Börserna går upp, miljardärerna blir rikare. Samtidigt rusar arbetslösheten upp i katastrofnivåer. Varför drabbar coronakrisen finansekonomin och realekonomin så diametralt olika? Jo, för att staterna är fast i ett nyliberalt system där alla pengar är jämlika, men vissa pengar är mer jämlika än andra.​

Av Daniel Berg

I april, när som coronapandemin spred sig som snabbast, förlorade 1,2 miljoner människor  sina jobb i  USA:s hälsosektor. Uppskattningen är att över 100 000 av dem arbetade i corona-vård.
Under samma månad förlorade 20 miljoner människor jobbet i USA.
Samtidigt blev USA:s rikaste miljardärer uppåt 200 miljarder dollar rikare.
Hur hänger det här ihop? Eftersom det sker i samma land, under samma period, i samma smittokris, med samma valuta, måste det ju hänga ihop? Jodå. Virussjukdomen avslöjar det rådande systemets egen sjuka. Häng med.

Finansekonomins intressen dominerar sedan länge USA:s sjukvård. Vi behövde inte coronakrisen för att förstå att vinstjakt i välfärden hamnar i konflikt med de anställdas och samhällets intressen. Men kanske behövde vi coronakrisen för att på allvar förstå varför de finansiella rikedomarna blir allt större och mer koncentrerade parallellt med att förödelsen i samhället efter varje ekonomisk kris verkar bli allt värre.
Den finansiella irr-logik som avskedar sjukvårdare mitt i en hälsokris har varit framträdande också i andra ekonomiska kriser, men coronakrisen har tydliggjort hur avgrundsdjup den ravin är som idag skiljer den finansiella sektorn från realekonomin. Coronakrisens verkan på realekonomin, de sektorer som är nära förbundna med arbetets organisering, är en helt annan än dess verkan på finansekonomin, den sektor där kapital organiseras.

Pandemins härjningar i realekonomin är hemska. Se ovan arbetslöshetssiffor. Till det kan vi lägga hela högar med kraschade företag, särskilt små sådana i servicesektorer. Men även transport, tillverkning, bygg … ja nästan alla som faktiskt gör något.
Men krisen verkar registreras mycket svagare i den så kallade finansekonomin än vad många förväntade sig i mars, då ett par rejäla stötar skakade börserna. Finanssektorns goda vigör och glada humör denna senvår är faktiskt rätt makalös. Särskilt i relief till den stora nöd bland vanliga arbetare som just börjat.

Låt oss undersöka. Coronakrisens ekonomiska effekter så här långt ger oss en makalös möjlighet att förstå de krafter i den globala ekonomin som nu ännu snabbare än tidigare vidgar klyftan mellan realekonomins och finansekonomins sfärer. Den klyfta som är så utmärkande för det tidiga 2000-talet, vår tid på jorden.

Coronakrisen i skrattspegeln

Varje samtid är unik – men kan ses som en förvriden spegelbild av tidigare historiska händelser och fenomen. Vilka hjälper oss att förstå coronakrisens förlopp?
När vi i förra numret skrev om Corona-krisen var ingen politisk linje tydlig i räddningsarbetet, pandemins medicinska aspekter var mer osäkra och effekterna på realekonomin svåra att bedöma. Då tycktes jämförelser med åren efter Första världskriget så goda som några. Nu efter två månader har stabila trender ersatt mycket av den historiska öppenheten.
Två andra kriser tycks nu stå i spegelns förgrund: Depressionen på 1930-talet och finanskrisen 2008-2009.

De förefaller kunna användas tillsammans för att från var sitt håll beskriva ravinen mellan de finansiella och realekonomiska följderna av coronakrisen. Vad vi ser i den historiska spegeln är en realekonomi som delvis liknar 1930-talets depression, och en finansekonomisk situation som allt mer liknar krisen 2008-2009. Det är ingen vidare vacker bild, snarare en grotesk karikatyr i en skrattspegel.

