En brokig front fick bort den korrupte populisten Netanyahu. Men Israel är splittrat av sekterism och ojämlikhet och den eviga ockupationen. Socialdemokraterna är i spillror. Kommer någon annan kunna ta ett samlat ansvar för landet, och fredsprocessen med palestinierna? undrar Tobias Gisle.
Av Tobias Gisle
Socialdemokratin var det maktbärande partiet i Israel sedan dess grundande. En särskild blandning av sionism och socialism var den bärande iden. Partiet Mapai, och dess efterträdare, Avoda, var i regeringsställning från 1948 till 1977 och ett par gånger fram tills på 00-talet.
Sedan dess har partiet rasat till att ligga nära spärren för att komma in i Knesset. Socialdemokratins fall i Israel speglar, och i viss mån föregår, utvecklingen i länder som Spanien, Grekland, Frankrike och Holland. Israel nämns inte så ofta i beskrivningarna av Socialdemokratins internationella kris – kanske för att Israel anses ha unika förhållanden, däribland den utdragna konflikten med palestinierna.
Har då den israeliska socialdemokratin rasat av unika skäl? Socialdemokrati i sig har inbyggda spänningar då den strävar efter balans mellan motsatta krafter, som kapitalism och socialism; mellan nationalististiska projekt och internationalistiska ideal. Detta är dess styrka – och svaghet.
Israel framstår som ett extremexempel på denna kluvenhet, som kritiker kan kalla hyckleri. Israelisk socialdemokrati har en del märkliga inslag, som att både Avoda i Israel och Fatah i Palestina, det vill säga två partier som stundtals befunnit sig i öppet krig, är medlemmar av socialistinternationalen.
Kritiker av Israels s-rörelse finns det gott om, i nästan alla läger. En del palestinier pekar på dess exklusivitet: sionistisk socialism var alltid en etnisk rörelse som till exempel stängde araber ute från fackförbunden fram till 1959, samt att det var det maktbärande partiet under några av de mest våldsamma delarna av Israels historia. Vänstersionister som Zeev Sternhell kallade s-rörelsen för en »nationalistisk socialism« som aldrig försökte utjämna klyftorna i samhället på allvar utan i stället fokuserade på nationalism.
Dessa kritiker må ha rätt. Ändå gav den socialdemokratiska rörelsen i Israel ett välfärdssamhälle med gratis sjukvård, pensioner, gratis skola och det kända socialistiska experimentet med kibbutzer. Senare var det också Israels socialdemokrater som efter många om och men började förhandla om en lösning på konflikten med palestinierna, och en vision om tvåstatslösningen.
Kanske är det också det extrema i Israels läge, med ockupation, militarisering och etnisk konflikt, där vi kan se exempel vad som händer när socialdemokratin faller. Populismen har varit på uppgång i Israel under Benjamin Netanyahu och för att bemöta detta har nu senast spillrorna av socialdemokratin gjort gemensam sak med liberala falanger – och vissa högerkrafter – för att bilda en opposition tillräckligt stark för att avsluta Likudledarens tolvåriga tid som premiärminister.
Mer om denna koalition nedan. I den turbulenta och märkliga politiska situationen i Israel kan vi dock se tre trender som har ekon i politiken världen över: personifiering, etnofiering, samt att klasskompositionen hos vänsterns och högerns sympatisörer kan byta plats.
Personifieringen av politiken har drivits till sin spets i Israel. Man är för Benjamin Netanyahu, eller mot Benjamin Netanyahu. Israels längst sittande premiärminister, som blev av med posten i somras, står sedan 2019 åtalad i ett par smärre korruptionsbrott samt i ett fall av manipulerande av medier för att få mer positiv press. Varje vecka i mer än ett år gick tusentals israeler ut med visselpipor och svarta flaggor (en symbol för »demokratin i fara«) vid hundratals gatukorsningar, och i stora demonstrationer i Jerusalem riktade mot Netanyahus officiella bostad. I sociala medier arbetade grupper som »Crime Minister« på att sprida anti-Netanyahu material så effektivt som möjligt.
Själva åtalen handlar emellertid om relativt ringa brott. Till och med det allvarligaste av dem, manipulerandet av media, var så amatörmässigt genomfört att man inte kan säga att yttrandefriheten var under något större hot generellt. Fokus på »Bibis« brott må ha varit ett bra verktyg för att få honom avsatt, men jag menar att det också gör att man riskerar missa någonting viktigt.
Det större och mer konkreta hot Benjamin Netanyahu utgjort mot demokratin är att han manipulerat landets valregler. Jag menar att han är populist eftersom hans nyckelmetod för att behålla makten har varit att ständigt måla upp yttre och inre hot. Därför har han velat bibehålla ockupationen av Västbanken i ett skakigt status quo, med små uppflammande konflikter så att folk hållits rädda. I ett tillstånd där han kan göra enkla utspel, som att uttala sig rasistiskt för att fiska rasisters röster.
Han utnyttjade toppar i sin popularitet när han tvingade Israel till fyra nationella val på två år i hopp om att få till en koalition som skulle bevilja honom amnesti. Korruptionen i sig handlade om mindre summor, spelet runt dem blev nästan gränslöst. Till slut förlorade han äntligen ett val till en brokig koalition som dubbades till »förändringskoalitionen« av medierna. En osaligare röra har sällan en regeringsbildning i en demokrati sett.
