Den inflytelserika författaren bell hooks avled igår, 15 december. Av en händelse har vårt nya nummer en artikel där Rafaela Stålbalk Klose talar med författaren Balsam Karam om bell hooks, och hennes stora betydelse. Vi kände att vi ville bjuda på den läsningen nu. Dela gärna med vänner och i nätverk.
Av Rafaela Stålbalk Klose
I den feministiska teoretikern och författaren bell hooks verk är kärleken ett evigt återkommande tema:
»Ingen kärlek utan feminism, ingen feminism utan kärlek« är ett av bell hooks många mantran.
hooks är en av den amerikanska feminismens förgrundsgestalter. Hennes böcker rör sig kring kvinnor, kamp och litteratur. Ofta handlar böckerna om imperialism, white supremacy *, intersektionalitet, ras, kapitalism och kön – och hur alla dessa fenomen vidmakthåller ett förtryckande klassamhälle.
– Jag har läst så gott som alla hooks verk, säger författaren Balsam Karam, aktuell med boken Singulariteten.
– Hennes sätt att koppla stora politiska frågor till det egna livet och ansvaret har varit livsomvälvande för mig. Hon är lite av en husgud som man alltid vänder sig till dem när man har funderingar över något.
bell hooks, som egentligen heter Gloria Jean Watkins, föddes 1952 i en segregerad stad i Kentucky. När hon började skriva på allvar tog hon pseudonymen bell hooks, stavat i gemener. Namnet kommer från hooks gammelmormor – en modig och röststark kvinna som alltid sade vad hon tyckte. Anledningen till att namnet skrivs i gemener är för att hooks ville dra uppmärksamhet till verket, inte till namnet. Men att skriva namnet i gemener blev även en protest mot det individualistiska framhävande som hooks menar präglar den akademiska och politiska världen. Det är därför som hooks istället för att säga »jag är feminist« genomgående använder frasen »jag förespråkar feminism« – I advocate feminism.
hooks kommer från en arbetarklassfamilj där pappan jobbade som vaktmästare och mamman som hemarbetare i vita familjers hem. Som barn var hooks en ivrig läsare, och hennes grundskoleutbildning i rassegregerade offentliga skolor kom att forma hennes världsbild, ideologi och litteratur. Många år senare beskrev hooks att utbildningen på segregerade skolor, trots allt, var ett slags utövande av frihet. Att få vara en i mängden bland andra svarta elever som delade hennes bakgrund och realitet, och där hon inte behövde förklara sig – något hon skulle kommat att behöva göra i de icke-segregerade skolorna – var befriande för hooks.
När den unga hooks lämnade Södern för att studera litteraturhistoria och feminism vid det ickesegregerade Stanford University, drabbades hon kraftigt av insikten att vara en ickevit kvinna från en arbetarfamilj. Att majoriteten av lärare och elever på skolan var vita och tillhörde medelklassen, ledde till att det »systerskap« som hooks så mycket sett fram emot och haft höga förväntningar på, blev en besvikelse.
De vita medelklasskvinnornas erfarenheter och intressen för frågor som rörde feminism, skiljde sig markant från hooks erfarenheter och intressen. Till och med i det rasliberala Kalifornien fanns ett outtalat krav på assimilering till den vita majoritetskulturen. Att vara svart var acceptabelt, så länge svarta inte krävde att få prata om vad det egentligen innebar.
– Varför är det så att varje gång vi talar vår sanning som svarta kvinnor – särskilt sanningen som har att göra med motstånd mot dominans – blir vi stämplade som arga? frågar hooks publiken i ett symposium om olydnad och motstånd som hålls på The New School, 2014.
hooks kommer tillbaka till liknande frågeställningar i flera av sina verk. Hur kan ickevita kvinnor förväntas stödja den feministiska kampen utan att erbjudas minsta utrymme att påverka agendan utifrån sina verkligheter och utmaningar?
Under studietiden på Stanford University möttes hooks av en dyster blindhet inför hur patriarkatet och rasismen samverkade i svarta och andra ickevita kvinnors liv. Hon ansåg att det fanns en ignorans och allmän motvilja bland vita feminister att diskutera eller att ens se att de – trots att de förmodligen såg på sig själva, och av andra, som »liberala« och »progressiva« – präglades av diverse privilegier. Bland annat var det de vita medelklasskvinnornas vithets- och ekonomiska privilegier som skiljde dem åt.
