Efter långbänken: åtal!
Lundin Petroleums ordförande Ian Lundin och VD Alex Schneiter delgavs misstanke om folkrättsbrott av svensk åklagare 2016. Ännu har inget åtal väckts. Oljebolagets jurister gör allt för att förhindra att det någonsin blir en rättegång.
Av Anna Wigenmark
Publicerat i Ordfrontmagasin 1 /2021
Det har gått drygt tio år sedan dåvarande kammaråklagare Magnus Elving offentliggjorde att han skulle inleda en förundersökning kring de misstänkta krigsförbrytelser som begåtts i dåvarande Sudan mellan åren 1997 och 2003. Syftet var att undersöka om det svenska företag som verkat i området, Lundin Petroleum, och dess företagsledare, varit delaktiga i brotten.
Trots att åklagaren sommaren 2020 bedömde att det fanns tillräckligt underlag för att väcka åtal, dröjer ett sådant beslut. För bakom kulisserna förs ett juridiskt försvar genom anfall med ovanliga metoder mot åklagare, underrätter, regering och svensk jurisdiktion. Försvarets syfte verkar vara att målet aldrig ska nå en domstol. Om det ändå skulle göra det, så får det svenska rättsväsendet bereda sig på årtionden av processer. Och offren vänta på upprättelse.
För många är händelserna i Sudan välkända, liksom den svenska åklagarens granskning av Lundin Petroleums inblandning i våldet. Jag ska här inte närmare gå in på gärningarna och anklagelserna – det har Ordfront skrivit om tidigare och kommer att göra igen. Men för att förstå de juridiska turer som nu pågår bakom kulisserna är det ändå viktigt att förstå allvaret i de anklagelser som framförs. Brottet som företaget Lundin Petroleum (numera Lundin Energy) riskerar företagsbot för, och som styrelseordföranden Ian Lundin och VD Alexander Schneiter utreds för rubriceras »medhjälp till grovt folkrättsbrott.«
Detta är mycket allvarliga brott som enligt internationell rätt ska vara kriminaliserade överallt. Efter en lagändring 2014 lyder rubriceringen »brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och folkmord«– vilket tydligare visar vad det handlar om.
Det svenska företaget bedrev verksamhet i Sudan (numera Sydsudan) under en period då ett blodigt inbördeskrig slet sönder landet. Konflikten pågick mellan 1983 och 2005. Enligt flera rapporter från FN-experter och människorättsorganisationer förvärrades situationen när den sudanesiska regeringen i mitten av 1990-talet slöt avtal med internationella oljeföretag. För att bana väg för oljebolagens prospektering och utvinning fördrevs lokalbefolkningen med brutalt våld. Byar brändes, människor mördades, torterades och våldtogs. Barn tvingades bli soldater. Tusentals människor dog i konflikten och över 200 000 fördrevs. Det område där bland annat Lundin Petroleum var verksamt kallades Block 5 A. Befolkningen som drabbades är Nuer.
Om Ian Lundin och Alex Schneiter döms riskerar de flera års fängelse och sannolikt ett skadestånd av ovanlig storlek för svenska förhållanden. Lundin Energy riskerar en företagsbot, samt förverkande av 1 391 791 000 kr, vilket enligt åklagaren motsvarar värdet av den vinst om 720 098 000 kr som bolaget gjorde vid försäljningen av verksamheten 2003.
De människor som drabbades har hittills inte fått någon upprättelse. Deras hopp står till det svenska rättsväsendet. Det är deras rätt enligt internationell lag att få människorättsbrotten utredda och prövade i domstol, och tillerkänns reparation. Detta kan vara skadestånd där hänsyn tas till fysiskt och psykiskt lidande och förlorade försörjningsmöjligheter. Om möjligt ska upprättelsen återinsätta offret i den situation den befann sig i innan brottet ägde rum. Men när det handlar om så allvarliga brott som i Block 5A, är det inte längre en möjlighet.
När den svenske åklagaren valde att utreda om företagsledare varit delaktiga i folkrättsbrott är det ett beslut helt i linje med den utveckling som skett internationellt sedan början av 1990-talet:
Upprättandet av de internationella tribunalerna för forna Jugoslavien och Rwanda och inrättandet av den internationella brottmålsdomstolen, ICC.
