Hur ska det ukrainska flyktingarna klara sig i Sverige? Och hur klarar sig vanliga ukrainare i Ukraina? Johan Berggren har försökt undersöka den ekonomiska vardagliga verkligheten för ett krigsdrabbat folk.
Av Johan Berggren
Rysslands krig mot Ukraina har pågått i en månad, och över 21 000 ukrainska flyktingar har tagit sig till Sverige för skydd. En bråkdel av de kanske 4 miljoner som har flytt landet, men för Sverige verkar även denna blygsamma mängd varit delvis överväldigande.
Åtminstone för svenska myndigheter. Vi svenskar har ofta en övertro på att våra myndigheter är kompetenta och inte minst närvarande. Men även om svenskarnas solidaritet med de ukrainska flyktingarna slagit alla rekord, så verkar inte riktigt myndigheterna känna samma entusiasm.
Varken i Polen eller på landningsplatser för flyktingar i svenska storstäder har myndigheter synts till. Utanför Migrationsverkets lokaler i Sundbyberg har vissa dagar i mars synts långa köer. Flyktingar från Ukraina kan nämligen komma hit utan visum, det får ofta till och med åka gratis med tåg och bussar. Men för att få status som flyktingar under EU:s Massflyktsdirektiv (MFD) måste de registrera sig hos Migrationsverket. Det går uppenbarligen segt.
Samtidigt har verket meddelat att alla asylansökningsbeslut skjuts på obestämd framtid. Känslan av en överlupen myndighet är stark. Men civilsamhället är inte överlupet: små och stora frivillighjälparorganisationer, från Svenska kyrkan till Facebookgrupper, erbjuder flyktingarna husrum, kläder, hygienprodukter. Generöst, men utan vidare samordning eller ens särskilt mycket ordning.
Och till halvårsskiftet kan uppåt 50 000 till ukrainare komma till Sverige, är uppskattningen. Hur ska dessa människor leva i Sverige? MFD är en alldeles särskild sorts uppehållstillstånd, nämligen. Mer om det nedan.
Samma dag som jag ska lämna denna artikel till tryck, 7 april, kommer beskedet från regeringen:
Ukrainska flyktingar som söker skydd i Sverige ska få en obligatorisk samhällsintroduktion med information om den svenska arbetsmarknaden och hur man söker jobb i Sverige.
– För att snabba på processen så att fler kommer i arbete har regeringen i dag gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att i samarbete med Migrationsverket säkerställa att den som får uppehållstånd också direkt får information om hur den svenska arbetsmarknaden fungerar, säger arbetsmarknad- och jämställdhetsminister Eva Nordmark (S) på en pressträff.
Migrationsverket får också i uppdrag att tillhandahålla den obligatoriska samhällsintroduktionen
Äntligen! Ska väl sägas. I över en månad har detta saknats. Kanske är det inte så konstigt att myndigheterna varit förvirrade och vilat på hanarna: denna kategori flyktingar är alldeles ny för Sverige.
Sundbyberg, utanför Migrationsverket, en tisdag i mars 2022. En samling människor utanför kontorshuset. De har just gått ur en buss. De flesta kvinnor. De flesta ukrainare. De ska registrera sig. De har väskor, påsar bredvid sig. Svenska hjälpare överallt: delar ut mat, kaffe, klädpaket. Vilka är de? Jag frågar runt. Det är privata organisationer, fb-grupper, Svenska kyrkan.
Jag frågar en engelsktalande kvinna i 40-årsåldern: vet hon vad som gäller för henne här i Sverige?
– De har gett information, men allt har inte riktigt fastnat. Vi lämnade våra hem för bara en vecka sedan, det är mycket att ta in. Men vi vill stanna här, arbeta, skola för barnen. Vi vill ha ett normalt liv.
Hon berättar mer, hon är från Kharkiv, hennes man är kvar. Hon har en tonårsdotter med sig till Sverige.
– Det är mycket vi inte vet. Var vi ska bo. Vad som ska hända med vårt land.
– Vi kommer få veta mer därinne, det är därför vi står här, fyller en annan kvinna i, också på god engelska.
