Amazon strävar efter total kontroll över sina kunders minsta beteende, och sina anställdas minsta rörelse. Andreas Lundberg läser Julia Lindbloms reportagebok om motsatsen till arbetsplatsdemokrati.
Journalisten Julia Lindblom har sedan 2019 rest till Amazons lager runtomkring i Europa och talat med lagerarbetare, leveransbud och andra »som under hot om uppsägning försöker organisera sig för bättre villkor«. Resultatet är detta hårresande reportage, där hon slår upp slutna dörrar till arbetsförhållandena hos den globala jätten. Det är inte en komplett skildring av Amazons alla aspekter, men en utmärkt trampolin om man vill kasta sig ut i vidare läsning om denna svulstartat växande »Everything Store« som den presenterar sig med glad mun på kartongerna.
Lindblom inleder behjälpligt boken med en ordlista över den hyperkommersialismens knoparmoj som osökt visar vidden av företagets internkultur – eller ska vi kalla det sektmentalitet? Lagerlokaler är »Fulfillment Centers« och anställda är »Amazonians«. Men trots närmast hjärntvättliknande metoder att odla lojalitet hos de lågbetalda arbetarna, pratar många gärna med Lindblom om hur arbetsplatsen ser ut och fungerar.
Det är berättelser om minutiös övervakning, om fullkomligt söndersmulande och medvetet framkallad stress, om datoriserad detaljstyrning av arbetarna och drakoniska bestraffningssystem där ringa förseelser (som toalettbesök eller, Gud förbjude, en sjukdag) mer eller mindre nyckfullt adderas upp till »tre« – sedan får man summariskt sparken.
MBL är långt borta, om man så säger.
Chefen säger »Du kan inte jobba bra om du inte ler«, och som läsare med stigande blodtryck förundras jag över att Lindblom lyckas hålla en så behärskad och svalt journalistisk ton genom hela boken. Väggarna i dessa Fulfillment Centers pryds av grundaren, världens rikaste varelse Jeff Bezos, debila och/eller cyniska sentenser och motton, såsom »Work Hard, Have Fun, Make History.« En paroll som kunnat pryda järngrindarna till blodigare fulfillment camps.
Amazonianerna måste lägga bort telefoner och klockor innan de stiger genom de gigantiska metalldetektorerna, som på en flygplats. Sedan råder löpande bandets monotoni – företaget har till och med gjort det till ett privilegium att få rotera, byta arbetsrörelse, så att arbetaren ska uppleva det som en ynnest att slita ner sin kropp lite jämnare.
Amazons grundlinje mot sin personal är löner nerpressade till under svältgränsen (en artikel jag läser berättar att i vissa delstater i USA går var tredje Amazon-anställd på statliga matkuponger), aggressiv skatteplanering och ettrig underminering av alla försök till fackligt arbete.
Detta är överlagd parasitär utsugning (skattefiffel, »lättnader« och skumma överenskommelser) av inte bara arbetskraften utan av delstater, områden och länder. Avkastningen smugglas naturligtvis till skatteparadis. Jeff Bezos, toppfiguren i detta globala pyramidspel, förfogar över en megaförmögenhet större än många länders BNP.
Hela tiden bevakas oompa-loompierna, förlåt amazonianerna, med kameror och scannrar, minsta avvikelse från det förväntade föranleder konfrontation med en överordnad. Reportaget skildrar med andra ord ett panoptikon där övervakningskapitalismens interner arbetar hårt, har kul, skapar historia – med andra ord pissar i flaskor, av skräck för att få sparken, så att deras chef (världens rikaste fästing) ska få råd att åka rymdraket. Samtidens multimiljardärer ser ut, och beter sig, som skurkar i någon gammal Bond-film.
En sociolog som intervjuas säger Amazons mål är inte att dominera marknaden, det är att vara marknaden. Dominansen som eftersträvas, och väl i princip redan uppnåtts, gäller alltså inte bara varor, utan också själva infrastrukturerna. Total kontroll. Servila politiker har kapitulerat, lagstiftning och fackförbund släpar efter och Amazon fortsätter att växa till »The Everything Store«.
Och så som hunden återvänder till sin spya återvänder företagets capos, förlåt mellanchefer, till de odödliga visdomar Bezos förmedlat på käckt orwellskt nyspråk. ”Day One” är ett viktigt begrepp: varje dag ska kännas som den första dagen på ett startup-företag. Det är tänkt som motivation, men i praktiken blir arbetsplatsen snarare som ett »Måndag hela veckan« i helvetet.
Det som fått Amazon att svälla till dagens monstruösa proportioner är att de, i likhet med andra monopolsträvande styggelser som exempelvis Google, lyckats kommodifiera »användardata«. Med andra ord kan de med kuslig precision förutsäga och kontrollera kundernas beteenden. Amazon är »besatta av kunden« inskärper Bezos. Det är kunden som är hårdvalutan.
Julia Lindblom är dock mest intresserad av arbetarnas villkor; om hur robotiseringen av människor nöter ner dem, om dessa »mikroskopiska kuggar i hans katastrofala plan« för att tala som en rocksångare, och här finns mycket att gräva i. I ett annat reportage om den globala jätten (med en miljon anställda bara i USA) läser jag att 74 procent av amazonianerna är så rädda för att gå på toaletten att de drar sig för det.
Företaget har förstås snappat upp den dåliga PR som deras brutala praktiker inneburit, och gjort sitt för att gjuta olja på kundernas upprördhet med »förbättringar« på arbetsplatserna.
Nyligen introducerades ett »Mindful Practice Room«, ett mellanting mellan minirum och låda, mitt i Amazons enorma arbetslokaler, där sönderstressade arbetare erbjuds stänga in sig en liten stund och lyssna till en lugnande måbra-röst. Vän av ordning undrar förstås om det är tillåtet att pissa i gråtlådan, eller om det föranleder en prick i protokollet.
Det finns stoff för ytterligare böcker om jätteföretaget. Lindbloms arbetsplatsreportage, hur förtjänstfullt det än är, bör bara vara början. Denna mäktiga och antidemokratiska entitet i vår värld bör genomlysas ännu mer.
Jag vill läsa vidare om kopplingarna mellan Amazon och underrättelsetjänster, om företagets satellit- och rymdprogram, om hur företaget lyckats erodera hela bokbranschens system av förskott och ersättningar till författare, och om hur de genom att omstöpa böcker till »enheter« att kränga i strömlinjeformade processer degraderat dem till ytterligare sopor på The Everything Dump, civilisationens soptipp, bland blöjor, dildos, motorsågar och plastspyor och – naturligtvis – personuppgifter, personuppgifter, personuppgifter, alltsammans förpackat i flinande kartonger.
Andreas Lundberg är författare. Hans senaste bok Gerontion kom ut våren 2021 på Modernista.