Syftet med tribunalerna och domstolen är att se till att de värsta förbrytarna åtalas och döms för de värsta brotten – därför åtalas och döms nu även politiska ledare för brott mot mänskligheten, folkmord, krigsförbrytelser, och så småningom även aggression. De länder som anslutit sig till ICC åtar sig även att se till att de har en nationell lagstiftning som klarar av att åtala för just de här allvarliga brotten och de personer som skapar förutsättningar för att brotten begås.
Än så länge har inte ICC åtalat företagsledare – även om diskussioner kring detta förts. Anmälningar från civilsamhällesorganisationer mot exempelvis vapenhandel ligger hos åklagaren. I andra länder har under senare år företagsledare dömts för medhjälp till krigsförbrytelser för att de försett en krigförande part med vapen eller krigsmateriel som sedan använts mot civila. Kraven på att stater tar ansvar för företags ageranden blir allt starkare, och grundprinciper om hur det ska gå till har fastställts av FN:s generalförsamling. Och även om företag fortfarande främst blir stämda civilrättsligt, av privatpersoner eller organisationer, ser vi allt fler fall där företagen och företagsledarna utreds straffrättsligt.
Men en straffrättslig utredning som den de svenska åklagare genomfört mot Lundin Energy och de båda företagsledarna för med sig enorma utmaningar och väcker juridiskt kniviga frågor om jurisdiktion och förhållandet mellan internationell rätt och nationell rätt.
Den taktik Lundin Energys försvarare och advokater främst använder sig av för att stoppa åtalet är – mänskliga rättigheter. I grunden handlar de flesta invändningar företagsledarnas duktiga advokater och internationellt kända jurister anför om att Ian Lundin och Alex Schneiter riskerar att utsättas för en inkorrekt rättegång. Helst vill försvaret försöka få bort målet innan det ens kommer till åtal eller huvudförhandling.
En av de första invändningarna från försvaret var att åklagaren, då Magnus Elvin, var jävig eftersom han påstods ha gynnat målsägandena på ett sätt som inte var förenligt med den opartiskhet som både svensk rätt och Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna kräver. Lundin Energy har hela tiden hävdat att de kan visa att deras verksamhet i södra Sudan var inte bara laglig utan även gynnade befolkningen. För att påvisa sin oskuld menar Lundin därför att företaget initialt var mycket hjälpsamt med att lämna in alla uppgifter som efterfrågades till åklagaren, även sådana som de anser innehåller företagshemligheter och därför inte skulle delas.
Enligt Lundin innehöll dokumenten även känsliga uppgifter och namn på personer som de menade skulle riskera att utsättas för påtryckningar från målsägandena om de blev kända. Enligt Lundin lämnades företagets dokument ut till målsäganden i sin helhet – utan förbehåll. Företaget hävdade därför jäv och anklagade dessutom åklagaren för tjänstefel. Jävet och tjänstefelet utreddes av vice chefsåklagaren, tjänstefelet sedan även av JO – båda tillbakavisade anklagelserna. Däremot riktades intern kritik mot Elving för hanteringen av uppgifterna.
Lundin var inte heller nöjd med regeringens agerande i frågan. Även Morgan Johansson anmäldes för jäv eftersom Lundin menade att han offentligt uttryckt sig partiskt – i alla fall kritiskt- mot Lundin Oil. Inte heller den jävsanmälan gav något resultat.
Rent allmänt menar försvaret att målet varit så omskrivet att det är svårt att säga att företagsledarna kommer att få en rättvis rättegång. I fallet med regeringen hade Morgan Johanssons uttalande betydelse, hävdar de, eftersom det här är ett mål där åklagaren begär regeringens tillåtelse att väcka åtal. Detta eftersom brottet begåtts i ett annat land, men även för att en av de åtalade varken är svensk medborgare eller befinner sig i Sverige. De två faktorer som annars avgör om en domstol får döma i ett mål.
