De unga flyktingarna, lagarna och rättssäkerheten – en advokats iakttagelser 2015 – 2020
En våg flyktingar hösten 2015 fick Sverige att slå in på en väg av ständigt hårdare asylpolitik. Hela systemet med lagändringar och praxis är emot de unga som i åratal kämpat för att skaffa sig en plats i Sverige. Politiken har anfrätt juridiken, och såväl rättsäkerhet som humanism har offrats när politikerna tävlar om att vara tuffast mot invandring, skriver Emilie Hillert.
Sverige ansåg sig för inte länge sedan föra en generös flyktingpolitik och ha ett rättssäkert asylsystem. I jämförelse med idag var det väl så. Och toppolitiker härjade inte emot invandrare. »Öppna era hjärtan« sa dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt i sitt sommartal 2014. Han vädjade till det svenska folket att välkomna flyktingar. Statsminister Stefan Löfvén talade vid en manifestation för flyktingar i september 2015: »Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor«.
Men några månader senare vände Sverige kurs. Hösten 2015 kom ovanligt många flyktingar till Sverige. Den 24 november 2015 drog regeringen, som det heter, i nödbromsen. En ny, tillfällig, lag skulle införas för de som sökte asyl. Vi var många som redan då förstod att den tillfälliga lagen var här för att stanna. Bland oss kom den att kallas begränsningslagen. Just för att den begränsade möjligheterna till uppehållstillstånd.
Ett lapptäcke av undermålig lagstiftning
I jämförelse med tidigare lagstiftning, bildad av ett långt och omfattande reformarbete, kom den nya lagen till i rekordfart. Snabba förarbeten och yttranden från remissinstanser som lämnades utan åtgärd, resulterade i en lag som var bristfällig, otydlig och lämnade många frågor obesvarade. Till att börja med började den gälla retroaktivt. Det är väldigt ovanligt och sällsynt av lätt begripliga skäl. Och det satte ribban för den godtycklighet som snart hela asylsystemet skulle präglas av. Den som sökt asyl ett dygn senare än en annan fick en helt annan, och sämre, behandling.
Politik och juridik blev intimare än någonsin förr. När de kraftiga politiska svängningarna fick genomslag i lagstiftningen verkade det inte finnas tid för eftertanke eller ordentliga analyser.
Och det bara fortsatt i samma spår. Sedan november 2015 har vi fått ny lagstiftning på migrationsrättens område i princip varje år. Politikerna har skapat ett lapptäcke av lagar och regler som gör det svårt för till och med väl insatta jurister att förstå vad som gäller.
Parallellt med detta har Migrationsverket blivit allt mer restriktiva i sina bedömningar. Som exempel kan nämnas att fler rättsliga ställningstaganden har utfallit negativt för de sökande, även i fall där detta inte föranletts av någon lagändring eller annan legitim grund.
Brister i alla led
Under de senaste åren har vi allt oftare sett Migrationsverket brista i sin myndighetsutövning. De brister i sin utredningsskyldighet. Asylutredningar ägnas inte tillräckligt mycket tid. Frågeställningar utreds inte tillfredsställande. Frågor vid muntliga utredningar ställs inte i kronologisk ordning. Följdfrågor ställs inte vid behov. Protokoll från asylutredningar innehåller stavfel, syftningsfel och ofullständiga meningar. Ingen annan myndighet skulle kunna eller tillåtas hålla den låga standard.
Vi har bevittnat tolkar brista i utförandet av sitt uppdrag. Trots att de har svårt att förstå sökanden säger de inte till. Trots att tolk och tolkad talar olika dialekter eller till och med språk avbryts inte utredningarna. Tolkar som inte behärskar den terminologi som krävs får fortsätt arbeta. Samtalen ska genomföras till varje pris, hur dåligt det än går till. Ingen domstol skulle acceptera genomförandet av utredningar och rättegångar med tolkning på så låg och slarvig nivå.
Vi har sett offentliga biträden brista i utförandet av sina uppdrag. Det handlar om personer som saknar utbildning, erfarenhet och kompetens som har åtagit sig uppdrag som de inte behärskar. Asylsökande har fått offentliga biträden som inte kallar till möten, inte svarar i telefon, inte går igenom protokollen i enlighet med sitt åtagand,e inte skriver erforderliga inlagor eller framför nödvändig argumentation, inte åberopar landinformation och inte hjälper sökandena med bevisning. På inget annat område skulle sådant agerande av offentliga biträden accepteras.
