Vad väntar Migrationsverket och regeringen på? Varför ger man inte afghanerna uppehållstillstånd? Ingrid Eckerman, läkare och redaktör för boken ”Den onödiga flyktingkrisen” menar att svenska myndigheter flyr sitt ansvar.
Den 16 juli 2021 beslöt Migrationsverket att stoppa utvisningar till Afghanistan och att inte fatta beslut om avslag. Dagen innan hade den sista tvångsutvisningen ägt rum.
Trots den våldsamma och omstörtande utvecklingen i Afghanistan befinner sig svenska myndigheter i limbo. Migrationsverkets handläggare ska göra ”en framåtsyftande bedömning” om riskerna för en asylsökande att återvända till sitt hemland. Bedömningen grundas på ett rättsligt ställningstagande, som i sin tur grundar sig på en landrapport framtagen av forskare. De senaste åren talar forskarna om risken för ”ett sönderfall i ett vidare inbördeskrig där andra afghanska fraktioner och lokala makthavare söker tillskansa sig makt och resurser med våldsamma medel”.
Sedan maj i år har experter och insatta inte diskuterat om talibanerna tar makten över Afghanistan, utan när detta skulle hände. Det blev augusti. Nu, drygt två månader senare, börjar vi skönja vart landet är på väg under talibanerna. Bristen på mat har ökat katastrofalt. Priserna stiger. Trakasserier av flickor och kvinnor ökar. Säkerheten har inte ökat. 70 av 100 poliser på en polisstation blev uppsagda då man inte kan betala deras löner. IS attackerar talibanledare i Kabul. Vi hör rapporter om hur tidigare regeringstjänstemän söks upp och dödas. Många gömmer sig. I vissa områden driver talibanerna bort befolkningen och tar över deras jordbruk. Landet befinner sig någonstans mellan diktatoriskt förtryck och kaos.
Många vill fly men kan inte. Från Pakistan rapporteras att pashtuner kan röra sig över gränsen, men hazara, den mest utsatta gruppen, misshandlas av pakistanska gränsvakter och talibaner. Risken för ett inbördeskrig, där lokala ledare och IS sätter sig upp mot talibanerna, är inte över. Klart är att återvändare från Väst varken kan försörja sig, eller är önskvärda i något läger. Trots detta har Migrationsverkets rättsavdelning ännu, i oktober 2021, inte kommit med något nytt rättsligt ställningstagande. Handläggarna kan inte fatta beslut, ärenden samlas på hög, väntetiderna växer. Hoppas rättschefen att landet ska bli så stabilt under talibanerna att han med ansiktet i behåll kan skicka dit afghanska medborgare?
Samtidigt med utvisningsbeslutet informerade Migrationsverket om att de afghanska flyktingar som finns i Sverige kan söka inhibition med möjlighet att få dagersättning och tillstånd att arbeta. Det fick några tusen gömda att träda fram och lämna in en ansökan, med hopp om att äntligen slippa leva på civilsamhällets allmosor. Migrationsverket har funderat vidare och funnit att de flesta inte räknas som asylsökande och därför inte omfattas av lagen om mottagande av asylsökande (LMA). Dit hör bland annat de som tidigare haft uppehållstillstånd enligt gymnasielagen och de som kommit tillbaka från annat europeiskt land. De kan därför vare sig få dagersättning eller möjlighet att arbeta. Vad ska de göra? Socialtjänsten har det övergripande ansvaret för alla som finns inom kommunens gränser. Men vi har minskat skatteintäkterna för välfärden, och kommunerna är hårt trängda. För flyktingar utan uppehållstillstånd hänvisar kommunerna och Migrationsverket till varandra.
Vuxna utan barn är fortfarande beroende av civilsamhällets goda vilja om de för sin överlevnad ska slippa ta till droghandel, sexuella tjänster och annat. Barnfamiljer med utvisningsbeslut får fortsätta leva under existensminimum, då de vuxnas dagersättning är halverad.
Många kom för att ”få en framtid”. Det handlade i första hand om att överleva – i andra hand om att leva ett värdigt liv. Att resa till Afghanistan har aldrig varit ett alternativ – livet som papperslös i Sverige är säkrare än livet i Afghanistan. Man överlever, även om man inte lever. Migrationsverket ska göra en ”framåtsyftande bedömning” om riskerna för en asylsökande att ”återvända” till sitt hemland. Forskare på avdelningen Migrationsanalys samlar in data och sammanställer landrapporter. Dessa utgör underlag när Migrationsverket gör sina ”rättsliga ställningstaganden”, riktlinjer för handläggarna när beslut ska fattas.
