Den lätt hotfulla men skämtsamma ramsan brukar skanderas av 1 maj-demonstranter i Stockholm varje år, när Kungliga Slottet passeras. Slottet med sina 600+ rum och en officiellt boende, på bästa läge i Stockholms city är inte bara en symbol för monarkin (som i sin tur är en bestående symbol för att det är skillnad på folk och folk och att det är som det ska att vissa föds till överflöd och privilegier, låt ingen förvirrad Expressenledare få dig att tro annat) utan där och då en väldigt tydlig symbol för en orättvisa som djupnar för varje år i Stockholm, och hela Sverige:
Folk har ingen bra stans att bo. Och med folk menar jag alla. Det vill säga att när nu grundlagen säger att det allmänna ska trygga allas rätt till bostad, så duger det inte med ett system där den rikaste tredje- eller fjärdedelen av befolkningen lätt kan köpa sig en trevlig, trygg och billig bostad, och resten får oroa sig för höga och ständigt höjda hyror, och i bästa fall första men ofta kortidsboenden i andra och tredje hand så är det inte det grundlagen menar.
Det allmänna, staten, fallerar. Den garanterar inte ett bra boende åt alla. Vad det beror på (spoiler: oreglerad kapitalism) att hyresrätter där de fattigare svenskarna bor blivit dyrare och dyrare, medan ägda boendeformer blivit billigare och till och med lönsamma, förklarar bostadsforskaren Dominika Polanska.
Den svenska bostadsmarknaden är en av de enskilt kraftfullaste faktorerna bakom att Sverige är det land i hela OECD med snabbast ökande socioekonomiska klyftor under 2000-talet.
Ökande klyftor är dåliga nyheter – inte bara för de fattiga. För även om det kanske känns bra för många rika att vara på den vinnande sidan så är ojämlika samhällen dåliga för alla som bor i dem. Osäkerhet ökar. Sjukdomar blir värre. Brottslighet. Men också psykisk ohälsa, visar professor Richard Wilkinson, en av världens mest framstående forskare om hur ojämlikhet påverkar samhällen, och en av årets huvudtalare på Mänskliga Rättighetsdagarna. Läs Wilkinsons anförande.
Första majdemonstranternsas trotsiga rop mot den enorma maktens manifestation som den fyrkantiga renässanskolossen i Gamla Stans nordöstra hörn utgör skallar snart bort. I Stockholm fortsätter bostadsrättspriserna att gå upp, till glädje för alla som haft turen att skaffa en, och till vanmakt för alla de ytterligare stockholmare som tillkommer varje år, inflyttade eller uppväxande. Hyrorna går också upp, och en förtvivlad motrörelse mot idén att införa marknadshyror i ett hyresbestånd där knappheten redan är etablerad har uppstått.
Stockholm har de senaste årtiondena omdanats rätt rejält demografiskt av utförsäljningar av allmännyttan och stadig bostadskris och höjda kostnader: inflyttade utan resurser får räkna med att bo i åratal i andra och tredje hand, alltid trångt och osäkert. Och unga stockholmare vet att de inte kan räkna med att få bo i staden de föddes och växte upp i, inte utan kontakter, pengar eller att offra bekvämlighet och säkerhet. Istället för trygga boenden, som grundlagen lovar, handlar det för alla i Stockholm – och i motsvarande attraktiva städer runtom i Sverige – om en livslång kamp där alla vet att det inte handlar om att spela ärligt och ha tilltro till systemet. En konkurrens, ett utnyttjande och en misstro medborgare emellan är inbyggt i systemet.
Ett bostadssystem som instämmer med monarkins budskap: det är skillnad på folk och folk, och vissa föds till privilegier, andra måste kämpa utan att veta om ens det kommer att hjälpa.
Johan Berggren