Samtidigt som kraven är låga på utredare, tolkar och offentliga biträden, så har de blivit desto högre på de asylsökande. Även här utan stöd i lag eller annan saklig grund. Det som tidigare var tillräckligt är inte längre det. Någon som tidigare skulle ha bedömts vara trovärdig bedöms nu inte längre vara det. Handläggare inför egna kriterier för sin bedömning, som de använder som grund för ett avslagsbeslut. Ingenting är som det var tidigare, och allt är förändrat till det sämre.
Alla detta har bidragit till att rättssäkerheten för de asylsökande är urholkad. I klartext innebar det att personer som varit berättigade asyl har nekats det. Systemet har fallerat på många plan samtidigt. Som de abnormt långa väntetider som gjort att asylsökande barn hunnit bli vuxna. Som ogrundade åldersuppskrivningar som framställt barn som vuxna. Som medicinska åldersutredningar utan tillräckligt vetenskapligt stöd.
Listan över vad Sverige utsatt de ensamkommande flyktingbarnen för är lång. Och det har också lett till att mängder av barn och unga asylsökande har behandlats, och fortfarande behandlas, inhumant, brutalt och orättvist. Systemet har blivit ett lotteri.
Liv slagna i spillror
Vi har sett ensamkommande barn förlora sina rättigheter över en natt, när de godtyckligt blivit uppskrivna i ålder. Som
ensamkommande barn har man rätt till boende via kommunen, i Socialtjänstens försorg, men det förlorar man när man påstås vara 18 år. Bor man fram tills dess i ett familjehem försvinner det.
När ansvaret för boendet flyttas från kommun till Migrationsverket innebär det för de allra flesta också att man rycks upp från sitt liv, för att flyttas till en förläggning någon annanstans, allt som oftast långt från den kommun som har blivit den ungas hemort. Hen förlorar därmed det liv som hen har byggt upp. Allt som är bekant och invant för barnet tar vi ifrån det på denna påhittade 18 årsdag. Migrationsverkets ogrundade påståenden om att någon är 18 år har slagit många barns liv i spillror under de senaste åren.
En undermålig paragraf kallad »nya gymnasielagen«
Efter stora påtryckningar från civilsamhället infördes en liten ventil för några av de unga som hamnat i kläm, då en ny möjlighet infördes med uppehållstillstånd för gymnasiestudier. Den har kommit att kallas för den nya gymnasielagen, men är i själva verket endast en paragraf. Den var i vanlig ordning alldeles för snabbt framarbetad, med undermåliga förarbeten.
I remissvar riktade domstolar allvarlig kritik mot lagförslaget. Bland mycket annat uttalades att konsekvenserna var svåra att överblicka. Lagrådet uttalade att det »delar den bedömningen, och anser att gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas«. Trots denna kritik röstades paragrafen igenom av politikerna.
Paragrafen gällde bara i tre månader. Den kom med en omfattande lista av kriterier som exkluderade fler ungdomar än de inkluderade. Det går att ifrågasätta syftet med i princip varje krav på listan. Särskilt då de flesta låg utanför den sökandes kontroll. Därtill var innebörden av flera krav oklar, och tolkningsutrymmet för stort. Paragrafen hade helt enkelt allvarliga brister.
Det uppstod också många svåra handläggningsfrågor. Vilken instans skulle bedöma ansökningarna? Skulle målen i migrationsdomstolarna återförvisas till Migrationsverket? I vilken ordning skulle grunderna prövas? Det rådde stor förvirring veckorna efter att »den nya gymnasielagen« börjat gälla.
Snart vägrade två av migrationsdomstolarna att tillämpa den, på olika grunder. Migrationsdomstolen i Malmö gjorde en så kallad lagprövning och fann att bristerna i lagstiftningsarbetet avseende »det slutliga lagförslaget såvitt avser identitetsfrågan är sådana att stadgad ordning får anses ha åsidosatts i ett väsentligt hänseende vid lagens tillkomst«.
Migrationsdomstolen i Stockholm ansåg istället att lagstiftningen inte var förenlig med EU-rätten och att den stod i strid med för Sverige bindande överordnade förpliktelser. Domstolarnas agerande ledde till att Migrationsverket på eget initiativ pausade alla ansökningar i avvaktan på vidare besked.