Etnisk politik tar sig ofta formen av »infödda« mot »invandrare« i Västeuropa. I Israel arbetar den på flera plan än så, eftersom det finns så många olika grupper. Både liberalism och socialdemokrati är ideologier som strävar efter att pressa tillbaka sekterism och grupptänkande i samhället.
Skillnaden mellan liberalism och socialdemokrati är att socialdemokratins stora roll är att försöka utjämna klyftorna, vilket i bästa fall kan göra den attraktiv för alla som har det svårare ekonomiskt, oavsett etnisk grupp. När liberala partier tar socialdemokratins plats som motkraft till populism, blir den universella attraktionskraften inte lika stor.
I Israel kan vi se att klasskompositionen av väljarkåren har inverterats, så att säga. De som röstar på liberala- och socialdemokratiska partier är numera även de förknippade med etniska grupper, främst urbana, mest ashkenazer (europeiska judar) och av dem framför allt medel- och överklass. Här återfinns nästan alla fredsaktivister, och de kan därmed, precis som antirasistiska aktivister i länder som Sverige, av sekteristiska och rasistiska grupper utmålas som likgiltiga inför »vanliga människors« villkor.
Det stora flertalet av Israels arbetar- och underklass röstar på sekteristiska partier, där det viktiga är religion, nation, etnisk tillhörighet och den egna gruppens positionering. Ett trist exempel på denna företeelse kom när israeliska arbetare i energibranschen mot slutet av det senaste kriget i Gaza ville stänga av elen till hela Gaza, tills Hamas återlämnade kvarlevorna efter två israeliska soldater som hållits som ett slags gisslan sedan 2014. Just den humanitära katastrofen kunde undvikas, men det ger en inblick i hur långt högerut många arbetare har vandrat.
Sekteristisk politik är inte bra för demokratin i ett land. Den är ofta inte ens bra för de som är i sektorn som är tänkt att gynnas. Ett exempel på ekonomisk politik under sekterism är de ultraortodoxas partier, som har sett till att just deras målgrupp får ordentligt med bidrag. Inget fel med det generellt, ultraortodoxa samhällen är bland de fattigaste i Israel och behöver stöd.
Felet är att bidragen inte kommer direkt till medborgarna, utan ges till politikerna, som i sin tur ger den till rabbinerna, som i sin tur väljer vad, vem och vilka som ska få pengarna. Systemet liknar en maffia där de lojala får resurser och de illojala blir utan. Utan staten som sammanhållande kitt byggs alltså egna strukturer, som ofta är mindre rättvisa.
Så vilka ingår i denna nya koalition som lyckats få »kung Bibi« att falla från sin tron? Vad kan den tänkas göra? Koalitionen har en klar vinnare, Yair Lapid, en journalist som blivit politiker och beskriver sig som en mittenpolitiker. Lapid är en liberal ashkenaz från övre medelklassen som vann stort i Tel Aviv och Haifa med stöd av flera sekulära vänster-och mittenpartier – men han stöds även av tre högerpartier och ett arabiskt parti.
Koalitionens överenskommelse har är dock att Lapid delar premiärministerposten med den högerradikale Naftali Bennett som fått företräde och just nu är Israels premiärminister. För en utomstående kan det vara förvirrande. Den största ideologiska skillnaden mellan den sittande premiärministern Bennett och Netanyahu är att Bennett anser att Israel borde vara mer hårdför i kampen mot Hamas.
Ett av hans mest ökända uttalanden var att israeliska gränsvakter borde skjuta för att döda när det är demonstrationer längs gränsen i Gaza. När en reporter frågade om detta också gäller barn så svarade Bennett att »de inte är barn utan terrorister«. Han går även längre än Netanyahu i frågan om Västbanken, där han menar att Israel bör annektera hela Västbanken och totalt eliminera idén om en självständig palestinsk stat.
Hans koalitionspartner Lapid är på pappret motståndare till bosättarpolitiken och för en tvåstatslösning. I september visade han hur svårt det är att nå framgångar i politiken i detta parlamentariska läge när han till och med sa att han tyckte att USA skulle låta bli att öppna ett konsulat för palestinier i Jerusalem. Om något så självklart som att palestinier ska kunna vända sig till ett amerikanskt konsulat är en »dålig ide«, för att det kan irritera högern, är det svårt att se annat i framtiden än samma bibehållande av status quo i konflikten med Palestinierna som rådde under Netanyahu.
Det påminner lite om de kompromisser och överenskommelser Sveriges socialdemokrater gick med på för att hålla SD från makten. Den israeliska vänstern har fått ge upp mycket för att till slut avsätta Netanyahu. I bägge fallen kan man påstå att det är bra för demokratin att de som inte alls bryr sig om demokratin hållas från makten, trots eftergifter, trots att det kanske är tillfälligt.
Men frågan är vilket pris man betalar för att överge socialdemokratin. Kanske är socialdemokratins tid förbi, men om det är så måste något bättre ta dess plats, någon politisk kraft som kan knyta ihop trådarna genom att både utmana klyftorna samtidigt bidra till fred, solidaritet och ta ställning mot rasism.
Liberalismen? Att stå för högre ideal utan att minska klyftorna är ett bräckligt recept. Den israeliska erfarenheten att stå och stampa mellan liberalism och sekterism ger inte särskilt mycket hopp. Förutom att demokratin inte är över.
Tobias Gisle är före detta cirkusartist, engelskalärare och frilansskribent. Han bor med sin familj i Israel sedan 2009.
