Fjäderlätt handlag med versmått och en slutdikt som är ett mästerverk. Andreas Lundberg hittar bara ett litet skönhetsfel i Malte Perssons tour de force.
Undergången, se där ett ämne som förpliktigar. Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag bläddrar avvaktande i den vackert formgivna boken. Malte Persson gör det inte lätt för sig – fallgroparna är legio. Först ämnet, som i mindre skickliga händer gärna blir till något slags vulgärt fånga dagen-kvidande. Ät, drick och var glada, etcetera (framförallt i detta sjunkande aftonland som i det närmaste förlorat förmågan till eskatologiskt tänkande).
Till yttermera visso väljer Persson att skriva i strängt hållen versform. Igen: en sämre poet skulle lätt halka ner i pastisch, kitsch, tom fingerfärdighet på bekostnad av substans. Rim: tänk er en ordbok som vrider sig i plågor på en vässad påle. Men det står snart klart att Perssons dikt är av annan halt. Den stränga, kyliga formen koncentrerar tanken. Hans handlag med versmåtten är oklanderligt, fjäderlätt. Sonetter, terziner, villaneller (och läs för all del högt, inrimmen är oftast storslagna).
Inledningsvis: allt dör, fränder dör, också domen över död man dör. Gudarna dör, skapade av människor. Allt är glömska, Baudelairsk ennui sväljer allt i en gäspning. Dessa vanitas-dikter är värdiga, kyliga som gravmarmor.
Klassisk dikt, på allvar! Det finns något befriande otidsenligt i anspråken – ja, Persson vill att dikterna ska kunna jämföras med de bästa klassiska. Själva undergången som process berörs knappt (inga blodomlopp mättade med mikroplaster, ingen skövling, inga hjärnimplantat, ingen befolkningsexplosion och tätnande kontrollmatris), men att den kommer att vara ett faktum (om faktum nu kan finnas när ingen kan konstatera dem) är ett faktum.
Medan världens ledare tycks fast beslutna om att »immantisera eskaton« i en eskalerande dödsspiral som är tänkt att påskynda apokalypsen, ser poeten inget framtida lyckorike – eller ens någon tid. En gång »finns« ingenting. De bästa dikterna i samlingen bejakar också sin egen intighet, drar upp stegen efter sig. »Bara handen som suddar ut kan skriva sanningen«, konstaterar Mäster Eckhart någonstans. Persson skulle nog hålla med.
Allt som återstår av språk är tystnad – / också denna tystnad saknar mening, / ty det otydda kan ej betyda.
Vi behöver inte »tröst«, vi behöver fly meningslösheten.
Det hackar till och skorrar i mina öron först när samtiden (och individerna) kommer under luppen. Tydligast så i Efter ännu ett terrordåd, med refrängen »att fortsätta«.
Vad som än sker / är det som gäller dock: att fortsätta. / Att fortsätta är det enda rätta.
Varför då? Perspektivet som intagits i samlingen kräver av sin natur omänsklighet, men författaren sänker – liksom förfärat– blicken från den eviga tomheten, fåfängligheters fåfänglighet, och uppmanar människorna »att fortsätta«. Å andra sidan – vem, om inte en psykopat eller ett helgon, kan sjunga »Vad gör det om hundra år, när allting kommer kring?« inför bilderna av söndertrasade kroppar?
Ändå tänker jag: när och av vem är det här tänkt att läsas? Av en sörjande? En politruk? Du har redan sågat av grenen vi sitter på, säger jag till texten. Det är en bagatell, men just den dikten borde nog ha strukits. Inzoomningen från de kosmiska till de mänskliga perspektiven är svår, kanske bortommänsklig. Svårt också förstås att hålla sval stringens inför blodbadet. Cynism och nihilism är inte att förväxla med visdom. Satori eller katatonisk kvietism? Mellan Scylla och Karybdis får man väl ropa med Yeats: Kasta en kall blick på livet, på döden, och rid vidare.
Den strabismen krävs, och Undergångens dikter är som bäst just när de tvärtom tvingar människan att inta detta sub specie aeternitis, detta oförsonliga kosmiska makroperspektiv, något som åstadkoms framförallt i den avslutande hisnande långdikten Världen alltmer hastigt bakåtspolad, en tour de force eller tour de farce på drygt sextio sidor, som helt enkelt är ett mästerverk.
En framtida klassiker, om det funnes en framtid (spoiler: det gör det inte). I en intervju läser jag att Persson ser sig som protestantisk ateist, och det är väl där, snarare än i den dionysiska pessimismen, som jag skulle placera boken: vi är inte fallna varelser i behov av en Guds nåd, utan de slugaste och blodtörstigaste aporna i djurparken. I slutdikten ser vi världsalltet spolas tillbaka, från corona till big bang, i en tillbakasugande rörelse där kontinenterna avfolkas, uppfinningarna monteras ner, och allt hjälplösare apor glesas ut till ödlor, till fiskar, och ursoppan kokar ner till encelliga organismer. Allt rusar tillbaka till inget, en punkt »där allt som återstår är möjlighet.« Det är inte bara snyggt, det är sublimt, det är historiens eskatologiska horisont. Allt som återstår är möjlighet. I mitt slut är min början.
Andreas Lundberg är aktuell med Gerontion, sista delen i en kritikerhyllad romantrilogi.