimismen från 2002 är borta.
I en dokumentärfilm där Rudloff intervjuades 2013 fick han frågan om hans egna två döttrar skulle kunna jobba inom hans imperium av bordeller. »Otänkbart, otänkbart« säger han i filmen. »Själva frågan är brutal. Jag vill inte förolämpa de prostituerade men jag försöker uppfostra mina barn så att de kan få ett yrke, så att de ska få yrkesmässiga chanser. De flesta prostituerade har inte det. Det är därför de gör det här.«
Han tystnar och tittar bort.
»Fullständigt otänkbart«.

Men det är inte bara Tyskland som lyfts fram som föredöme bland sexköpsliberaler. Allt oftare vänds blicken åt annat håll. Nya Zealand.
En av de organisationer som anser att den svenska sexköpslagen är »problematisk och behöver ses över« är RFSL, som hävdar att den »stigmatiserar redan utsatta grupper. Detta leder i sin tur till en ökad våldsutsatthet.«
Enligt RFSL handlar detta inte om »rätten att köpa sex, utan om att rättigheterna för de som erbjuder sex mot ersättning behöver stärkas.« Och man poängterar att man inte förespråkar den tyska modellen, utan »den så kallade avkriminaliseringsmodell som genomförts i Nya Zeeland«.
Liksom de tyska politikerna kring millennieskiftet är RFSL:s ambition att få bort stigmatiseringen och att  »ge makten till den som har frivilligt sex mot ersättning«.

Låt oss se hur det ser ut i praktiken.

I Nya ZeAland är prostitutionen avkriminaliserad sedan 2003. Det är lagligt både att sälja och köpa sex, och att driva bordell – all form av koppleri är tillåtet. Tvångsprostitution är olagligt, liksom att sälja flickor och pojkar under 18 år.
Syftet med avkriminaliseringen var att ta bort det sociala stigma som man ansåg orsakades av att prostitutionen var olaglig.
Men så har inte blivit fallet.

I Christchurch i Nya Zealand – en stad av Malmös storlek – har man sedan avkriminaliseringen haft fem brutala mord på prostituerade. I en kommentar till det senaste mordet i januari i år sa Catherine Healy, en av de pådrivande i legaliseringen, att folk i Nya Zealand måste börja »tänka på sexarbetare som människor«.

»Vi måste ta itu med attityderna mot sexarbetare, att människor förstår sexarbetare och att de inte demoniseras, det är verkligen viktigt. Jag tror att det skulle vara till stor hjälp att tänka på sexarbetare som människor, som medlemmar i samhället. Att vara respektfull, att stödja avkriminaliseringen.«
Detta sägs alltså 17 år efter avkriminaliseringen. Stigmatiseringen upphörde inte. Och inte heller våldet.
2003 års lag har också medfört att de prostituerade på Nya Zealand har blivit allt yngre.

I en studie från Auckland University år 2018 beskrevs hur flickor så unga som tolv år numera säljs öppet på gatan i Nya Zealand. Natalie Thorborn beskriver den typiska kunden som »en vit man som vill ha sex med minderåriga flickor«. Och hon påpekar att problemet är mycket större än vad folk i allmänhet tror.
Visserligen är det inte tillåtet att köpa sex från minderåriga men när prostitutionen är laglig så snart flickan fyllt 18 kan det vara mycket svårt att beivra dessa brott. Tonårsflickor kan som bekant se väldigt vuxna ut.

Så frågan är – vill vi ha det som i Nya Zealand? Vill vi verkligen ha lagliga bordeller i Sverige och tonåringar som står på gatan och väntar på nästa bil?
Svaret är naturligtvis nej.
Och jag tror inget politiskt parti i Sverige skulle driva den linjen. Det folkliga stödet för den svenska sexköpslagen är mycket starkt.

Till sist.
Könshandeln är en klassfråga. Därför är det också nödvändigt att ställa frågan – vem är det vi tycker ska sälja sex? Och jag talar inte om  någon framtida utopisk verklighet där alla maktrelationer och all ekonomisk ojämlikhet är avskaffad. Jag pratar om nu, så som samhället ser ut idag.
Den som anser att sexarbete ska betraktas som ett arbete som vilket annat bör få samma fråga som bordellägaren Jürgen Rudloff:
»Kan du tänka dig att dina egna döttrar skulle jobba på en av dina bordeller?«

Rudloff vet hur hans egen verksamhet ser ut. Han ansåg att frågan var »brutal«. Alltså bara själva frågan.
Det handlar inte om något som man kan skicka högstadieelever att göra praktik på, eller tvinga arbetslösa att acceptera för att inte förlora sin a-kassa. Det är inte, och kommer aldrig att bli, ett jobb som andra att ge upp sin egen kropp att hanteras sexuellt av andra. Den sexliberal som inte kan tänka sig göra en veckas praktik på Pascha kanske skulle fundera ett varv till.

Vad är kärnan i den svenska framgången? Könshandeln bygger överallt på efterfrågan. Att förbjuda efterfrågan är kärnan i den svenska modellen. Det starka stödet för den svenska sexköpslagen visar att attityderna i vårt land har förändrats. Allt färre män går till prostituerade.
Det finns ingen rättighet att köpa sex. Det finns en skyldighet för samhället att skydda människor. Så enkelt är det.

---

Maria Robsahm är återkommande skribent i Ordfront magasin.