Det som är exceptionellt i Lundinmålet, förutom den stora avgörande frågan att det är ett företags agerande som utreds och dess yttersta företrädare som åtalas, är att åklagaren delvis åberopar vad som kallas för universell jurisdiktion – det vill säga att det handlar om så allvarlig brottslighet att svenska domstolar har rätt att pröva gärningen oavsett var den har begåtts i världen, och oavsett vem som misstänks ha begått den. I grunden är det här en del av en numera accepterad uppfattning om at det inte ska gå att gömma sig bakom gränser, nationalitet, rikedom eller titel om vissa allvarliga brott har begåtts. Ofta styrs rätten att åtala av internationella konventioner, Genévekonventionen, folkmordskonventionen, ibland av sedvanerätten, eller om en regel blivit så allmänt accepterad att de gäller överallt, tortyr och brott mot mänskligheten.
Men även bland experter som i grunden vill se just de som är ytterst ansvariga för krigsförbrytelser inför skranket, tvistas det om hur långt jurisdiktionsregeln kan sträcka sig och när den ska användas. Det finns naturligtvis rent praktiska problem: hur ska ett brott begånget utomlands, kanske i ett land i konflikt, utredas? Svensk åklagare och polis kan ju inte bara resa ner till Sudan och påbörja förhör. Har utredaren tillräckliga resurser för att klara av utredningen? Kommer det land där brottet har begåtts att samarbeta – exempelvis om det rör en av deras medborgare? Måste gärningen vara kriminaliserad i hemlandet, även om det rör sådana brott som av sedvanerätt måste utredas universellt?
I fallet Lundin rör dessa komplikationer främst ett eventuellt åtal mot den schweiziske medborgaren Alex Schneiter, VD för Lundin under de berörda åren. För att åtala honom krävs att åklagaren åberopar universell jurisdiktion.
I grunden är det väl inte så fel att fråga varför han inte åtalas i Schweiz, eller varför den svenska åklagaren inte också utreder de brott som begicks av sudanesisk milis, rebeller och militär. Det troliga är att det helt enkelt inte var möjligt och att det vilar ett större ansvar för Sverige att pröva brott som kan ha begåtts av ett svenskt företag.
Hela idén med universell jurisdiktion vilar på syftet att förhindra att en misstänkt gärningsman eller medhjälpare kommer undan åtal om det rör sig om mycket allvarliga brott. Om hemstaten väljer att inte åtala, så kan ett annat land göra det. Samtidigt är universell jurisdiktion begränsad till att omfatta vissa, särskilt allvarliga, brott. För att förhindra bland annat politiska åtal ställs bestämda krav vad gäller uppsåt. Frågan är om Sverige då kan använda sig av svensk rätt för att bevisa uppsåt, eller om internationell rätt ska gälla. Här finns det nämligen skillnader som kan vara avgörande för just Alex Schneiters del.
Eftersom förundersökningen inte är klar och det utredningsmaterial som finns inte har offentliggjorts så är det svårt att veta exakt vilken typ av medverkansbrott och vilken form av uppsåt som åklagaren hävdar att Schneiter respektive Lundin har. Det är också omöjligt än så länge för en utomstående att veta om misstankarna förstärkts ytterligare sedan Lundin och Schneiter delgavs misstanke 2016.
De rättsutlåtanden som försvaret låtit ta fram från exempelvis den brittiske folkrättsprofessorn William Schabas, tyder på att åklagaren tänker använda sig av likgiltighetsuppsåtet. Förenklat: Lundin och Schneiter insåg att Sudan (dess milis eller militär) skulle kunna komma att begå allvarliga brott när de banade väg för oljeutvinningen eller skyddade företaget mot attacker, men att de var likgiltiga inför detta. Enligt Schabas är det enligt internationell rätt inte tillåtet att använda en så låg tröskel för att visa uppsåt.
Med bland andra Schabas rättsutlåtande har de svenska försvararna försökt stoppa brottsutredningen, innan den når domstolen. Trots att det ju är där exemepelvis jurisdiktionsfrågan ska avgöras. I Sverige finns inte en åtalsjury eller en Pre-Trial Chamber som existerar i en del andra länder och vid den internationella brottmålsdomstolen: alltså ett förfarande där rätten att väcka åtal prövas. En misstänkt kan ha invändningar kring Sveriges rätt att åtala när hen fått ha synpunkter på utredningen och innan åtal väcks – därefter är det domstolen som avgör jurisdiktionsfrågan i samband med att huvudförhandlingen börjar. Men Lundins försvarare har försökt lyfta frågan betydligt tidigare, och i samband där frågan – rätt eller fel – i dag inte hör hemma rent rättsligt. Tillsammans med frågor om partiskhet och att svensk domstol inte har domsrätt över framförallt Alex Schneiter, så har även frågan om korrekt rättegång redan poppat upp i processen. Bland annat hos regeringen.