Återigen hamnade ungdomarna som lagen skulle rädda i kläm, nu i ett krig mellan juridik och politik, den dömande makten och den lagstiftande. De drabbades av nya former av ovisshet, psykiskt lidande, väntan på obestämd tid, och i många fall förlorat hopp om en räddning.
Småningom satte Migrationsöverdomstolen ner foten och gav paragrafen grönt ljus. Och några ungdomar lyckades ändå få beviljat uppehållstillstånd. Bara för att finna sig själva i nästa lotteri, eftersom Migrationsverkets myndighetsutövning inte går att förutse, då de vid varje förlängningsansökan tillämpar nya grunder för avslag. De införde till exempel riktlinjer för vilka gymnasieutbildningar som krävs för att godkännas – efter att ungdomarna valt och påbörjat sina utbildningar.
Detta utöver det redan från början nästintill omöjliga kravet på ordnad försörjning inom sex månader från studenten, vilket i praktiken kom att innebära att ungdomen skulle ha en tillsvidareanställning eller en anställning på minst två år.
Det är viktigt att ha med sig att kraven för permanent uppehållstillstånd för den som fått uppehållstillstånd för gymnasiestudier är en blandning av vad som krävs för andra grupper i systemet. Det är en mix av de regler som gäller för till exempel flyktingar, de som har uppehållstillstånd för arbete, och de kriterier som införts för gymnasieungdomarna specifikt. Man har helt enkelt tagit kriterier från flera olika delar av systemet och slagit ihop dem, och sedan har man lagt allt detta på gymnasieungdomarnas axlar.
Den maktlösa barnkonventionen
Under allt detta finns det bistra faktum att Migrationsverket genomgående tolkar lagar och regler och Migrationsöverdomstolens domar så restriktivt eller extensivt som möjligt. Det ska göras så svårt som möjligt för den enskilde att beviljas uppehållstillstånd. Juridik och politik har aldrig tidigare varit så nära sammanflätade, och det är uppenbart att de politiska vindar som blåser även påverkar Migrationsverkets praktiska myndighetsutövning. Varje nekad asyl är en vinst i detta system.
Den 1 januari 2020 blev Barnkonventionen lag i Sverige. Många hoppades på förändring. Men den hårda sanningen är att Migrationsverket inte ändrade sina rutiner eller bedömningar avseende barn på något sätt.
Tvärtom meddelar Migrationsverket våren 2020 ett nytt rättsligt ställningstagande avseende barn som åberopar praktiska verkställighetshinder, alltså hinder mot utvisning när det saknas ordnat mottagande i hemlandet. Migrationsverkets interna instruktioner blev nu att om barnet kommer att hinna fylla 18 år innan utvisningsbeslutet preskriberas så ska de inte beviljas uppehållstillstånd i Sverige.
Hur barnet ska behandlas rent rättsligt beror alltså på hur gammalt barnet är. Migrationsverket uttalar att utgångspunkten ska vara att den sökande beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i tolv månader, men samtidigt får ett beslut om utvisning, som sedan inte ska verkställas förrän barnet fyllt 18 år. Men om barnet är t.ex. 17,5 år ska det istället meddelas ett beslut om utvisning och samtidigt ett beslut om inhibition med följden att beslutet om utvisning inte verkställs förrän barnet fyllt 18 år.
Det kan ifrågasättas om detta är förenligt med barnkonventionen som tydligt deklarerar att med barn avses varje människa under 18 års ålder.
Hårdast mot flyktingar vinner?
De senaste åren har det blivit tydligt att vi har ett asylsystem som inte är rättssäkert. Lika fall bedöms inte lika. Man tycks leta grunder för avslag. Det saknas förutsebarhet. Asylsystemet har blivit ett lotteri. Lag på lag har tillkommit snabbt, och alla förändringar har försämrat för asylsökande. Vi har nu det lägsta antalet asylsökande på tjugo år, och ännu färre som får asyl.
Vad gör politikerna idag? De har fått det »andrum« som efterfrågades 2015. Har de hunnit hämta andan, sansat sig, och fått tillbaka tron på, och retoriken kring, att svenska folket ska öppna sina hjärtan i ett Europa som inte bygger murar?
