Mer än någon har Gösta Vestlund format den svenska folkbildningen. Nu har han avlidit, 107 år gammal. Vännen Benton Wolgers porträtterar en legendar.

Text och bild: Benton Wolgers

Artikeln är från 2018.

Gösta Vestlund är vad som skulle kunna beskrivas som en folkhögskolelegend – han har studerat i, arbetat i och format den svenska folkhögskolan som vi känner den idag. Jag träffar en vital 105-åring: Ännu mer imponerande än Gösta Vestlunds höga ålder kanske är att han fortfarande är verksam. Han tar emot en ström av telefonsamtal och gäster i sitt hem.

Jag ingår i en av gästgrupperna, som bäst kan beskrivas som en studiecirkel i demokrati, där Göstas rikliga erfarenheter bildar fond. Vi började träffas när Gösta fyllde 100 och har sedan dess setts två gånger per år. På något märkligt sätt känns Gösta piggare, mer intellektuellt spänstig och livaktigare vid varje möte. Jag har efter hand intervjuat honom om hans liv, hur han formats och format folkbildning och humanism i Sverige.

GÖSTA VESTLUND växte upp hos sin farmor och farfar, som upplevde hungeråret 1867. De förlorade sex av sina 15 barn.
– Farmor menade att det var en guds lån med barn om det fanns rikligt med mat, berättar Gösta. Människorna lärde sig att samverka med små resurser. Det var aldrig tänkbart att hon skulle kunna använda odlad jord till gräsmatta.
Han fick från tidig ålder hjälpa till i jordbruket i ett strävsamt hushåll med små medel. Hans farmor och farfar var djupt troende, vilket gav dem tröst och mening, men för Gösta räckte det inte med att nöja sig och knota på:
– Vi ska inte säga att allt är guds mening, utan vi ska själva vara med i samhällsförändringen. Det civila samhället håller på att formas om från undergivna medarbetare till medborgare som kräver medinflytande, på ett globalt plan, säger Gösta, som följer utvecklingen i världen noga.

SOM UNG gick han med i en socialdemokratisk klubb, mest för att lokalen var uppvärmd och innehöll både dans och flickor.
Senare kom samhällsintresset. Han träffade en frenolog som bestämde att han kunde läsa vidare – det var inte bara samers skallar som mättes på 20-talet, det decennium då Rasbiologiska institutet bildades. Gösta läste latin och svenska för magister Bengtsson, innan han sökte till Fjellstedska skolan i Uppsala. Efter att han hade hoppat över en klass och istället pluggat över sommaren, kom kriget:
– I mars 1933 satt farmor och åt rågmjölsgröt hemma i Österfors. In genom dörren kom tre tysktalande unga pojkar, som flytt ifrån Tyskland i samband med Hitlers maktövertagande. De var på väg till Norge. Farmor bjöd på gröten, och jag kunde lite tyska. Jag hade en extrainkomst från att plocka daggmask, och med femman jag hade kvar betalade jag de tyska pojkarnas övernattning och mat på byns pensionat.
Det var när pojkarna från Tyskland berättade om Tyskland som Gösta på allvar förstod vad som höll på att hända.

1939 samlades 1 500 uppsalastudenter i Bollhuset och diskuterade om tio judiska läkare från Nazityskland skulle få asyl i Sverige. Läkarkåren argumenterade att det är en fråga om liv och död för Sveriges 200 arbetslösa läkare. Gösta, som var där som organiserad i den socialdemokratiska studentföreningen, tappade där och då respekten för högutbildade.
– Jag hade hela tiden frågan hängande i luften: vad händer om Hitler tar oss? Per-Albin sade att Sveriges beredskap var god, men jag vet att soldaterna som låg i Öresund bara hade lösa skott.
Gösta var internationell sekreterare i ett socialdemokratiskt studentförbund, och hade på så sätt kontakt med en man, med samma befattning, i Paris. Han menade att den svenska socialdemokratiska studentrörelsen borde arbeta tillsammans med Sovjet.
– Jag sade till honom att vi ser med lika stor kritik på det som sker i Sovjet, som det som sker i Tyskland. Han blev arg på mig, men när han senare hade flytt till London fick jag ett brev: »Det är tydligt att du har rätt«.

GÖSTA VESTLUND tycker att hotet från nazismen idag är marginellt jämfört med hur det var på 1930-talet när Hitler hade makten.
–  Det som gör mig tveksam är att USA, en världens största och äldsta demokratier, har kunnat välja en sådan fullständigt oförmögen människa till president. Men det är inte Trump som oroar mest, utan att ett republikanskt parti har släppt fram en sådan människa. Om själva strukturen är så svag i USA, hur kan det då vara i länder som Rumänien, Polen, Ungern, Bulgarien och Ryssland?

GÖSTA VESTLUND minns vad införandet av rösträtt innebar.
– Jag tog på mig finkläderna och gick till vallokalen. Min röst var värd lika mycket som mäktigare människors. Rösträtten var en stor händelse. Vi har så många programinslag om Ingmar Bergmans födelse. Men ingenting om demokratins födelse 1918.