– När det talas om kvinnor, läggs fokus ofta på vita kvinnor, konstaterade hooks i debatt med sina skolkamrater på Stanford University.
– bell hooks är en en av de absolut viktigaste teoretikerna vad gäller att tillgängliggöra förståelse kring white supremacy* och intersektionalism och hur de två sakerna går ihop, säger Balsam Karam.
Som svar på sin frustration, skrev den 19-åriga hooks ner sina observationer – och sin besvikelse – i boken Ain’t I a Woman. Black Women and Feminism – en 120 sidor lång bok som kommit att räknas som ett av de centrala verken för den som vill förstå feminism ur ett intersektionellt perspektiv.
Boken kom ut 1981 och blev en klassiker direkt – en monumental text som förändrade termerna för feministiskt tänkande och politik för alltid. I boken skriver hooks dels om frågorna som hon saknade i den feministiska debatten genom att göra en egen tolkning av feminism som hon definierar som »en rörelse för att stoppa sexism, förtryck och utnyttjande av kvinnor«. Det tongivande budskapet i boken är en ståndpunkt om feministisk politik som förklarar på vilka sätt sexism, rasism och klass har format och begränsat kvinnlig identitet. Ett förtryck som socialiserat svarta kvinnor ur existens.
– Som författare är hon modig och väldigt rak i det hon vill förmedla, förklarar Balsam Karam som introducerades till bell hooks när hon som 20-åring studerade genusvetenskap.
– Jag lärde mig om bell hooks genom en vit, renodlad feministisk teori som vita feminister kan hålla på med, förklarar Karam som identifierar sig själv som »antirasistisk och socialistisk brun person som kommer från Kurdistan«.
– När jag själv började läsa bell hooks, fick jag en helt annan uppfattning av vit feminism som jag idag nästan inte upplever som feminism överhuvudtaget. Den bok som betytt särskilt mycket för mig är Writing Beyond Race: Living Theory and Practice då den hjälpte mig särskilt mycket när jag befann mig i en brytpunkt i mitt egna skrivande.
I boken Talking back: thinking feminist, thinking black från 1989, beskriver hooks sin uppväxt i den segregerade amerikanska södern och om hur hon ansågs uppkäftig när hon talade till vuxna utan att vara tilltalad. hooks beskriver hur hon fick höra att hon var en »Bell Hooks« efter att ha sagt emot en vuxen. På så sätt kom termen »talking back« att bli central i hooks böcker. Termen betecknar hur marginaliserade grupper erövrar en position som uppkäftiga subjekt som utmanar och skapar sprickor i maktens språk.
Efter att ha tagit en kandidatexamen i engelska vid Stanford University 1973, samt en masters i engelska vid University of Wisconsin–Madison 1976, började hooks själv att undervisa. Vid den här tidpunkten hade hon skrivit flera andra böcker och utvecklat frasen »white supremacist capitalist patriarchy« – det högerextrema vita patriarkatet och kapitalismen. För hooks var det viktigt att konstant påminna sig själv och hennes läsare om de sammankopplade systemen av dominans som definierar vår verklighet.
– bell hooks fick mig att förstå vilken otroligt skillnad det gör att inte prata om rasism utan att istället prata om white supremacy* och att det är ett strukturellt system där vi alla är inkorporerade på olika sätt. Och då menar jag inte att uteslutande inte prata om rasism för det gör jag ju hela tiden. Men att genom att förstå white supremacy, kan vi bättre förstå hur människor fungerar i ett system och då faktiskt också prata om konstruktionen på ett helt annat sätt, förklarar Karam.
Karams tredelade roman Singulariteten handlar om tre kvinnoöden. Litteraturkritikern Viola Bao beskrev den i Dagens Nyheter som »en gestaltning av ett slags förlustens och flyktens ontologi: ett slags tillstånd, kontinuum eller struktur som länkar samman geografier och generationer.«
– Mitt skrivande har påverkats av bell hooks särskilt mycket när det kommer till språkandet och när det kommer till att inte låta the white gaze vara det dominerande i mitt skrivande, berättar Balsam Karam.
Ain’t I a Woman?: Black women and feminism.
Feminist Theory: From Margin to Center.
Talking Back: Thinking feminist, thinking Black.
Sisters of the yam: Black women and self-recovery.
Reel to real: race, sex, and class at the movies.
Feminism is for everybody: passionate politics
Where we stand: class matters
Salvation: Black people and love.