Räddningen av finanssektorn – 2009 som tragedi, 2020 som fars

Räddningsåtgärderna till den finansiella sektorn under coronakrisen har hittills tveklöst gått i spåren av »Den stora recessionen« 2009. Hela den arsenal av penningpolitiska åtgärder man då tog fram över flera år rullades våren 2020 ut på dagar och timmar: räntesänkningar till noll åt det privata banksystemet, stödköp av statsobligationer, räddningspaket till företag och banker som snart omfattade flera procent av BNP i många länder. Och  därefter satte man in ännu mäktigare, och tidigare aldrig använda, åtgärder.

Åren efter finanskrisen 2009 enades man internationellt om högre kapitalkrav på bankerna för att minska riskerna med kreditgivningen i allt mer komplexa finansinstrument mellan allt fler och allt mer integrerade långivare. I USA sänktes snabbt som attan dessa kapitalkrav med coronakrisen, i strid med internationella överenskommelser.

För mindre banker sänktes kapitalkraven till noll. Ja, noll. Det enda som krävs för att låna ut nyskapade dollar i det privata banksystemets är nu en banklicens, inte en enda egen dollar. Minskad eftersyn och lättnad på redovisningsregler utfärdades parallellt med de sänkta kapitalkraven.
Att ge de privata bankerna fria tyglar att med gratis centralbankspengar låna obegränsat var en av grundorsakerna till finanskrisen 2008-2009. Att det ändå är nödvändigt att anta åtgärder som ytterligare ökar bankernas frihet att skapa krediter ses inte som något motsägelsefullt utan som en självklarhet. Oron har istället varit att sådana åtgärder kunde vara otillräckliga i en nog allvarlig kris. I sådana lägen ser de privata bankerna få lönsamma lånemöjligheter, de tenderar att dra in kredit från företag och hushåll.

Den globala panikrusningen mot dollarn besannade den oron. Då steg räntorna på allt fler skuldpapper. Allt färre banker var villiga att förnya lån, allt fler låntagare bedömdes för riskabla. Redan i mitten av mars tog så USA:s centralbank steget att radikalt utvidga sina åtgärder med låneprogram riktade direkt mot de viktigaste finansmarknaderna.
Ett av de största som startades var programmen Primary och Secondary CCF, i vilka USA:s centralbank köper företagslån. Redan i slutet av mars började man köpa lånepapper som inte bedöms vara investeringsvärdiga, så kallade »junk bonds«. De var inte få. Efter ett decennium med nollränta hade företagen minimal kapitalbuffert och maximalt med skulder. Kapitalet hade i mindre utsträckning investerats i den realekonomiska verksamheten och istället kanaliserats till den finansiella sektorn för att köpa tillbaka egna aktier och på så sätt öka värdet på aktieägarnas tillgångar och höja den ersättning till företagsledarna som är knuten till aktiekursen.

Utan kapitalbuffertar var företagen ytterligt oförberedda för coronakrisens konjunkturfall, och med sin höga skuldsättning hade de gjort sig beroende av likvida finansmarknader för att kunna återfinansiera sina lån till låga räntor. Denna del av realekonomins företag kunde med ett modeord sägas ha finansialiserats. De var också i det närmaste insolventa. Slaktfärdiga.

Men Gud benådade sig. Eller i alla fall Staten. Med CCF-programmen gjordes enorma nya summor tillgängliga för börsföretagen till räntor som långt underskred vad privata långivare eller marknadsanalytiker ansåg rimliga. Programmet löper över fyra år varefter lånen ska återbetalas, men det är rimligt att anta att många av dessa lån antagligen inte kommer återbetalas utan tyst strykas ur Federal Reserves bottenlösa bankbok. De aktieägare och företagsledare som tjänade på skuldsättningen tjänar nu en andra gång på den penningpolitiska krishanteringen. Statliga pengar direkt till kapitalisterna, som marknadskrafterna hotade att välta, kan man beskriva det som.

Centralbankens köp av »junk bonds« är en av de mer revolutionerande händelserna i finanshistorien på denna sida 1970-talet. Centralbanken blir garanten för de stora aktiebolagens upplåning på finansmarknaderna, men med coronakrisens program också en direkt långivare till dem. Bankernas bank börjar härmed i princip konkurrera som långivare med det privata banksystemet.
USA:s centralbank var dock inte färdig där. En rad ytterligare låneprogram med olika akronymer har följt. Två av dem visar på bredden i centralbankens insatser.