Utanför Migrationsverket och med bussfärderna jobbar frivilligorganisationer. Solidariteten i Sverige är stor, det mest oberoende av myndigheter. Många grupper letar och hittar bostäder. Andra har kläder och hygienartiklar till de som vill ha. En grupp hjälpare pratar ryska och delar ut något som det verkar vara brist på: resväskor. Det här är människor som flytt i hast – många har bara kassar med sig. Ingenting att lägga kläderna de får i. Det är rörigt bland hjälparna, men viljan är god. Jag missar det, men tydligen är fackföreningen SAC en av de som delar ut flygblad utanför Migrationsverket i Sundbyberg: inbjudan till informationsmöte i ABF-huset.
Veckor innan regeringen fick tummen ur och utfärdade följande order till sina myndigheter, tar det så kallade civilsamhället tag i den viktiga uppgiften att orientera ukrainska flyktingar i Sverige om deras rättigheter – inte minst de på arbetsmarknaden. Jag tar mig till ABF-huset på Sveavägen i Stockholm för det utlovade informationsmötet, in i den rymliga Z-salen. Här ges informationen som man kanske kunde tycka myndigheterna skulle stått för redan. Förutom Syndikalisterna är här Stadsmissionen, Refugees Welcome Stockholm och Asylbyrån.
Vad betyder Massflyktsdirektivet? Daniel Carnestedt från juristgruppen Asylbyrån informerar, en dam översätter tålmodigt till ryska.
– Ni får stanna i Sverige till 4 mars 2023. Då kommer er status antagligen förlängas som det ser ut nu, men nuvarande uppehållstillstånd går ut då.
Huruvida det kommer att ske beror förstås på läget då i Ukraina. Och Sveriges regerings orolighet över migrationspolitiken. Aftonbladets krönikör Oisín Cantwell håller med satirisk skärpa fram migrationsminister Anders Ygemans iver att gång på gång under en presskonferens i början av april påpeka att ukrainarnas uppehållstillstånd är tillfälliga, och att »vi inte ska tillbaka till 2015«. Det varma mottagandet av ukrainska flyktingar är inte så varmt när man tittar lite närmare. Varför det är så viktigt att understryka ukrainarnas tillfällighet är oklart. Svenskarna har tydligt visat att ukrainska flyktingar är välkomna. Fruktar S-toppen att solidariteten ska svänga, som hösten 2015? Är man rädd för budgetansträngningar?
Daniel Carnestedt fortsätter att förklara:
– Ni är fria att söka och ta anställningar i Sverige. Men ni har inte tillgång till de svenska socialförsäkringssystemen. Vuxna har rätt till akutvård, barn har rätt till all sorts vård och samma skolgång som svenska barn. Små barn har rätt till förskola om vårdnadshavaren har arbete.
De som inte kan lösa sin bostadssituation själva ska få bostad av Migrationsverket. Detta lär bli på förläggning. Flyktingar under MFD får ekonomisk ersättning med 12 till 71 kronor om dagen – mindre om man bor i Migrationsverkets lokaler. De har inte rätt till SFI-undervisning.
Jag pratar med Irina. Hon är 25 år gammal och höggravid. Hon har två barn med sig till Sverige, två och tre år gamla. Hennes make och föräldrar är kvar i östra Ukraina. Hon kommer få 122 kr om dagen i dagersättning, för sig själv och barnen. När bebin är född ökar summan till 141 kronor om dagen. Irina har varit i Sverige i snart tre veckor och har insett att denna summa inte räcker särskilt långt.
– Vad ska jag göra, arbeta? Gärna, men … jag kommer föda om en månad. Och mina barn? Jag kan inte ta ett arbete, även om jag skulle hitta ett. Min familj i Ukraina kan inte hjälpa mig, jag skulle vilja kunna hjälpa dem, här ifrån Sverige, där folk är rika …
Hon verkar inte glad.
– Jag känner mig fångad av att inte ha några pengar, inget att röra mig med, förklarar hon.
Även en annan kvinna som kom till informationsmötet jag pratar med efteråt, berättar om att hon känner sig bekymrad:
– Min yrkesexamen som farmaceut gäller inte i Sverige, tyvärr, jag hade hoppats kunna söka arbete som det. Nu är det som att jag inte läst en enda dag på universitetet.