Migrationsverket har för Afghanistan gjort rättsliga ställningstaganden om säkerheten med ett eller ett par års mellanrum. Varje gång konstaterar man att situationen är i stort sett lika (o)farlig som i föregående rapport. På så sätt undviker man att ta ställning till den sedan 2005 ständigt upptrappade situationen (med undantag för 2020). Från att något hänt tills man samlat in data och publicerat i en internationell rapport tar det lång tid. När Migrationsverket fattade beslut under första halvåret 2021 förlitade man sig på uppgifter från 2019. I maj 2021 beskriver Migrationsanalys det ökade antalet attacker på hazarer och shiamuslimer. I juli 2021 diskuterar man vilken bedömning som är den troligaste: att den afghanska regeringen faller inom något år eller inom några veckor/månader.
Migrationsverket har alltså haft gott om underlag när man gjort sina ”framåtsyftande bedömningar”. Däremot har man inte tagit hänsyn till det. Fram till mitten av juli 2021 har Migrationsverket ansett att de allra flesta afghanska medborgarna kan flytta till Afghanistan och bosätta sig i någon större stad (internflykt). Detta måste ha skett med regeringens, eller åtminstone migrationsministerns, goda minne. Att talibanerna började sitt övertagande av landet i maj kom inte som någon överraskning. Det enda som var en överraskning var hur snabbt de intog storstäderna under augusti. Desto mer anmärkningsvärt är det att vare sig regeringen eller Migrationsverket hade förberett sig på att talibanerna skulle ta över. Planen för evakuering från Afghanistan innehöll bara svenska ambassadtjänstemän – inte de lokalanställda eller de tolkar som arbetat för försvarsmakten. Först efter påtryckningar från alla partier, inklusive Sverigedemokraterna, gjordes en regeländring så att evakuering kunde påbörjas.
Sverige anser, till skillnad från många andra europeiska länder, att internflykt till Afghanistan är möjlig för barnfamiljer och ungdomar som varit i Väst under många år. Det är inte det enda exemplet på hur man tillgripit alla medel för att göra flyktingarna utvisningsbara.
”Jag tror att det i vart fall rör sig om 60 000 personer, men det kan också bli upp till 80 000” sade inrikesminister Anders Ygeman i januari 2016 om hur många av 2015 års flyktingar som skulle komma att få avslag på sina asylansökningar. Då hade majoriteten av flyktingarna inte ens fått påbörja sin process.
I oktober samma år sa migrationsminister Morgan Johansson ”Vi kan inte ta ansvar för alla Mellanösterns tonårspojkar, men vi kan ta hand om de som har ett skyddsbehov, och det gör vi”. Då var många av syrierna inne i processen, men få av de 23 500 afghanska ungdomarna hade hunnit till sin första intervju. Ingen visste vilka av dem som hade asylskäl. Senare skulle det visa sig att skyddsskälen underkändes för nästan alla som registrerats som barn när de kom men senare fyllde eller skrevs upp till 18 år.
När vi tog startade projektet ”Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015 – 2021 visste vi att civilsamhället hade hundratals exempel på rättsosäkerhet. Men när vi sammanställt materialet blev det klart att detta var något som satts i system, med det yttersta målet att göra så många flyktingar som möjligt utvisningsbara. Regering, riksdag, Migrationsverket och domstolarna har genom otydliga lagar, glidningar i tolkningarna av lagarna och bristande överprövningar av beslut ställt upp på idén att flyktingar är en börda och att vi måste få bort så många som möjligt ur vårt land.
Nu, efter sex år, sitter alla partier med detta problem i knät. De afghanska flyktingarna kan inte utvisas. Skuggsamhället har vuxit. Vi behöver importera cirka 60 000 arbetande personer per år för att klara produktion och vård-omsorg. Protesterna mot den hårda lagstiftningen från 20 juli 2021 kommer inte bara från civilsamhället utan nu även från forskarvärlden och näringslivet.
Kanske Sverige är på väg att bli som Storbritannien. Med stillastående långtradare, tomt i hyllorna och halvstängda hotell och restauranger. Med tillägget att vården och omsorgen kapsejsar i brist på arbetskraft.
Ingrid Eckerman, läkare och redaktör för boken ”Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015-2021”