MMLF-programmet började köpa skuldpapper från kommuner och städer samtidigt som den federala regeringen vägrade ge ekonomiskt stöd till de delstater vars skatteinkomster hastigt och lustigt anmält sin frånvaro tillsammans med allt annat under nedstängningen. Penningpolitiken tog sig där an en rent finanspolitisk uppgift.

TALF-programmet lanserades för att på liknande sätt som CCF-programmen köpa lånepapper från den privata marknaden, men med inriktning mot hushållens billån, huslån, konsumtionskrediter och studentlån. Från början av april expanderades programmet till att köpa även låneinstrument med »hävstångad« riskprofil, och kommersiella fastighetslån. Också dessa köp ska säljas tillbaka till finansmarknaden efter fyra år är tanken. Då lånen som köps inte omförhandlas når de nya pengarna som centralbanken skapar vid transaktionen alltså inte studenter och bilägare i realekonomin utan fordringsägarna i
finanssektorn. Såklart.

Finansektorns relativa hälsa

Kanonaden med 2009 års arsenal verkar ha gett avsedd upplivande effekt på finanssektorn. Om kärnan i denna sektor är mobilisering och organisering av kapital, beror dess hälsa på omfattningen av och rörligheten i detta kapital.

Gängse indikatorer på dessa storheter, så som marknaders likviditet, börsers kurser och finanssektorns vinster, tyder på att finanssektorns coronasymptom som mest liknar en allvarlig förkylning. Inte ett spår av 1930-talets dödsspiral nedåt i börskurserna, inte mycket av den kreditkris som då ströp allt hårdare kring handel och industri. Istället strålar där bilden av 2009 års finanskris fram, med ännu livaktig likviditet i finansernas högsta sfärer.

Precis som 2009 har det allt övervägande målet varit att upprätthålla denna likviditet i systemet och precis som då har otänkbara åtgärder vidtagits och snabbt blivit normaliserade.

2007 var åratal med noll-ränta, »kvantitativa lättnader« i form av enorma centralbanksköp av statsobligationer och experiment med negativa räntor fullständigt otänkbara fenomen. Det var otänkbart att något sådant inte skulle undergräva viljan att spara och arbeta, otänkbart att det inte skulle undergräva tilltron till centralbanksvalutan och leda till förödande inflation. Sedan krisen 2009 är dessa fenomen de enda tänkbara, finanssystemet skulle inte klara sig utan dem.

2019 var centralbanksköp av hela finansmarknadens dåliga lån fullständigt otänkbara. En sådan massiv monetarisering av hela kreditsystemet skulle ju innebära att centralbanken »köper upp index«, tar över ägandet, en pervers form av förstatligande men utan demokratiskt mandat. Därtill måste ju förtroendet för valutan falla, priserna rusa i höjden. Förödande! Inflation! Men: under våren 2020 har centralbankernas åtgärder just i denna riktning mestadels undgått kritik, stundom hyllats, med säkerhet håller de på att normaliseras. Finanssystemet skulle inte klara sig utan dem.

Realekonomins andnöd

Medan coronakrisens hälsoeffekter på finansekonomin begränsats till förkylningssymptom med hjälp av nyss otänk-bara penningpolitiska åtgärder verkar otänkbara åtgärder för att rädda realekonomin mestadels ha förblivit otänkbara. Och utan tillräcklig hjälp lider realekonomin akut andnöd.

Om realekonomins kärna är mobiliseringen och organiseringen av arbete får vi bäst kunskap om dess hälsotillstånd med indikatorer på detta arbetes omfång, effektivitet och inkomster. En vanlig nyckelindikator är därför uppgifter om arbetslöshet, vilken vi huvudsakligen får begränsa oss till i denna artikel. Mätt med detta mått framstår »akut andnöd« som en skönskrivning av tillståndet.

Kort sagt: Världen har aldrig varit så arbetslös som nu.

