Foto: Stanislav Yurchenko
Av Maksym Butkevych. Översättning från engelska: Johan Berggren.
Jag avslutar denna artikel söndagen 20 februari, efter ännu en mycket spänd vecka I Ukraina. De flesta människor har vilat upp sig under helgen, imorgon är det arbete igen. En av mina vänner är internflykting från Luhansk i östra Ukraina, en journalist som ett tag satt fängslad av den Rysslands-stödda milisen. Hon kommer att börja färdigställandet av nästa nummer av en kulturtidskrift om nutid och historia i Donbasregionen.
Mina kollegor från ideella organisationen »Öst SOS« kommer att åka ut till byar nära den östra gränsen som utsatts för artillerield, för att se hur befolkningen där har det. En annan vän gick just ut på sociala medier och berättade om en ny bok om känsliga frågor i Ukrainas skolsystem. Samtidigt som en annan frivilligorganisation, för flyktingar från Belarus, gick ut med att den måste flytta från huvudstaden Kiev, närmare vår västra gräns. Och en nära vän, får jag veta, har just hittat en plats att flytta till i ett säkrare område för henne och hennes barn – bara »utifall att«.
Tanken på en fullskalig rysk militär invasion av Ukraina känns fortfarande alltför vansinnig för att helt begripa – men för många ukrainare är det redan verkligt. Bara veckan som just gått hände detta:
• 15 februari: Minst en DDos-attack på ukrainska regeringshemsidor och mail, och på online-banksystem. Attacken kom från utanför landets gränser, och sägs ha varit den största på flera år.
• 16 februari: det datumet som internationell press angett som nytt officiellt invasionsdatum.
• 17 februari: den intensivaste beskjutningen hittills från proryska miliser i östra Ukraina börjar, enligt både ukrainska myndigheter och internationella medier. Såväl militärposter som civil infrastruktur drabbas, bland annat en förskola och en tågstation.
• Upprepade uttalanden från de proryska proxystyret i de självutropade »Folkrepublikerna Donetsk och Lugansk« där man förkunnat »evakuering« av alla män i befolkningen till Ryssland (något som väldigt mycket liknar deportation). »Republikerna« påstår att detta görs på grund av »Ukrainas offensiva förberedelser«, vilka kategoriskt förnekas av ukrainska företrädare, och låter både provocerande och absurt för folk i Kiev.
Och allt detta bara förra veckan. Då hade spänningen ökat stadigt i flera veckor. Redan före nyår hade en del packat sina »beredskapsryggsäckar« (med nödvändigheter för en snabb evakuering) och börjat göra frivilliga donationer till armén. Den första januari trädde en ny lag i kraft, som ger juridisk form åt de frivillig försvarsenheterna som bildas i lokalsamhällen.
En ny hemvärnsorganisation har debatterats sedan 2014, men nu har den till slut blivit av, under press av oförutsägbara och hotfulla drag från såväl Kreml som från Belarus diktator Lukasjenka. (Han nöjer sig inte med att krossa sin egen inhemska opposition brutalt, utan försöker på något sätt tacka sin enda utländska allierade med hotfulla uttalanden. Men den belarusiska tragedin är ett ämne för sig, som förtjänar en djupare analys).
Enligt en färsk undersökning av det väl-renommerade Sociologiska Institutet i Kiev är mer än hälften av Ukrainas befolkning redo att försvara sitt land mot rysk aggression, och inte mindre än en tredjedel är beredda att göra det med vapen i hand. (En opinionsundersökning av Razumkov Center ger ännu högre siffror.) Dessa siffror återkommer oavsett språk eller etnisk grupp. (Dessa skillnader nämns idag knappt ens på sociala medier, de verkar ha bleknat undan, trots att många politiker nyligen försökt att spela på dem och utnyttja dem). Detsamma gäller tydligen partilinjer: också stora delar av de som sympatiserar med partier som anses pro-ryska säger att de är beredda att försvara Ukraina mot en rysk invasion.
Ukrainas folk tycks ha förberett sig – men deras mobilisering betyder inte på något sätt ovillkorligt stöd till allt vad regering och myndigheter gör. Kritiken flödar både i vanliga och sociala medier – vare sig det gäller presidenten och regeringen (president Zelenskyj gör ännu fler offentliga uttalanden än vanligt, och de granskas och kritiseras noggrant av allmänheten), eller lokala myndigheter (det var inte många Kiev-bor som tog Stadshusets uttalande om att de var beredda att evakuera stadens alla miljontals invånare på allvar). Folk gör sig redo för det värsta, men vi flockas inte bakom någon specifik politisk kraft. Enligt dessa linjer skulle man väl kunna prata om en sorts ökande nationalism. Men då bara i meningen att den sätter en »politisk nation« i centrum, etnicitet är mindre viktigt och medborgarnas beredskap att försvara sitt land och dess värderingar är det som spelar roll. Och för de flesta är dessa värderingar frihet, demokrati och rätten att styra oss själva – detta i skarp kontrast mot de autokratiska styrena i Ryska federationen och Republiken Belarus.
