Skandaler kommer i olika storlekar. En amerikansk president kan härma funktionsvarierade och hota journalister, en rysk president hota hela länder, men om en svensk kulturminister svarar »jag gillar mänskliga rättigheter« på vilken fråga hon än får, ja då går vissa i taket. Hade Jeanette Gustafsdotter härmat intervjuaren eller lovat fysiska repressalier mot hallänningar kanske det hade kunnat avfärdas som Trump – eller Putinistiskt, vilket vi vant oss vid är dåligt men oundvikligt beteende.
Men nu godhetssignalerade människan och det kan vi inte tåla! Särskilt inte om vi käkat Hanif Balitwitter med David Eberhardtsås till lunch varje dag sedan 2016. Dessutom duckade hon med sitt lätt enfaldiga message track en – åtminstone i kulturborgerliga ögon – »obekväm« fråga: bör vissa gamla statyer omtänkas, kanske till och med tas ner, på grund av att tiden omvärderat deras handlingar?
»Nej!« ropar en samlad borgerlighet på denna fråga, för övrigt,»det är att sudda ut vår historia!«. Lustigt nog är detta exakt samma människor som hurrade sig röda om kinderna när Lenin – och Stalin – och Marxstatyer runtom i Ryssland och Östeuropa fälldes och skrotades, och som grät av rörelse när amerikanska trupper välte Saddamstatyer i det Irak som de host-host »befriat« . Men det finns förstås historia och historia.
Slavägande brittiska aristokrater ska historien förlåta, slavdrivande ryska revolutionärer skall vältas från sina piedestaler. Men man får väl ge ett politiskt läger som kallar sig »liberalkonservativt« lite utrymme att vara motsägelsefullt.
Hade kulturministerna varit lika snabb i tanken
på nån sekund som jag kan vara på ett par timmar i denna text hade hon kunnat slå den där frågan rätt ut ur stadion (se ovan resonemang till exempel) men tyvärr verkade hon vara »medietränad« och det är kanske det som är noshörningen i rummet här, inte misstanken att en svensk tjänsteman, förlåt minister, tillhör den hårda kärnan i BLM, som bröliga borgerliga tyckofanter tycks vilja antyda. Utan att svenska ministrar fortfarande lär sig en metod att bemöta journalister och medier som borde dött ut med Svt:s marksändningsmonopol.
Metoden kallas »Message track« och är effektiv, men bara rätt utförd. Dess okrönta mästare är Moderaternas Grand Old Man Carl Bildt. Med sitt bisarrt goda självförtroende som drivkraft väljer han vad varje intervju eller samtal han är inblandad i ska handla om. Enligt samma mall har han under åren försökt få ensamrätt på att återberätta alla sammanhang han varit inblandad i också. Med tanke på vilka fadäser och snedsteg han har gjort, har detta gått förvånansvärt bra. Balkan, Lundin Oil, Gazprom …
Men bara för att det funkar för en mästare, passar inte message track varje tjänsteman som råkat halka in på en ministerpost. Metoden måste utföras med eftertryck, elegans, och pondus. Det räcker inte att bara papegoja ett inövat svar, makthavaren måste också vara beredd att gå till personattack mot utfrågaren eller helt sonika lämna rummet.
Att ha tagit studenten på Östra Real är nästan nödvändigt.
Vad Gustafssdotter tycker om staty-förnyelse? Det vet ingen än. Och vill någon veta? Nja – huvudsaken är väl att vi vet att hon är dålig på att bli intervjuad?
Johan Berggren