ILO uppskattar att fallet i antal avlönade arbetstimmar globalt under andra kvartalet 2020 kommer uppgå till över tio procent, motsvarande ett kast ut i arbetslöshet för 305 miljoner heltidsanställda.
I absoluta tal ökar arbetslösheten som mest i västvärlden, inte minst för att reguljära anställningar utgör en större del av arbetsmarknaden där, 82 % mot bara 10 % i fattiga länder. Men till och med de som inte räknas in i arbetslöshetsstatistiken är arbetslösa som aldrig förr.

Uppskattningsvis har 1,6 miljarder arbetare i den informella sektorn världen över förlorat 60 % av sin inkomst som följd av coronakrisen. Med tanke på att en studie i april från FN:s Universitet i samarbete med forskare på Kings College visade att ett inkomstbortfall på bara 20 procent för dessa grupper skulle öka antalet människor som lever i fattigdom med en halv miljard ser coronakrisen ut att kunna kasta tillbaka stora delar av världen till en ekonomisk situation liknande den för trettio år sedan. (Men utan de naturresurser de då hade.)
Ändå är det bara i USA som coronakrisens realekonomiska effekter i detta avseende speglar depressionen på 1930-talet, med en lamslående massarbetslöshet mitt i ett rikt industriland överfyllt av plötsligt stillastående industrikapital. Maskinerna nakna, avslöjade som sociala fenomen. Över 20 miljoner jobb förlorades i april. I mitten av maj rapporterades det att över 36 miljoner arbetare ansökt om arbetslöshetsunderstöd de senaste åtta veckorna. Redan i april var den officiella arbetslösheten uppe i 15 procent, toppen under 30-talsdepressionen var 25 procent.
Den nivån nåddes dock först efter år av realekonomisk kontraktion, coronakrisen verkar ha mer bråttom. Bara i april förlorade lika många sitt arbete som under hela finanskrisen 2008-2009. Den fejk-nobelprisdekorerade ekonomen Joseph Stigliz påminner om att den officiellt beräknade arbetslösheten grovt och systematiskt underrapporterar fenomenet idag. Inräknat fler av de som inte har arbete och inte kan få det tror han USA redan nu i slutet av maj kan ha nått depressionens 25 procent.
Ingenting tyder på en snabb återhämtning realekonomiskt att döma av arbetslösheten, särskilt inte i USA. Också om arbetslösheten där stannade under 15 procemt och återhämtningen på arbetsmarknaden följde trenden för 2010-talet skulle arbetslösheten inte nå tillbaka till pre-krisnivåer förrän om två decennier. Och med tanke på coronakrisens drastiska och sannolikt bestående inverkan på efterfrågestrukturen är 2010-talets takt högst osannolik, för att inte nämna några av de trender som också väntas pressa ner arbetsmarknaden under 2020-talet så som automatisering och krympande världshandel.

Men en snabb återhämtning är just vad många finansiella indikatorer implicerar att investerare förväntar sig. Det är förvirrande, som om finanssektorns fordringar var på en helt annan planets realekonomi. Utan en tydligare förbindelselänk strandar också vårt försök att förstå de krafter som driver isär finansekonomin från realekonomin i denna förvirring. Istället för en förståelse får vi blott en beskrivning av två särkopplade coronakriser med två helt olika framtidsutsikter för två olika ekonomier vilka liknar två olika tidigare kriser för det kapitalistiska systemet. Aningen fattigt.
Vi har dock en till metod att pröva. Hög som låg delar ännu samma pengar. Denna världsekonomins starkaste förbindelselänk kanske kan hjälpa oss att se coronakrisens motstridiga ekonomiska effekter.

En peng att sämja dem, en peng att främja dem…?

