För att fullt ut angripa maktens dumhet och dumhetens makt måste humorn vara kompromisslös, menar Carl-Michael Edenborg.

Av Carl-Michael Edenborg

I en recension i Svenska Dagbladet av Carl-Henning Wijkmarks debut Jägarna på Karinhall skriver kritikern Gunnar Unger den första oktober 1972 att romanen är »en skildring av osedlighet, där cynismen gränsar till nihilism. Man tycker sig möta ett belåtet, nästan lystet äckel, en fascinerad, nästan förälskad avsky.« Anmälaren påpekar också att det vore svårt att hitta »dess motstycke inom svenskt språkområde«.

När jag skriver den här essän önskar jag att jag kunde fråga författaren var han fick idéerna till romanen från: Det finns inte många svenska debutromaner från 1900-talet som blivit klassiker och som än idag utmålas som unika, ickesvenska: i det svenska litterära klimatet kring 1970 dyker det upp mycket vardagsrealism, arbetarhistoria, dokumentärromaner.
Episka, gladpornografiska, historiskt grundade skrönor med skamlöst stora anspråk var inte på tapeten.  Men jag kan inte fråga: Carl-Henning Wijkmark avled tidigare i höstas, hämtad av den död som han oavlåtligt närmat sig i sina texter under sextio års tid som intellektuell, kritiker, essäist, översättare och författare.
Jag får nöja mig med enstaka uttalanden i intervjuer och ett allmänt intryck av hans intressen. Att Jägarna på Karinhall utspelas precis före andra världskrigets utbrott är till exempel inget konstigt. Wijkmark var elva år när kriget slutade, och han återkom gång på gång till nazismen och var en mycket skarp, kompromisslös antifascist.
Dessutom spelar garanterat en annan aspekt av hans uppväxt in, när det kommer till romanens pornografiska, groteska och komiska: hans far, som dog när C-H var två år, var teolog och expert på den träiga tyska 1700-talsfilosofen Wolff, hans morfar var kyrkoherde. Jag ser framför mig ett tämligen allvarligt Östermalmshem, privilegierat och strikt.

I en intervju säger Wijkmark att han till skillnad från Hannah Arendts berömda »den banala ondskan« i sin roman ville skildra »den jovialiska ondskan«. Det är känslan av »Ostrausch« som förmedlas i historien om Görings fantastiska fest på sitt gods Karinhall, döpt efter Luftwaffe-chefens och morfinistnassens svenska hustru, som hemsöks av en engelskutbildad norsk maratonlöpande spion och en mystisk ubåt. »Ostrus« är benämningen på den mordiska hedonism som tyska män, ofta från fattig arbetarklass, hängav sig åt när de fick rikedom och makt att göra vad de ville på östfronten, i skuggan av imperiets sönderfall, det vill säga jordens undergång.
Det finns drag av den sadeanska hedonism som Pasolini skildrade i den minst sagt konstroversiella filmen Salò o le centoventi giornate di Sodoma från 1975. Men Wijkmarks roman skiljer sig på två viktiga sätt: dels är den inte försedd med den tydliga och legitimerande stämpeln »antifascism«, dels är den hysteriskt rolig.
1972 utkom även den trettiosjuårige Wijkmarks översättning av surrealisternas älskling Lautréamonts unika Maldorors sånger ut, på Cavefors bokförlag, som även givit ut hans översättningar av Walter Benjamin, medlem av Frankfurtskolan som nog får utpekas som Wijkmarks främsta intellektuella inspirationskällor, även om de inte utmärks av komik och sexuell glädje.
Samma år skedde Watergateaffären, där journalisterna som avslöjade skandalen döpte sin källa till »Deep Throat« efter porrfilmen med samma namn som kom samtidigt och bröt igenom censurvallen och gav upphov till »porno chic«. Samtidigt, i Danmark, föddes gladporren, som jag inte kan låta bli att tänka på med en saknad i en tid då sex i offentligheten reducerats till övergrepp, sjukdomar eller gymnastik.

LÄS HELA ARTIKELN