Sverige står vid ett vägskäl. Låter vi den grymma behandlingen av de ensamkommande unga afghanerna fortsätta, och bli stilbildande för hur vi tacklar samhällsproblem, säger vi adjö till det solidariska välfärdssamhället, menar Carin Flemström, som har 40 års erfarenhet som socialarbetare.

Av Carin Flemström

Det jag nu skriver tar sin utgångspunkt i dem som kom från Afghanistan 2015 men gäller givetvis fler. Det är de afghanska flyktingarna, och deras bakgrund, som jag lärt känna, och därför kan yttra mig om med tillräckligt stor säkerhet.

Vi är många som frågat oss varför? Varför utövas denna grymhet mot dem? Vi minns statsministrar av olika politisk inriktning. »Öppna era hjärtan« och »I Sverige bygger vi inga murar«. Människor har kommit till Sverige i god tro och vi har tagit emot dem, bäddat ner dem med rena lakan, ordnat förskola och skola och erbjudit läkarvård. Plötsligt vänds allt till 180 grader. Allt underligare lagar stiftas, hela deras existens undermineras och de förlorar sammanhang och tilltro till sig själva och samhället och utsätts för den slutgiltiga lösningen: deportation till förnedring och död. En av mina killar sa »Sverige är sämre än talibanerna, de talar i alla fall om att de vill döda oss.«

Varför, vilken politisk funktion fyller detta? Hur kan ett demokratiskt samhälle bete sig så? 

»Återvända till sitt hemland« – smaka på orden. Det låter som man gjort en turistresa, studerat utomlands en tid, varit ute och luffat i världen, men så är det dags att återvända till vardagen hemma. Visst finns det sådana också och vid det här laget har de återvänt. De som blir kvar är de som hellre väljer en gatutillvaro i Sveriges storstäder än en gatutillvaro i Kabul. Som hellre jagas av svensk gränspolis än av IS och talibaner och som inte har en mäktig familj som kan ge visst skydd.

Ungdomar som hellre försörjer sig på svartjobb, prostitution och kriminalitet i Sverige än att riskera död, eller kanske bli den som tvingas döda i hederns namn eller som tvångsrekryteras till någon milis. Och dessa människor som skulle stannat i andra länder om inte Sverige hade seglat under falsk flagg.

»Du måste förstå«, sade en kille till mig, »sådana som jag blir sämre behandlade än hundar, vi kan inte sova någonstans, vi sparkas ut på trottoaren, vi föraktas och riskerar att stenas«. Han har en historia bakom sig som är så plågsam att lyssna till att jag knappt orkar. En historia som gör att han tror att även Sverige föraktar sådana som han. Annars skulle ju Sverige inte sparka på honom, sparka ut honom.

»Vad ska jag leva av där?«, säger en annan, lite mer storväxt, kille.»Jag kommer att tvångsrekryteras av talibanerna. Jag har ju redan flytt från tvånget att döda andra som blodshämnd. Min familj dödar mig om jag kommer dit.«

Jag har över 40 års erfarenhet som socialarbetare: Rosengård, Kroksbäck och Narkotikabyrån i Malmö. Ungdomsmottagningen i Solna, Maria Ungdom och Kista, en stadsdelsnämnd som också omfattar stadsdelarna Husby och Akalla i Stockholm, och till slut som socialchef i Värmdö. Jag har sett samhällets botten på så väl nära håll på fältet, som beslutande chef.

Jag kan inte släppa taget. Idag som 75-åring är jag fortsatt aktiv, men nu inom Brottsofferjouren och Haninge frivilliga familjehem. Jag kan inte för mitt liv acceptera den medvetna politik som leder till att allt fler hamnar i fattigdom och det vi kan kalla skuggsamhället. Jag kan inte acceptera att fler och fler ställs utanför samhällsgemenskapen i en tillvaro präglad av rättslöshet, förnedring, våld och utnyttjande och där den starkes rätt är den enda rättsnormen.

Det finns de som romantiserar livet på samhällets botten, men jag vet att misär inte gör människor goda. Allt går ut på att klara sina existentiella behov. Förmågan till att planera på sikt och även förmågan att känna empati dränks av hunger, rädsla och droger. 

Jag tänker på mina tio år som chef på Maria Ungdom, Sveriges största dygnet runt-öppna mottagning för unga missbrukare. Jag tänker på ungdomar med grå hy, såriga armar och fötter med infekterade stickmärken överallt där det går att komma åt en ven. Jag tänker på tomma blickar, ångest som bara försvinner med hjälp av droger. 

Jag tänker på flickor som gömmer sig under bordet då en manlig personal kommer in i rummet. Jag minns alla fysiska problem, tandlöshet, nedsatt hörsel och förlorad syn efter misshandel. Mitt hjärta går sönder om och om igen när jag möter dessa ungdomar, vare sig de har ljust eller mörkt hår. Jag har en yrkesskada som består i att jag upptäcker dem var jag än är, på shoppingtur i Stockholm eller som turist i Barcelona.

Jag vill inte se dem bli fler. Inom mig ser jag de papperslösa ungdomar jag nu har i min närhet, och som min förening Haninge frivilliga familjehem hjälpligt hållit under armarna, glida ifrån oss och alltmer glida ner i skuggsamhället. 

Om man nu inte har mina erfarenheter så borde man ändå tänka på sin egen trygghet. För hur tryggt är ett samhälle med stor ojämlikhet,där hunger och nöd får råda? För ett antal år sedan hade jag en ledande moderatpolitiker i Stockholm som bordskavaljer vid en middag, en man med adligt påbrå. Jag talade om vikten av jämlikhet för allas trygghet, annars får vi låsa in oss, bygga stängsel och murar kring våra bostäder. Han svarade »sådana som vi har i århundranden fått låsa in oss, det är en naturlag att en del kan ordna det bättre för sig.«

Inom mig ser jag när jag om några år går över Sergels torg hur några i gänget som står där böjer sina huvuden och ser bort när jag kommer. Jag känner igen dem som några av de papperslösa som vi under några år orkat hålla borta från det värsta. Jag tänker att jag ändå går fram och erbjuder det jag har, en stunds fika på caféet intill, men får ett viskande nej tack.