Pengarnas förbindande länk framställs inte sällan på ett enkelt, mekaniskt vis som det medium genom vilket ekonomiska byten sker på marknaden. En sådan beskrivning döljer dock hur ambivalent och motsägelsefullt penningens fenomen kan vara.
Penningen framträder för oss både som det mest konkreta, ordnade och bestämmande fenomenet i världen, och som det mest obegripliga, ogreppbara och oväsentliga fenomenet för vårt levda liv. Pengar ser ut att vara en helt tom symbol för värde och som sådan ha förmågan att göra all världens unika fenomen jämförbara och utbytbara med varandra. Men samtidigt verkar denna tomma symbol utverka en fördold makt över dessa jämförelser och byten.
Framförallt verkar pengar sinsemellan vara helt lika – en dollar är en dollar är en dollar, överallt och alltid – men i verkligheten beter sig pengar inte sällan som en samling mycket olika varelser. Vissa rör sig snabbt över väldiga områden som smidiga rovdjur, andra vegeterar på en och samma plats i åratal. Mängder av faktorer spelar in i vilka egenskaper olika pengar har. Dess fysiska form och juridiska status är självklart viktiga, men till och med helt privata känslor kan vara nog så avgörande. För en konsument kan exempelvis bara vissa av tillsynes helt identiska dollarsedlar bytas mot barnmat som Vivana Zelizer visar i sin klassiker The Social Meaning of Money.
Pengars egenskaper skiftar och med dem deras nytta, strikt sett deras värde. Det är med denna insikt vi ska gräva upp penningens förbindelselänk mellan real- och finansekonomin ur förvirringen.

Det tiotal billioner (ja, tusen miljarder) dollar som politiskt skjutits in i världsekonomin hittills under coronakrisen visar sig vid närmare granskning vara en brokig samling penningvarelser. Många av de dollar som Federal Reserve skapat genom bland annat de låneprogram vi diskuterat ovan ser nästan ut att ha en medfödd aversion mot realekonomisk smuts och hårda tag, att döma av hur de betett sig. De har föredragit att förbinda finansiella konton med varandra, gärna i snabba och täta kopplingar. Långt färre nya dollar har varit benägna att cirkulera vitt och brett i realekonomin och de som gjort det har varit av den mer segfärdiga typen, som postcheckar.
Artskillnaden mellan stimulanspengarna ger oss riktning i jakten på en förklaring till hur likviditet och priser har kunnat hållas relativt höga i finansekonomin, samtidigt som aktiviteten i realekonomin paralyserats i brist på penningmedel. Alla delar av ekonomin må använda samma valuta, men inte riktigt samma pengar.
Gräver man vidare i historien om dessa gigantiska, nyss helt otänkbara, penningpolitiska åtgärder får man snart fram en förklaring till att ingen hänsyn togs till vilken typ av pengar som sköts in i vilken del av ekonomin. De penningpolitiska åtgärderna 2020 och 2009 visar sig ingå i en lång tradition av liknande åtgärder som går tillbaka till 1970-talet.
En ekonomisk doktrin som utgår från just den enkla, mekaniska förståelsen av pengar som neutrala och sinsemellan lika medium för marknadsutbyten som nämndes ovan. Med denna syn på pengar blir det ointressant i vilken form eller varifrån dessa kommer in i det ekonomiska systemet, de anses ändå snart röra sig ut i de delar där penningmedlen prisas högst och således gör mest nytta. Denna monetarismens doktrin brukar föras in under paraplybegreppet nyliberalism. Vi gräver så raskt fram den föga förvånande insikten att också coronapandemin än så länge mestadels krishanterats i linje med den nyliberala traditionen. *Ironiska applåder*

Istället för pengarnas form och plats i ekonomin fokuserar en nyliberal penningpolitik på två andra aspekter. För att pengar ska användas optimalt i ekonomin blir det centralt att hålla alla ekonomiska flöden fria och öppna för hinder. För att undvika inflation blir det centralt att kontrollera så att mängden pengar håller en stadig relation till produktionens storlek i realekonomin. Detta centrala mål för monetarismens penningpolitik försvåras dock i praktiken av just den förenklade modell av pengar som är dess teoretiska grundstomme.

Enkelt uttryckt: Kontrollen av penningmängden måste för att vara effektiv utövas centralt, genom centralbankerna. Men  realekonomins produktion, som penningmängden ska hållas stabil till, är utspridd och många led bort från detta centrum. Varje korrigering av penningmängden måste därför röra sig genom en lång serie transaktioner för att nå fram till endera av ekonomins ytterpunkter.

