Fler kvinnor än män leder idag svenska riksdagspartier, och vi får 100 år efter den kvinnliga rösträtten en kvinna som statsminister i Sverige. Det betyder mycket, men inte allt, skriver Maria Robsahm.
Av Maria Robsahm
»När jag får frågan om när det är tillräckligt med kvinnor i Högsta Domstolen och jag svarar ›När det är nio kvinnor‹ blir människor chockade. Men det har varit nio män och då har ingen ställt frågan«
Sa Ruth Bader Ginsburg, amerikansk domare och feministisk pionjär.
Hon visste att hon provocerade. Men hennes poäng var uppenbar: under större delen av 1900-talet hade män monopol på maktpositioner i våra samhällen, och då var det ingen som blev chockad över maktförsamlingar med bara män. Först när det började dyka upp en och annan kvinna blev det en fråga.
Och idag befinner vi oss i ett läge i svensk politik när vi möjligen närmar oss Ginsburgs vision: Sex av nio svenska partiledare är kvinnor.
Vad betyder detta? Är det ens en feministisk fråga?
Få tror numera att kompetensen hänger på könet. Ännu färre förutsätter att en kvinna ska stå för »det kvinnliga perspektivet«.
Så länge bara en enstaka kvinna fanns med i politikens toppskikt kunde man se den typen av kommentarer. Motståndet från vänster mot kvinnor på topp-positioner fokuserade gärna på Margaret Thatcher: »Där ser man vad som händer när en kvinna styr!«
Men skillnaden mellan de sex personerna Sabuni, Busch, Lööf, Stenevi. Dadgostar och Andersson räcker för att ingen av dem kan sägas representera sitt kön.
Idag hörs denna typ av repliker alltmera sällan. Kvinnor är olika varandra. Faktiskt ungefär lika olika som män har tillåtits vara.
Samtidigt kan vi inte blunda för att kvinnor och män fortfarande har olika roller och positioner i det samhälle vi lever i. När det gäller makt, pengar och ledarskap.
I Sverige har vi en unik situation när det gäller kvinnors lönearbete. I flera andra länder i Europa står många kvinnor utanför arbetsmarknaden. I Italien står drygt 40 procent av kvinnorna utanför. I Spanien, Tyskland och Nederländerna cirka 25 procent och i Sverige drygt 15 procent.
Samtidigt har vi i alla dessa länder en könsmässig löneskillnad och ett skevt ansvarstagande för hem och barn som gör att kvinnor ekonomiskt halkar efter.
Detta vet vi. Så är det i Sverige som i andra länder. Kvinnor tar hand om barnen i familjen. 70 procent som tar ut föräldrapeng är kvinnor och av dem som vabbar är 61 procent kvinnor.
Detta syns mycket tydligt i det pensionssystem som kallas »könsneutralt«,
Kvinnor är i majoritet bland fattigpensionärerna. Två tredjedelar av dessa är kvinnor. År 2019 hade den kvinnliga genomsnittspensionären 15 800 kronor att leva på före skatt enligt Pensionsmyndigheten. Motsvarande siffra för män är 22 900 kronor. Detta beror på att kvinnor har en lägre pensionsgrundad inkomst genom livet – och den omläggning av pensionssystemet som skedde på 1990-talet.
Denna omläggning slog hårt mot kvinnor. Det tidigare pensionssystemet tog hänsyn till hur kvinnor arbetade och kompenserade för det i och med att det utgick från de 15 bästa åren lönemässigt. Men dagens system tar ingen hänsyn till kvinnors och mäns olika villkor på arbetsmarknaden.
Som all feministisk kamp handlar det om pengar och det handlar om makt och det handlar också om positioner – både för att utöva makt och för att fungera som förebilder.
Makten är central. Låt mig också understryka att frågan om våld därför alltid varit central. Så är det nu och så har det varit under mina årtionden av feministiskt kämpande.
Våld är maktens yttersta extrem.
Därför är mäns våld mot kvinnor som de har (haft) en relation till ingen liten fråga eller något som kan reduceras till en av många sociala problem, utan själva kärnan i det som jag tror är den stora grundbulten i hur vårt samhälle är organiserat.
Maktens yttersta extrem är alltid våld.
Vi måste se verkligheten. Vi måste se makten och vi måste se pengarna. Och det är inte en slump att kvinnor inte röstar på SD.
Kvinnors rättigheter handlar inte om välgörenhet. Lika litet som någon annan fråga som hör ihop med människors lika värde och den kamp som är nödvändig för att det ska förverkligas i praktiken.
Det har gått hundra år sedan demokratin infördes och kvinnor fick rösta i allmänna val i Sverige. Men det är först nu efter hundra år av demokrati som vi får en kvinna som statsminister.
Kanske är den omsvängning som rör kvinnor och män som partiledare en större förändring. För att parafrasera Ruth Bader Ginsburg: när alla partiledare (förutom det manliga språkröret i Miljöpartiet) är kvinnor så är det tillräckligt med kvinnor bland svenska partiledare.
Men den stora förändringen handlar inte om positioner för enskilda personer – en kvinna som statsminister eller att fler kvinnor blir partiledare. Det handlar om makt och pengar.
Fortfarande har vi långt kvar i den könsmässiga ojämlikhet som finns på arbetsmarknaden och det pensionssystem som konserverar denna ojämlikhet. Och som hör ihop med ojämlikheten i hushållen: vem som förväntas vårda barn, ta hand om sjuka gamla.
Men mycket har hänt sedan kvinnor inte ens fick rösta på partierna.
Maria Robsahm är filosof, journalist och politiker och jobbar som personlig assistent till sin son. Hon skriver på Facebook och bloggar om statistik och fakta när det gäller brottslighet och hotet från nazismen – både den med och den utan kostym.
