En kris står för dörren, och hur ska vi möta den? Ett par nyutgivna böcker ger Johan Berggren anledning att ta upp den tabubelagda frågan om våld som motståndshandling.

Av Johan Berggren

I den moderna staten har vi i princip överlämnat våldsanvändande till polis och militär – i uniform och i tjänst, då. I denna tid är det civila, sociala, våldsanvändandet oerhört lågt. Jag säger inte att det inte förekommer våld i samhället: kvinnomisshandel pågår, gängvåld är hemskt, brutala mord begås. Men har vi haft turen att födas i ett rikt västland är våld i vardagen inget mot säg Afghanistan, eller 1700-talet. Men är vi därför på riktigt inte utsatta för det?

Varför jag tar upp saken är för att de tillväxtkapitalismens krafter som danat vårt samhälle med sina produkter, sin produktionsordningar, sina vinster, sitt förtryck och sina utsugning av människors tid och planetens resurser ju har skapat ett samhälle som visat sig vara det vi kallar ohållbart. Detta lilla ord slängs omkring lite lättsamt här och var, men är egentligen det oerhördaste ordet. Ohållbart. Det vill säga att planeten, mänsklighetens grundvillkor, den så kallade miljön, kommer gå sönder om vi fortsätter på det här viset.

Det är våld, om något. Det ultimata våldet. Det som dödar dina barnbarn redan innan de finns. Rycker undan vattnet ur deras munnar, luften ur deras lungor. Ger dem aska och sot att äta som första och enda måltid. Ja, ursäkta domedagsbasunerna, men ska vi tro vår kära vetenskap som ju ändå visat sig funka och stämma rätt bra såhär långt är det inte överdrivna ord.

Så, våld pågår. Dock ett mycket lurigt våld, som utövas mot framtiden främst, och dessutom, lurigt värre, med vår medhjälp. Som konsument, producent, delägare och whatnot är du del i systemet som utövar detta våld, massmord via systematisk klimatförstöring, koldioxidgenocid.

Och varken polis eller militär kan göra något åt detta, så våra våldsexperter står handfallna inför det här våldet som riktas mot oss. På vilket sätt ska vi då göra motstånd?

Ämnet är hyfsat tabu i ett Sverige där debatten väldigt lätt hamnar i ordet »extremister«. Förutom polis och militär är det brottslingar och just »extremister« som ägnar sig åt våld. I landet konsensus och laga ordning och vet hut är det en kategori man inte vill befinna sig i. Extremism ska bekämpas: med förståelse och utslussning eller med motvåld, beroende på tycke och politisk smak, men bekämpas ska den.

Så man får vända sig till böckerna för att frågan om självförsvar mot det brutala klimatövervåldet ens ska bli möjlig att diskutera. Den rättframme och lätt svavelosande forskaren och aktivisten Andreas Malm skräder inte orden, alls. Han pläderar i böckerna Corona, Climate, Chronic Emergency: War Communism in the Twenty-First Century och How to Blow Up a Pipeline för att strategiskt våld riktat mot infrastruktur och andra döda ting som jetplan och lyxbilar bör vara metoder som en radikal klimatrörelse bör ta till nu, ty tiden är knapp och snart är framtiden helt uppäten, pantsatt och såld av dagens utsläpp. Fredliga protester och konferenser och löften och fördrag och upplysning har bara tagit oss dit vi är idag, och det räcker inte, menar Malm.

Och det är inte som att han saknar exempel från historien där faktiskt olika mängder våld har hjälpt snarare än stjälpt progressiva rörelser. Hans senaste exempel är Black Lives Matter. Den upploppsförstörelse som sker i demonstrationernas spår, i konfrontationer med polisen verkar inte ha kvävt rörelsen, kanske snarare gjort den större, fått mer uppmärksamhet. (Om än kanske negativ sådan också). Diverse motståndsrörelser kan också nämnas: IRA, ETA, Titos partisaner, listan kan göras lång (men förstås aldrig problemfri, och det vet Malm, det är inte poängen). Grundfrågan är inte om våld är »bra eller dåligt« eller om självförsvar är tillåtet (ja) utan om våldet »gynnar saken«.