Det som sker nu i Ukraina kanske ser nytt och chockartat ut för en utländsk betraktare, men för oss ukrainare har det pågått sedan minst 2014. Då framstod det som obegripligt att ett land på 2000-talet i Europa kunde angripa ett annat och ockupera delar av dess territorium, helt sonika strunta i sina internationella löften och åtaganden, och med öppna ögon smula sönder det som var kvar av det europeiska säkerhetssamarbetet. De som trott detta vara en omöjlighet, blev då grymt besvikna. Bland de saker som även då ansågs otänkbara, var att helt strunta i Budapestöverenskommelsen från 1994 (Budapest Memorandum, ö a), då det nyss självständiga Ukraina gav upp alla sina kärnvapen till Ryssland i utbyte mot löften om ickeaggression och säkra gränser.
Det avtalet var ett barn av sin tid. Efter Sovjets kollaps kunde man ha visionen av ett Ukraina i gynnsam sits gällande internationella relationer. Detta nya och dynamiska land ville vara fritt från kärnvapen, ville vara neutralt, utanför alla militärblock, och vänner med alla i det nya Europa som formades efter Kalla krigets slut. Denna vision visade sig förstås snart för bra för att kunna bli sann. Bara 20 år senare sätter Ryssland den sista spiken i kistan för denna fredliga dröm genom att invadera och ockupera Krim och tända gnistan till kriget i östra Ukraina. Det var då många tidigare tillskyndare av neutralitet blev anhängare till idén om Natomedlemskap.
Det ryska ledarskapets öppet imperialistiska hållning, och även Putins personliga uttalanden har spelat stor roll. Ju oftare den ryske ledaren uttalat sig som om Ukraina inte har någon egen talan; att Ukrainas framtid bör diskuteras med andra »stormakter« utan Ukraina vid förhandlingsbordet; att Ukraina tillhör Rysslands »nära utland« – det betyder Rysslands intressesfär; och att när allt omkring ukrainare bara är en sorts »Ryskt folk« – desto mer har ukrainarna velat distansera sig från Ryssland – från dess stat, dess politik och kultur, då Ryska staten framstår alltmer som ett existentiellt hot mot Ukrainas själva existens. Paradoxalt nog har faktiskt dagens ryska ledarskap, med Putin i spetsen, gjort mer än någon annan för att distansera Ukraina från Moskva. Så på många sätt är vad som händer idag, 2022, om man ser det härifrån Kiev, bara en logisk följd av en process som pågått sedan minst 2014.
Mycket har förändrats sedan 2014. Sedan Maidanupproret med all sin tragik och blodvite och slutligen seger, just dessa dagar i slutet av februari 2014. Sedan dess har vi sett ockupationen av Krim och det anstiftade inbördeskriget i östra Ukraina. Ukrainas armé har stadigt moderniserats sedan dess, med folkets stöd. Dock har vi få illusioner om militära framgångar vid ett fullt krig mot det mäktiga ryska militärmaskineriet, och vi underskattar på inget sätt vad en sådan utveckling skulle kosta i människoliv. (Glöm inte att Ukraina fortfarande har 1,5 miljoner internflyktingar från krigshandlingarna 2014-2015.) Denna brist på illusioner om läget tycks dock snarast underblåsa motståndsvilja hos befolkningen, än sprida apati och defaitism. Ingen vill tro att det ska komma till det värsta – men de flesta verkar förbereda sig för det.
Just nu verkar det som Ukraina är i högsta beredskap. Landet gick in i den nuvarande situationen med många interna motsättningar, där de mest uppenbara gick längs partilinjer, där det rasat hetsiga debatter om viktiga säkerhetsåtgärder, där vissa nyckelreformer har förblivit ofullbordade eller till och med öppet saboterats (såsom reformer av rättssystemet och polismyndigheter). Och vi bör inte glömma en mycket mer sällan debatterad, men inte mindre viktig konflikt: de upprörande skillnaderna i inkomster och tillgångar bland ukrainarna. När det rapporterades att många oligarker och en del politiker lämnade landet inför det utannonserade första invasionsdatumet 16 januari, skämtades det mycket på sociala medier om att de »till slut befriade landet från sig själva« och att de kunde »stanna utomlands i fortsättningen«. Samtidigt ses dessa interna konflikter av en del som en biprodukt av ett fritt samhälle – mer fritt än de allra flesta före detta sovjetrepubliker i alla fall.
Och på avgörande punkter så verkar Ukrainas allmänhet beredd att försvara sin självbestämmanderätt och territoriella suveränitet, sina rättigheter och friheter, vunna i hård kamp, från utländsk aggression, och inte tillåta något självproklamerat »imperium« bestämma över Ukrainas framtid utan att bry sig om vad ukrainarna själva tycker.
Härifrån Kiev ser det rätt tydligt ut som att även om vi lyckas undvika det akuta invasionshotet, så kommer vi fortfarande ha ett Damoklessvärd hängande över oss i form av ett högst verkligt och påtagligt hot om invasion så länge som autokratiska regimer har våra grannar i norr och öst i sina grepp. Nuförtiden är detta hot något som ukrainare blir tvungna att lära sig att leva med och hantera bäst vi kan, på ett mycket konkret sätt.
Maksym Butkevych är ukrainsk journalist och människorättsförsvarare. Han medverkar i flera ukrainska medier som nyhetsreporter och krönikör. Han är för närvarande också chef för en ideell organisation, »No Borders Project«, som under de senaste 16 åren hjälpt flyktingar i Ukraina och agerat mot främlingsfientlighet och fördomar i medierna.