Samtidigt är folkbildningsnestorn medveten om att enbart rösträtt inte utgör en demokrati:
– Vi fick denna röstmöjlighet, men samtidigt fanns det patriarkala, hierarkiska, samhället kvar. Människor blev inte lika behandlade. »Enkelt folk« sågs ner på och nonchalerades.

FÖR ATT VERKA FÖR människors faktiska lika värde, och lika behandling i samhället, har Gösta vigt en stor del av sitt långa liv åt folkbildningen. Enligt honom får de som studerar på folkhögskolor och studieförbund ett ökat självförtroende. Han menar att folkhögskolan har en viktig betydelse för människosynen – det centrala i demokratin är att praktiskt tillämpa att alla människor är lika värda. Gösta kopplar till den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter från 1948.
– Mitt självförtroende kan inte bli starkare om jag inte blir starkare tillsammans med andra socialt. Man måste vidga sina synpunkter tillsammans med andra. Folkhögskolans uppgift är tvärtemot tribalismen att utveckla en syn, som innebär: »Jag är intresserad av dig och jag tror du har mycket att komma med.« Att lyssna är i centrum.

DE FÖRSTA FOLKHÖGSKOLORNA grundades  för 150 år sedan. En önskan om att ge en högre bildningsnivå hos bönderna och den framväxande arbetarbefolkningen var anledningen till att de första landstingsfolkhögskolorna startade. De framväxande arbetar-, nykterhets- och frikyrkorörelserna startade sedermera också folkhögskolor. Skolorna fanns på landsbygden, lärarnas kompetens var ojämn och strukturen var hierarkisk. Men de gav sina elever större bildning, bättre självförtroende och en ny samhörighet.

GÖSTA HAR HAFT alla positioner på en folkhögskola. Han började förstås som elev, 1934, på Sigtuna folkhögskola som drevs av Svenska kyrkan. Han kom dit tack vare prästen i Gagnef, trots att han inte var särskilt intresserad av en kristen folkhögskola. Men det var bättre än att gå arbetslös —  det var svåra år i Sverige. Två saker bidrog till att han fick en underbar tid. Det ena var pedagogiken.
– Första dagen frågade läraren: »Är det någon av er som känner till någon diktare?« Jag räckte upp min hand och fick citera en dikt av Dan Andersson. Tänk att jag som elev räknades.
Det andra var blandningen av deltagarna, där fanns kyrkoungdomar och arbetslösa, men också medelklass och överklass från Stockholm. Det gav Gösta en vision om ett framtida, helt annat samhälle, än dåtidens hårda klassamhälle.

Gösta satt uppe på nätterna och diskuterade Nietzsche och Kant. Adelsmän från Sigtuna humanistiska läroverk, privatskolan på kullen intill, kom förbi och blixtbelyste klassklyftan – och en samarbetskommitté för att överbrygga klyftorna bildades.
– Att vara radikal i Gagnef var en helt annan sak än att vara radikal på Surbrunnsgatan. Folkhögskolan innebar en möjlighet att skapa samförstånd över klassgränserna, att utveckla det mänskliga mötet, säger Gösta.

GÖSTA TOG studenten i Stockholm tillsammans med adel och ambassadörsbarn. Hans fastrar hade Gagnef-dräkter och även farbror Gustav, som var byggnadsarbetare, fanns på plats.
– Det var fantastiskt att träffa dessa människor från välbärgade hem. Vi hade intensiva diskussioner och jag stod fast vid mina värderingar. Många var rejäla människor och vi blev goda vänner.
Gösta kom sedan att arbeta på Skolöverstyrelsen i 22 år. Den stora frågan då var hur man skulle kunna rädda folkhögskolan när enhetsskolan skulle ersätta alla andra skolformer. Lösningen, som Gösta var med och formulerade, var att folkhögskolan fick tillhöra folkrörelsefamiljen, snarare än till utbildningsfamiljen. Inte minst för att det då fanns 70 riksdagsledamöter med folkhögskolebakgrund, flera engagerade i styrelser. Så blev det, och folkhögskolan blev fri. Dessutom blev det möjligt att börja universitetet efter två år på folkhögskola.

EFTER PENSIONEN 1976 engagerade sig Gösta för utvecklingen av folkhögskolor i Tanzania. Han var delaktig i uppbyggnadsfasen och har kontinuerlig kontakt med skolorna än idag.

Richard Benneth och Ulrich Beck är några av Gösta Vestlunds inspirationskällor, särskilt aspekterna i deras tänkande som rör den moderna människans förmåga och oförmåga att möta folk med andra åsikter.
– Ju djupare din förmåga att förstå en annan människa, desto rikare blir ditt liv, som Gösta uttrycker det.
Han fortsätter:
– När vi möter främmande människor och motståndare måste vi fråga hur de vill göra, istället för att börja attackera dem med våra åsikter. Vi kan möta dem genom att lyssna. Dialogen är den som ska föra oss närmare en lösning. Och det är folkhögskolans rättesnöre. Det är väldigt viktigt att vi får en sådan orientering i folkhögskolan – det ger de bästa förutsättningarna för eleverna att möta framtiden.

Benton Wolgers är folkhögskolelärare och före detta ordförande i Föreningen Ordfront.