We Real Cool: Black Men and Masculinity.
Writing beyond race: living theory and practice.
hooks eftersträvar ett språk som konstant påminner oss om de sammankopplade systemen av dominans som definierar vår verklighet. Därför lär hon sina elever att »literacy« (läs- och skrivkunnighet) innebär mer än att bara kunna läsa och skriva. För hooks tillåter »literacy« människor – särskilt de som är marginaliserade och diskriminerade i samhället – att få ett kritiskt medvetande och därmed en slags makt att bygga samhällen där människor kan samexistera utan strukturella ras-, köns- och klassbarriärer. Vidare hävdar hooks att klassrummet ska vara en befriande livsbejakande och sinnesvidgande plats där lärare och elever ömsesidighet arbetar i partnerskap.
– hooks är ju otroligt påläst – i sina böcker refererar hon till all möjlig slags litteratur, från självhjälpsböcker till forskningsrapporter, och jag tycker verkligen att hon har en otrolig kunskap om hur människan fungerar i det samhälle som hon själv kallar imperialist white supremacist patriarchy. Där blir jag oerhört inspirerad, som författare och medmänniska, säger Karam.
– hooks gav mig ord på det som jag hade sett och upplevt men inte kunnat förklara. Om vi tänker på vårt språk och varande och på att white supremacy är inbäddat i strukturerna som hooks beskriver, så finns det många sätt man kan göra motstånd på. För att känna sig manad att göra motstånd måste man i sin tur känna accountability – ansvarighet – för det är i ansvaret som hoppet och motståndet finns. Genom små olika läckage, går det att rucka på strukturerna. Det har jag tänkt på mycket då jag skrivit mina två böcker.
1983 avslutade hooks sin doktorsexamen i litteratur vid University of California med en avhandling om Toni Morrison, en av författarna som inspirerade henne mycket. Tio år senare, 1993, kom Morrison att bli den första svarta kvinna att motta Nobelpriset.
Trots att Morrison och hooks hade liknande bakgrund och skrev om liknande teman som rör ras och klass, delade de inte alltid samma åsikter. Medan hooks texter främst behandlar begreppen white supremacy och feminism ur en kritisk ståndpunkt, behandlar Morrison liknande teman ur ett mer optimistiskt perspektiv.
En annan författare som inspirerade hooks var Audre Lorde. I boken Sisters of the Yam, skriver hooks att Lordes essäer var katalysatorn som drev henne att skriva texter som skulle rikta sig till en bredare publik av svarta kvinnor. Det är tack vare av Lorde som hooks valde att skriva om återhämtning, och om svarta kvinnors behov och oro.
Trots att hooks hyllas som en av feminismens förgrundsgestalter, anser en del hennes åsikter okonventionella och impopulära, av bland andra Hazel T Biana, docent vid institutionen för filosofi vid vid De La Salle University. Hon kritiserar hooks verk, och menar att de är exkluderande och att hooks misslyckas att inkludera en kulturkritik av även icke-svarta personers upplevelser:
– Hon har blivit kontroversiell för att hon inte blivit en inställsam person. Hon säger ibland saker som ingen tycker är roligt att höra, förklarar Karam.
– Bland annat har hon kallat Beyoncé för terrorist och därefter mycket utförligt förklarat vad hon menat. Uttalandet gjorde att bell hooks fick mycket kritik och blev mindre populär i en tid då hennes tankar och analyser mycket väl kunnat få enorm spridning.
Men för Balsam Karam är bell hooks självklar och hon anser att hooks böcker – i skrivande stund drygt 30 stycken – är underskattade.
– Hon har en kontrollerad, fantastisk ilska som jag tycket är en otrolig motor i skrivande, säger Karam.
Med teman som rör kvinnor, kamp och litteratur, tillämpar hooks sin kritiska analys på de mest kontroversiella och utmanande frågor som feminister står inför idag, bland annat reproduktiva rättigheter, våld, ras och klass. Med sin sedvanliga insikt och skonsamma ärlighet, formar hon både människor och samhällen. Och hon kräver en feminism fri från splittrande barriärer men rik på rigorösa debatter.
Med ett språk som är både ögonöppnande och inspirerande, uppmuntrar hooks oss att kräva en struktur fri från patriarkala, rasistiska och homofobiska system.
Rafaela Stålbalk Klose är frilansjournalist som – ur ett socialt perspektiv – skriver och gör radio om frågor som rör kultur, identitet och kön.
