Efter många år som djurrättsaktivister berättar de nu om vad som händer i labben bokform. Men varför går de från handling till ord? Och kan en spänningsroman påverka?

Av Beata Hansson

En forskare kidnappas. Så inleds Djurhus A. Han hamnar i den skärseld som annars är avsedd för hans försöksdjur. Avknipsade tår, injektioner i ögon, elstötar, möss som blir injicerade 90 gånger i magen. Författarna försöker få läsaren att ta till sig den mardrömsvärld där den etiska diskussionen bland forskarna ofta upphör vid storleken på injektionsnålarna.

Men varför skriva en skönlitterär roman om detta?

– Det är lätt att känna frustration över en bakbundenhet i min yrkesroll, säger Lise-Lott Alsenius, som i många år satt i en regional djurförsöksetisk nämnd och fortfarande är suppleant i Centrala djurförsöksetiska nämnden, där överklaganden och utvärderingar görs.
Lise-Lott Alsenius representerar djurskyddet i dessa rådslag som är av betydelse för så många djurliv i laboratorierna:

– Jag förundras över att det inte alltid riktigt verkar gå in i forskarnas medvetande hur hemska och kanske till och med onödiga en del av försöken som utförs är.

Vad skulle krävas för att alla inblandade skulle börja bry sig på riktigt?

– Det var nog den frågeställningen som drev mig till att sätta mig ner och skriva ihop ett skönlitterärt synopsis, säger Lise-Lott Alsenius. Jag ville inte skriva dokumentärt då jag vill ha ett gott förhållande till forskarna, som jag i de flesta fall både respekterar och tycker om.  Jag vill heller inte skuldbelägga dem, de gör bra saker också. Jag är emot alla djurförsök. Men jag inser att frågan är komplex.
Det är sju år sedan Lise-Lott Alsenius under en lunchpromenad berättade om sin bokidé för Louise Cederlöf: Att inom fiktionens ramar berätta det hon tycker att alla människor bör veta. Det handlade inte om wallrafferi, eftersom hon fortfarande befann sig i rollen av sig själv bland dessa människor i en verklighet nära den de nu använder sig av, även om hon för många sedan slutade på Djurens rätt och numera arbetar hos en global djurskyddsorganisation. Louise Cederlöf, som idag även hon har en annan arbetsgivare som verkar för djurens välfärd, minns lunchpromenaden:

– Jag tände direkt på idén. Vi hade insyn i dolda världar, vi är båda en del av det vi ville diskutera. Mycket handlar egentligen om att göra tunga forskningsrapporter läsbara.
Men de ville också bre ut sig, fantisera, skriva lustfyllt. Romanen skulle inte bara ta upp om plågsamma djurförsök utan även handla om mänskliga liv. En reportagebok i detta ämne skulle bli för tung och gå oläst. Skönlitteratur såg de som ett smartare sätt att ta sig innanför läsarens skal. Men de minns tydligt manusets första vända hos lektören Sören Bondeson. Louise Cederlöf blir full i skratt när hon berättar om utlåtandet han gav:

– Han var ganska skarp med att vi hade alldeles för mycket fakta. Han sa till och med att han höll på att spy av alla tunga grejer vi skrivit ner om vad som faktiskt händer. Vi var tvungna att skala bort rejält av det han kallade pekpinnar rätt. Vi höll med honom. För oss var det också viktigt att få fram att det inte finns någon enkel sanning ens i denna fråga som vi båda vigt våra yrkesliv åt.

Det var även en annan sak som gjorde att deras bokidé kändes angelägen: djurförsöksfrågan har hamnat i skymundan. Idag handlar miljödebatten mest om klimatet, vilket förstås är viktig, men författarna tycker att man måste kunna hantera flera frågor samtidigt i debatten.

Ser ni er som aktivister?

Louise Cederlöf tänker en stund.

– I någon mån gör jag det. Men författare har i alla tider lyft för dem viktiga frågor, utan att ha betraktats som aktivister. Det ligger tyvärr något nedvärderande över att kalla någon aktivist, som gör att frågan tas på mindre allvar. Men jag hoppas vår bok bidrar till att den etiska aspekten på hur vi utnyttjar djur börjar diskuteras mer.
Lise-Lott Alsenius menar att vi måste vrida och vända på argumenten, och på det viset problematisera frågan om djurförsök.

– Men om staten har en åsikt och jag inte håller med är det min skyldighet att berätta att jag inte tycker det är rätt, även om jag fortfarande måste respektera lagen.

Men ingen av dem anser sig komma ur en renodlad aktivisttradition. De har sällan demonstrerat eller protesterat. Istället har deras yrkesval och personliga liv gått i djurengagemangets tecken.
En som är en tvättäkta djurrättsaktivist är Martin Smedjeback. Med bakgrund i fredsrörelsen, har han nu i flera år ägnat sig på heltid åt djurrättsfrågor.

– Grundtanken är att jag vill arbeta för en bättre värld och då gav fredsrörelsen mig verktygen som jag senare tog med mig in till djurrättsfrågorna.

Fredligt motstånd mot onödigt lidande, är sammanfattningsvis Martin Smedjebacks verksamhet. I projekten »Ett år för djuren« och »Save Moment Sverige«, filmar, bloggar och föreläser han. Dessutom arrangerar han manifestationer och coachar aktivister. Jag bad Martin Smedjeback läsa Djurhus A och om hans tankar om vilken roll fiktionen och litteraturen kan ha i påverkansarbete – även kallat aktivism.
Med risk för att spoila Djurhus A – Martin Smedjeback erkänner han att han ända till slutet var orolig för att den som utförde de hemska sakerna mot en annan människa i boken skulle vara en djurrättsaktivist.

– Jag tycker ändå att författarna till denna roman har tagit ett smart litterärt grepp och att de samtidigt lyckas med syftet att ge ökad empati för den enskilde individen, säger Martin Smedjeback. Självklart hoppas jag att det här är en bok som ska kunna fungera som ögonöppnare för fler än de som redan innan var upprörda över hur det går till i ett försökslaboratorium.
Även om budskapet i boken är tydligt tror han inte risken är så stor att den bara vänder sig till de redan frälsta djurrättsaktivisterna, eftersom den inte bjuder läsaren på en enkel lösning. De ger inte en svartvit beskrivning av det som sker, för det är en komplex fråga att hantera. Och alla människor vill göra sitt bästa.

– Vi människor är varken goda eller onda. Däremot kan vi bekämpa onda system.

---

Beata Hansson är frilansjournalist.