Se där en pragmatisk inställning som vi svenskar, ett folk av ingenjörer och drängar, kan förstå. De flesta svarar i dagsläget »nej«. Och har gjort det fram till nu. Även de radikalaste klimatorganisationerna vars analyser sammanfaller med Malm: det är utvinningskapitalismen som är grundproblemet, profitjakten, kapitalackumulationen hos den rikaste tiondels procenten av mänskligheten, miljardärerna. I Frankrike där Malms pipelineförstörarbok redan kommit ut sägs lindriga sabotage inletts av klimatkämpar. (Vi bör dock komma ihåg att i Frankrike ingår stenkastning och bilvältning på ett annat sätt i proteströrelsers standardverktyg).

Så långt Malm: ett »Ya basta« från någon som många i Sveriges borgerligt dominerade mediesfär klassar som extremist och uppviglare. Internationellt sett är ändå Malms uppmaning svenskt mild och behärskad: lite åverkan på rör och maskiner, kanske lufta däcken på en SUV eller två – det är inte Blitzkrieg precis, även om det kan låta så i en svensk brunblå debattverklighet där en tårta i nyllet på Jimmie ger upphov till en »terrorist«-debatt.

Men t-ordet bör nämnas. En hatad och svårhanterad terrorism finns redan. Den utövas av andra rörelser, nationalfascister och religionsfascister, också »extrema«, och det är inte ett fack klimatrörelsen vill hamna i.

Uppmaningarna till väpnad klimatkamp upprör dock olika beroende på varifrån de kommer. Om man är en lärd bestsellerförfattare i den amorfa genren science fiction kan man komma undan med flera resor mer militanta tongångar än doktor Malm utan att bli skälld för extremist. Prisbelönta amerikanen Kim Stanley Robinsons inser nog fiktionens makt att desarmera politisk harmsenhet över föreslagen väpnad klimatkamp när han låter sin nyutgivna The Ministry for the Future glida mellan faktabokens och romanens former. Visst får vi följa klimatministeriets ordförande Mary Murphy i hennes globala kamp för mänsklighetens framtid, men framförallt är boken en faktaspäckad exposé över vad som väntar mänskligheten de närmaste årtiondena.

Kim Stanley Robinsons böcker har med rätta kallats framtidsrealism: den 600 sidor tjocka boken skulle kunna vara en scenariorapport framtagen av IPCC. Författaren väjer inte för det vidriga och värsta, planeten är på väg åt helvete, alltså just det brinnande inferno som Dante beskrev, i inledningen, år 2024 drabbar en massmördande värmebölja Indien – det första direkta genocid-eventet i klimatförstöringens era.

Robinsons bildning är massiv, The Ministry for the Future vore i en bättre värld obligatorisk läsning i gymnasiet, han väjer inte för ett enda av klimatproblemen, skildrar dem i fruktansvärd detalj, men därmed blir också hans skildringar av motståndet, de motåtgärder och motreaktioner som uppstår såväl troliga som hoppingivande. Där resten av sci-fi-samfundet, ja författarvärlden (med undantag kanske för Jesper Weithz), tar lättare vägar: antingen har en utopi eller en dystopi uppstått, eller så finns klimatförändringarna inte alls, där ställer sig Robinson mitt i den alldeles just nu pågående, växande krisen. Tar på sig att beskriva hela dess utveckling, och vår kamp emot den, under ett par civilisationsavgörande årtionden. Och det är förstås inte »mänskligheten mot klimatet« , utan mänskligheten mot sig själv, som det alltid har varit, men det är faktiskt lite av slutstriden, för vinner vi inte det här, går det åt helvete, som sagt. Sista striden är här. Även om det låter lökigt är det sant.
Naturligtvis gör Robinson det delvis lätt för sig: strategiska uppfinningar gör dagens militärmakter obsoleta, fascistoida och auktoritära rörelser evaporerar väl lätt under klimatkatastrofernas tyngd: men för några timmar är man i en värld där åtminstone inga av klimatkatastrofens bittra fakta förnekas eller förträngs, och det går ändå att känna hopp, för mänskligheten bjuder motstånd, kommer på metoder, organiserar sig till kamp. Och i Robinsons realistiska och vetenskapligt noggranna närframtidsbild förekommer väpnat våld för klimatet, och inte lite heller. Och det känns alldeles rimligt.
Så det kanske är ändå något vi borde börja diskutera. För värre kommer det att bli.

---

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.