Nej, inte alls. Trots att vi idag är extremt långt från det antal flyktingar som kom år 2015, är politikerna fast i samma uppmålade skräckscenario som då. De använder samma motiveringar för att ytterligare krympa möjligheterna till uppehållstillstånd i Sverige, trots att gränsen för vad som kan kallas tillvaratagandet av mänskliga rättigheter och medmänsklighet sedan länge är passerad. Det tycks pågå någon slags politisk kapplöpning om att vara mest restriktiv mot flyktingar.
Skillnad på folk och folk
Under 2020 har omfattande åtgärder vidtagits för att lindra konsekvenserna av Covid 19. Lagar och regler har ändrats, lättnader har införts, pengar har skjutits till. För alla utom flyktingarna. Det är skillnad på folk och folk. Asylsökande ska inte få några lättnader, tydligen. Resultatet blir förstås att de får det värre.
Trots att arbetslösheten skjuter i höjden, bland unga i synnerhet, kvarstår kravet på att de asylsökande gymnasieungdomarna måste skaffa en fast anställning inom 6 månader från studenten. Lyckas de får de permanent uppehållstillstånd. Misslyckas de, till exempel på grund av de får anställning men på en arbetsplats med provanställningen på 6 månader, utvisas de från Sverige för gott. Så istället för att ta vara på vår investering, och de ungdomar som kan tjäna Sverige framöver, så väljer vi att utvisa dem som inte får en tillsvidareanställning inom 6 månader från studenten.
Vad säger politikerna om denna orättvisa? Migrationsminister Morgan Johansson (S) menar att gymnasieungdomarna borde ha förberett sig tidigare.
Hur då, undrar man? Skulle de förutsett den undermåliga lagens märkliga krumbukter? Sett i en kristallkula att utbildningen de börjat på senare skulle bedömas ogiltig? Skulle de ha förberett sig på Covid 19, för FHM och regeringen själva? Menar Johansson att gymnasieungdomarna borde ha sett till att stat och landsting slutar tillämpa sex månaders provanställning, så att deras anställningar i offentlig sektor skulle ge dem uppehållstillstånd?
Men denna sorts utspel från politiker kan tyvärr göras relativt ostraffat. De ensamkommande unga flyktingarna har blivit en hårdnande politisk tids stora syndabockar.
Nyligen föreslog Regeringen att HBTQ-personer som har beviljats asyl i Sverige ska få återförenas med sina familjemedlemmar. Den första lilla glimt av politisk medmänsklighet vi sett på länge. Moderaterna avfärdade dock förslaget snabbt: »Det innebär att man drastiskt vill öka invandringen« sa partiets migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard och menade att »De vill kasta tillbaka Sverige till migrationskrisen 2015, då vi hade svårt att ta emot alla som kom hit«.
Ständigt detta 2015, det uppmålade skräckscenariot! Men hur? 2015 kom över 160 000 asylsökande till Sverige. 2020 hade vi knappt 13 000 asylsökande i Sverige. Statistiskt kanske hälften kommer att få asyl. Om genomsnittliga 10 procent av dessa är HBTQ-personer hamnar vi på inte ens 1 000 personer som skulle få kunna ta hit sina anhöriga. Av dem har långt ifrån alla någon anhörig att ens tala om. Maria Malmer Stenergards retorik liknar »Hassans« gamla busringning om att det skulle komma »10 000 tyska bögar« till Sverige om vi gick med i EU. Fast hon säger det på allvar. Och ingen skrattar.
Men ingen protesterar heller. Maria Malmer Stenergard vet vad hon gör. Över nästan hela linjen lönar det sig i opinionen att vara »stram« mot flyktingar. I praktiken har denna politisering av asylpolitiken lett till att tusentals unga fått sina liv slagna i spillror.
Det har skett en kraftig förskjutning på bara sex år. Den lag som infördes som »tillfällig« blev konstant. Lagar och praxis, tolkningar och tillämpningar, allt har snabbt förändrats och det har sammantaget blivit oerhört svårt att få asyl i Sverige.
Det som för fem år sen var extremt, har nu normaliserats. Det som för fem år sedan var normalt, kallas idag extremt.
Priset har tusentals unga betalat. Sveriges behandling av dem är orättvis, inhuman och skamlig.
Emilie Hillert är advokat, specialiserad på bland annat migrationsrätt. Hon söker minska den enskildes underläge i migrationsprocessen och lyfter kontinuerligt de rättssäkerhetsfrågor som aktualiseras.
