Samtidigt som rapporter och debattartiklar kommer tre starka, välgjorda dokumentärfilmer om den svenska skogen, och skogsbruket. Abigail Sykes hoppas vi ser en förändringsvåg som kan rädda den hårt ansatta svenska naturen.
Tre svenska dokumentärer om det svenska skogsbruket har lanserats det senaste året. Jag rekommenderar varmt alla med intresse för natur, historia, kultur, landsbygdsfrågor, samhälle och/eller ekonomi att se alla tre. De förstärker och kompletterar varandra.
Det märks att Om skogen har gjorts under lång tid och med mycket kärlek. Sammanlagt 42 personer medverkar, och perspektiven växlar: renskötsel, besök i gammelskogar , plockhygge med häst. Det ger mycket att journalisten och författaren Po Tidholm bidrar med ett historiskt samhällsperspektiv på skogsindustrins betydelse i glesbygder och dess dominans i skogsdebatten.
Det är en tung och sorgsen film. Jag grät mig igenom i stort sett alla 95 minuterna. Även för någon som jag som följt skogsfrågan ett tag är det skakande att se kalhygge efter kalhygge, och att höra att vi kanske har tio år på oss innan Sveriges sista gammelskogar är borta för alltid.
Men även jag lär mig nya perspektiv, som att den avverkningsbara skogen i Sverige kommer att ta slut inom något eller några decennier. Det är därför skogar med höga naturvärden och rena urskogar huggs ner: virkesåkrarna som täcker resten av skogsmarken är inte redo att avverkas än.
Den svidande kritiken mot stora aktörer som SCA, statliga Sveaskog och Svenska kyrkan balanseras delvis av att även Stora Enso och landsbygdsministern Jennie Nilsson (S) kommer till tals. Det är särskilt belysande att få följa med när personal från Skogsstyrelsen kontrollerar en avverkningsanmälan. Målet är att de ska kontrollera ynka fyra (4) procent av de skogar som avverkningsanmäls. Resurserna räcker varken till fler kontroller eller mer skydd.
Fokus i filmen ligger på ideellt engagerade. Flera av dessa gråter också. En ung fältbiolog uttrycker efter ett möte med landsbygdsministern att det känns hopplöst. Tyvärr är det den känslan filmen riskerar att ge. De som engagerar sig ideellt för skogen vittnar om hur lång tid det tar och hur få segrar det ger. Det blir uppenbart att dagens modell är fullständigt otillräcklig för att skydda skogen eller den biologiska mångfalden, men det är oklart vad vi ska göra åt det.
Även More of Everything fokuserar på problem snarare än möjliga lösningar. Den är vassast och mest stringent av de tre filmerna. Påståenden från den svenska skogsindustrin bemöts i tur och ordning av forskare. Trots att anslaget är oerhört allvarligt blir det inte deppigt utan befriande tydligt. Ett exempel är de återkommande jämförelserna med Brasiliens skövling av Amazonas och Indonesiens oljeplanteringar – även i Sverige skövlar vi uråldrig skog på urfolks mark för att plantera monokulturer. Tyvärr medverkar dock ingen från skogsindustrin. Det är oklart varför och det gör filmen lite endimensionell, särskilt i kombination med fokuset på faktaargument.
En av fördelarna med fantastiska A Tale from the Woods är att den präglas på djupare nivå än de andra av kärleken till skogen. Här samsas praktik, politik, forskning, kultur och naturkontakt, makalösa djurbilder och poesi, teori och känslor, sol och regn. Tonen är mer hoppfull, bland annat eftersom ekosystembaserat skogsbruk lyfts fram som ett alternativ, och det är såväl lönsamt för skogsägare, gynnar klimatet och den biologiska mångfalden, är resilient och bevarar miljöer som folk vill vistas i.
Trots sina olikheter ger filmerna en entydig bild: det storskaliga svenska skogsbruket måste förändras. Jag vet inte om miljö- och skogsengagerade har pratat ihop sig, men resultatet av att alla dessa filmer kommer ungefär samtidigt som en rad svenska rapporter och kampanjer är ett larm, men också en öppning. En annan skog är möjlig. Det är dags nu.
Abigail Sykes är frilansjournalist med fokus på omställningen till ett hållbart samhälle.