Detta blir teoretiskt inget problem för nyliberal doktrin då den utgår från att pengar snabbt och så billigt som möjligt finner sin väg ut i varje vrå. Praktiskt blir det dock ett gigantiskt systemfel eftersom pengar inet alls är så enkla till sin natur.

Resultatet blir då just det som framträdde ovan i närtitten på typerna av penningar i 2020-års penningspolitiska stimulans, där mängder av pengar dröjer i centrum medan få och långsamma pengar når realekonomin.

Det är i utgrävningen av detta praktiska problem med den nyliberala penningpolitikens teori om pengar vi verkar finna vår förklaring. Åtminstone ramverket till en förklaring av den vidgande ravinen mellan arbetets ekonomi och kapitalets.

Penningpolitikens praktiska problem under de senaste decennierna kan enklast beskrivas som ett sorts mekaniskt problem. Den kraft som används för att centralt pressa ut penningar till realekonomin genom finanssektorns många transaktionsled bestäms av skillnaden i risk och avkastning på kapital på endera sidan penningledningen.

I en kris minskar den effektiva skillnaden eller kastas helt om, trycket sjunker eller vänder riktning, och bara genom att ge billigare och billigare pengar till finanssektorn kan centralbanken i dessa lägen återställa trycket nog för att igen få ut pengar i realekonomin. Med varje sådan drastisk krisåtgärd ges dock nya och oväntade möjligheter till finansiella vinster.

Tillgångspriserna tenderar stiga och finanssektorn som helhet växa. De ökande möjligheterna att göra spekulationsvinster minskar incitamenten att föra vidare de snabbaste pengarna från finanssektorn. Samma incitament suger nu även upp de mest rörliga pengarna i realekonomin för spekulativ finanshandel.

Man kan se det som att den enda vägen för näring mellan stat och produktivt samhälle går genom ett parasitiskt mellanled. För att näring ska passera måste parasiten först bli proppmätt. Då sipprar näring vidare. Men samtidigt gör detta att parasiten växer, så nästa stimulansförsök kräver ännu mer näring. Samtidigt suger den stora mellanparasiten näring från både stat och samhälle.

Krisåtgärdernas stimulans har på så sätt täppt till flödet i ledningen. För att nu hålla trycket uppe krävs att åtgärderna permanenteras. Då flödet av pengar ner till realekonomin uteslutande kanaliseras genom denna allt mer tilltäppta finanssektor måste allt större ansträngningar till från enderas sidan om ledningen för att behålla trycket: realekonomin får betala allt högre realräntor, centralbanken får finna på ständigt nya, otänkbara åtgärder för att sänka sina.

Efter 40 år av denna dans har man just en sådan ekonomi som reagerar på en dödlig pandemi genom att avskeda över en miljon anställda i hälsosektorn. Där de allra rikastes förmögenheter sväller kraftigt samtidigt som många miljoner ställs utan inkomst.

Det är med denna penningpolitik vi kan förklara den ravin som idag så skickligt skiljer en realekonomi med permanent hotande deflation och depression från en finansekonomi med stadigt stigande tillgångspriser.

Ironierna med detta finansiella luftslott är i alla fall roligare än dess praktiska implikationer. Här står en nyliberal politik som högröstat bedyrat sin hängivenhet till fria marknader och inflationsbekämpning och försvarar tidernas största inflationsspiral med hjälp av allt större och större, statliga, centralstyrda, odemokratiska,  permanenterade  penningpolitiska  understöd  –  statsbidrag denna bankrutta nyliberala politik sedan länge gjort sig existentiellt beroende av.

Och som skapat två världar – som ska samsas på en planet. Krocken när de med nödvändighet förs samman kommer skaka mänskligheten i dess grundvalar.

---

Daniel Berg är doktor i ekonomisk historia och regelbunden medarbetare i Ordfront magasin. När han inte skriver artiklar eller spelar in pod åt Ordfront, arbetar han med ett treårigt forskningsprojekt runt konsumentprisindex på Stockholms universitet.