Flytta till landet och skaffa höns, eller kanske en ultramodern teknikoptimerad lägenhet i stan? Forskning visar att för att boenden ska bli hållbara på riktigt krävs gemenskap, mångfald och rättvisa.

Text och foto: Abigail Sykes. Illustration: Fabian Göranson.

Bassakullsvägen i skånska Baskemölla finns inte i min GPS än. Den nyanlagda grusvägen går förbi fyra gröna flerfamiljshus, samt två villor under uppbyggnad. Plaströr sticker upp ur marken här och där och stora ytor består än så länge bara av bar jord – men den gemensamma odlingen är anlagd och flera av de boende hälsar glatt medan de går sin dagliga promenad. Inflyttningen i lägenheterna startade i juni förra året och den sista familjen har i skrivande stund inte flyttat in än.

Baskemölla är en attraktiv tätort på Österlen, precis vid havet. I ekobyn som grundades här 1996 säljs villorna idag för mellan 5 och 10 miljoner kronor. Men när medlemmarna i ekobyn skulle bygga ett nytt bostadsområde valde de att göra lite annorlunda. Baskedal kooperativa hyresrättsförening blev en självständig organisation där de boende äger, förvaltar och hyr de 16 lägenheterna tillsammans. De betalar en insats på 200 000–340 000 kronor, samt en månadshyra på mellan 4 750 och 8 500 kronor plus el och fiber, beroende på lägenhetens storlek.
– Vi har valt kooperativa hyresrätter för att nästan alla ska ha råd att bo här, säger Alexandra Jansson, som sitter i föreningens styrelse.
– De hade väl blivit väldigt dyra om det var bostadsrätter. Min familj hade aldrig haft råd att köpa något här.
Råd hade inte heller styrelsens tidigare ordförande Helle Frederiksen haft.
Jag bor i den minsta av lägenheterna, en etta på 35 kvadratmater, och är mycket nöjd, säger hon.

En forskare som har undersökt vad ett hållbart hem egentligen innebär är Pernilla Hagbert vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Om just detta skrev hon sin doktorsavhandling 2016. När jag ringer upp henne säger hon att i byggbranschen i Sverige i dag blir hållbarhet ofta något som ”läggs på” ett i övrigt ganska konventionellt bostadsbygge. Byggaktörerna väljer miljövänliga material, bygger energieffektivt och jobbar kanske med lärlingsplatser och sponsring av lokala fotbollslag.
– Detta är inte nödvändigtvis en hållbar bostadsutveckling, säger hon.
– Ett hållbart samhällsbyggande kräver omfördelning och omtänk när det gäller normer för boende, finansieringssystem och så vidare – helt enkelt systemperspektiv.

Pernilla Hagbert betonar att hushållens genomsnittliga miljöavtryck är tydligt kopplat till inkomst och hur stor yta vi bor på. Det betyder att människor som bor i hyresrätt, som ofta har lägre inkomster och bor mindre, i genomsnitt påverkar klimatet och miljön mindre än de som bor större, i villa och liknande.
– Det här står i kontrast till hur vi ofta pratar om vem som ses som hållbar. I projekt som lyfts fram är det ofta medelklasshushåll som konstrueras som hållbara medan miljonprogrammen görs ohållbara. Det blir en snedvridning.
I den mån mer hållbara bostäder faktiskt är dyrare beror det på att de skapas inom rådande bostadssystem – som är ohållbart, menar hon.
– Men det är inte givet att den motsättningen finns. Ekobyar och liknande är exempel på projekt där man försöker att till exempel bo enklare och dela mer. 

I sin avhandling kommer Pernilla Hagbert fram till att många slags bostäder kan vara hållbara, och lyfter fram tre aspekter som krävs. Vi behöver:

• bo på mindre yta
• dela mer (både yta och saker)
• bo enklare, med mindre materiellt överflöd. 

Dock betonar hon att detta är generella riktlinjer – de som redan idag bor trångbott behöver snarare mer yta.

Pernilla Hagbert tillhör också en grupp forskare som har tagit fram fem strategier för att den svenska bostadssektorn ska uppfylla Sveriges klimatmål. Några av dem är energieffektivisering, mer effektiv resursanvändning, samt materialval som ger upphov till lägre utsläpp. Allt detta är bostadssektorn i Sverige redan relativt bra på, menar Pernilla Hagbert.

Det som däremot sällan diskuteras – men som också behövs – är mer effektiv ytanvändning samt mindre nybyggnation.
– Det är att svära i kyrkan, säger hon. Men att minska nyproduktionen är viktigt för att nå klimatmålet. Och om vi måste använda ytor mer strategiskt blir det en politisk fråga hur vi ska fördela dem. Det blir också en rättvisefråga – som klimat- och miljöfrågor alltid är. Är vi seriösa med att nå klimatmålet i Sverige kan vi inte bara prata om det vi redan gör, utan vi måste också prata om hur vi bor, med vem och vad som är ett gott boende.

Det är svårt att säga hur många i Sverige idag som bor i alternativa, potentiellt mer hållbara boenden som ekobyar, kollektiv och tiny houses (riktigt små hus, ofta på hjul), enligt Pernilla Hagbert:
– Det är fortfarande marginellt, men samtidigt vanligare än de flesta tror.

LÄS HELA ARTIKELN