Eftersom gärningarna har begåtts utanför svenskt territorium och omfattar en icke-svensk medborgare krävs ett tillstånd från regeringen för att väcka åtal. Regeringen fattar inte beslut om att åtal ska väckas men ger åklagaren rätt att väcka åtal. Till skillnad från en åtalsjury, så har den misstänkte inte regelmässigt partsinsyn i ett sådant beslut. I Lundinfallet försökte försvararna ändå bereda sig tillträde till prövningen. Men utan större framgång. Regeringen avslog deras krav och beslutade i oktober 2018 att åklagaren får rätt att väcka åtal. Lundin överklagar beslutet till Högsta förvaltningsrätten, som i februari 2019, avvisade överklagandet.
Försvaret angrep på flera punkter. De ifrågasatte jurisdiktionen, de ville ha rätt till partsinsyn, och ta del av det underlag som åklagaren lagt fram för regeringen. De menar vidare, och inte minst, att hela processen sammantaget kränker Schneiters och Lundins rätt till en rättvis rättegång. Men framförallt menar de att hela processen har tagit för lång tid.
Enligt Europakonventionen, som är svensk lag, har misstänkta rätt till en rättegång inom skälig tid. Den tidpunkten hade passerat, menade försvararna redan 2018. Så parallellt med överklaganden av frågor i rättegången, anmälningar mot åklagare och motanmälningar av advokater, begäran om att få dokument och ljudinspelningar, och begäran om uppskov med att ha synpunkter på förundersökningsmaterialet, fortsätter advokaterna att föra fram just argumentet att allt tar för lång tid.
I april 2020 lämnade försvararna in en anmälan om rättegångshinder där de kräver att förundersökningen läggs ned eller att domstolen ogillar åtalet – på grund av den pågående kränkningen av de båda misstänktas rättigheter. Från att anmälan vandrat fram och tillbaka mellan tingsrätt och hovrätt av formella skäl beslutade Stockholms tingsrätt i december 2020 att inte avsluta utredningen. Kravet har ingen rättslig grund, anser domstolen. Om en rättegång dragit ut på tiden kan domstolen ta hänsyn till det när det bestämmer straffet. Den 11 december överklagades beslutet till hovrätten, där det ligger i skrivande stund.
Ett problem med att åberopa en kränkning av rätten till en rättegång i skälig tid, är att det är komplext fall. Ett annat, förstås, är att försvaret genom sitt agerande bidrar till förseningen. Vilket kanske är ett syfte med agerandet.
Sedan åklagaren delgav företagsledarna misstanke om brott 2016 så har försvarsmaskineriet varit i full gång. Det är mycket som står på spel och det är uppenbart att Lundin Energys främsta företrädare inte bara slåss för sin frihet, utan även för sin heder och sin verksamhet. 2019 inleddes en ny brottsutredning som sedan separats från förundersökningen kring folkrättsbrott.
Nu utreds även allvarliga misstankar om hot eller mutor av vittnen. Försvaret har inte legat på latsidan.
Parallellt försöker åklagaren få tillstånd att spela in förhör med vittnen från Sudan redan nu, eftersom de riskerar att avlida innan åtalet når domstol, men kanske också på grund av att det finns en hotbild mot dem.
Försvarets sista dag för att lämna synpunkter på förundersökningen var den 4 januari 2021. Vilket betyder att vi lär få ett besked om åtal under 2021. En dom lär dröja. Lundin Energy har redan sagt att de kommer att överklaga en fällande dom så långt och länge det bara går. Det kan komma att dröja 10 år eller mer innan rättvisa skipas.
Anna Wigenmark är människorättsjurist och generalsekreterare i Föreningen Ordfront.
