Marianne Steinsaphir om böcker där den ensamma – eller fria? – kvinnan får ta plats och form.
Nucka, singel, udda – eller kanske en ensamstående katastrofbenägen Filifjonka från Muminböckerna. En som swajpar loss på Tinder som i många samtidsberättelser, till exempel debutromanen Halva Malmö består av killar som dumpat mig (Natur & Kultur) av Amanda Romare, eller skriver frågebrev till hjärtespalten som i essäboken Nuckans hjärtespalt (Norstedts) av Malin Lindroth Och får ampra och vassa svar av en kvinna som bosatt sig ensam i skogen.
Malin Lindroth har på ett ovanligt infallsrikt, om än med sorgset resultat, plockat frågor från olika europeiska tidningar och besvarar dem nu från ett helt annat perspektiv, med annan utgångspunkt än andra relationsrådgivare genom tiderna: »Så vad händer om en nucka annekterar och svarar utan hänsyn till tvåsamt ideal? Jag vill gärna tro att gamla frågor kan få nya svar.«
Som i föregångaren Nuckan (2018) vrider och vänder Lindroth på begreppet »nucka«, tillståndet, övergivenheten, ensamheten i ett samhälle som ständigt uppmanar, ja utgår, från tvåsamhetens parrelation som självklar och grundmurad kärna för levandet. Hon gör det med en stark klarsyn och insikt i de normer som skapar detta ofrivilliga utanförskap. Och hån, för visst är nucktillståndet något att göra sig lustig över, till och med hota med.
»Akta så du inte hamnar på glasberget«, det vill säga, inte blir gift.
Skoningslös är den ensamstående kvinnans lott. Eller kan det också vara en frihet. En möjlighet att förverkliga sig. Lindroth finner i »den avvisade kvinnans historia« många förmödrar att beundra. Suffragetter, sköterskor, nunnor, sociala pionjärer. Och Miss Marple, vill jag tillägga, Agatha Christies smarta och kloka privatspanare ska heller inte glömmas. För att inte tala om författarinnan Emily Dickinson i 1800-talets Amerika. Hon levde sitt liv i barndomshemmet ständigt diktande och i denna diktning är passionen mycket närvarande. Ändå var hennes liv »en rörelse bort från kärleken«, som Lindroth träffande formulerar det.
Författaren Vivian Gormick har ett annat sätt att förhålla sig till ensamhet. I Den udda kvinnan och staden (Natur & kultur, övers: Maria Lundgren) vandrar hon milslångt i New York och möter människor från de mest skriftande samhällsklasser och tidsåldrar, skådespelare, författare, journalister, excentriska åldringar som kan behöva en hjälpande hand över gatan, pizzabud, narkomaner, busschaufförer. Hon är en iakttagare av rang men också delaktig i stadslivet med vardagsprat och evenemang. Sin gode vän Leonard, också han ensam, träffar hon en gång i veckan, »han är bög jag är den udda kvinnan«. De är ett bra samtalspar.
Vivian Gormicks bok kan vara den rätta läsningen för att driva ensamheten på flykt, för att få livs- och andrum, för att tänka tillsammans med det stora kollektivets sorl. En flanör-roman och kärleksförklaring till storstaden, men lika mycket låter hon staden bli en fond för eftertänksam självreflektion. Hon refererar bland annat till författaren Samuel Johnson som på 1740-talet gick runt på Londons gator för att bota sin kroniska depression. »…vi i den eviga åskådarmassan som strövar längs dessa grymma och underbara gator på spaning efter ett jag speglat i en främlings blick.«
Berättarjaget i Amanda Romares roman Halva Malmö består av killar som dumpat mig säger uppgivet, efter hon slutat med Tinder, »Du gav det året Amanda. Det här är det du får. Funkar det inte så måste du omfamna nuckan«. Kanske skulle hon finna viss »tröst« i några av Malin Lindroths hjärtespaltsråd, om inte annat för den stora frihetskänsla de klarsynt uttrycker, och vars sikte och perspektiv har andra ideal.
Hur går det då för Tove Janssons ensamstående katastrofbenägna Filifjonka? Jo, bra. Inte för att hon träffar sin stora kärlek och börjar ett liv i tvåsamhet i sitt ytterst välstädade hus. Men i Sent i november inser hon att hon vill träffa folk. »Folk som pratade och var trevliga och gick ut och in och fyllde hela dagen så det inte fanns plats för hemska funderingar.« Den platsen är Mumindalen, men familjen är bortrest och under några dagar kamperar hon ihop med andra lite vilsna själar. Vistelsen avslutas med fest och Filifjonkans skuggspel gör succé och när hon får fatt på Snusmumrikens munharmonika kommer också visorna förlösande till henne. Efteråt funderar hon »vad tog det åt mig? Jag har ju varit som enda stor dammtott …«
Filifjonkan är nog fortfarande »udda«. Men inte ensam.
Marianne Steinsaphir