Att ukrainarna i Sverige, och resten av EU, kommer ha ett kraftfullt incitament – fattigdom – att skaffa jobb, hur kommer det att påverka svensk arbetsmarknad? Och vilka jobb kan de tänkas få?
För att få svar på dessa frågor vänder jag mig till Emil Boss, som sedan 2020 arbetat för fackföreningen SAC Syndikalisterna med att organisera och hjälpa utländsk arbetskraft i Sverige.
– De ukrainare som kommer nu som flyktingar är ju delvis andra än de som tidigare kommit hit för att arbeta, konstaterar han.
Ukrainare har sedan kriget 2014 haft en särställning bland icke-EU-medborgare från öst: tre månaders viseringsfrihet i EU.
– Det innebar en stor våg av arbetskraftsinvandring. Många från Ukraina har kommit hit på arbetstillstånd. Många har också blivit lovade arbetstillstånd som de sedan aldrig fått och därigenom ofrivilligt blivit papperslösa. Sedan har andra kommit hit på turistvisum men sedan arbetat, eller sökt asyl och arbetat. Och det finns exempel på att detta varit organiserat av »reseagenturer« i Ukraina.
Emil Boss berättar att bolagen som anställer ukrainare och sedan säljer in tjänster till större byggbolag ibland påstår att de är polacker.
– Det har hänt att huvudentreprenören på ett bygge vi ringt för att förhandla med svarat »nej vi har inga ukrainare«, de har faktiskt inte vetat om vilka som jobbat för dem.
Vad händer för ukrainarna på den svenska arbetsmarknaden nu då?
– Eftersom de nu kan söka och ta anställning fritt så kommer de ju upp i hierarkin av utländsk arbetskraft i Sverige. Samtidigt är de nästan alla beroende av företag där man kan tala ryska, och många är kvinnor. Så om jag drev ett rysktalande städföretag i Sverige idag, då skulle det vara dags att expandera. Sedan om de lär sig svenska kommer de ju upp ytterligare ett pinnhål i rang.
Emil Boss och SAC arbetar för migrantarbetare från en rad olika länder. De började sin organiserande verksamhet av utlänningar som jobbar i Sverige 2020 på prov, de gick ut med info på 25 olika språk om den svenska arbetsmarknaden, höll ett öppet hus och fick ganska direkt indikationer på att här fanns mycket att göra. De började undersöka villkoren i det så kallade skuggsamhället och vad folk där behövde hjälp med.
De förhandlar med företag, tar hjälp av jurist, hotar med domstolsprocesser. 80 procent av fallen handlar om utebliven lön. De som framförallt berörs av problemen med arbetslivkriminalitet är arbetskraftsinvandrare från utanför EU.
– Det handlar om arbetare från Centralasien, Ukraina, Georgien, Armenien men även Latinamerika: Nicaragua, Venezuela, El Salvador, säger Emil Boss. Och med dem ett system vi inte är vana vid att se i Sverige längre: paternalismen. Svenska bolagsägare etablerar kontakt med hela lokalsamhällen och hämtar arbetskraft därifrån. Man jobbar minst lika mycket för företagsägarens gunst som lönen – det är de som bestämmer om man kan vara kvar i landet. Vi har exempel på arbetare som bokstavligen behövt kyssa ägarens skor.
Många av de som är beroende av arbete för sitt uppehållstillstånd har de sämsta villkoren:
– Det finns också många bangladeshier i Sverige, men mer inom restaurang och städbranschen, och i de nya budfirmorna, säger Emil Boss. Om familjen är här är de helt utlämnade till den som anställer dem, jag ser det som värre än statarsystemet, eftersom de anhöriga är knutna till den anställdes uppehållstillstånd, som beror av hens anställning.
En för arbetaren ofta bättre anställningsform är utstationering. Då är man anställd av ett företag i hemlandet som åtagit sig ett uppdrag i Sverige. Dessa är oftast EU-medborgare. Arbetsmiljöverket för register över hur många som jobbar utstationerat i Sverige. Enligt det jobbade cirka 60 000 människor utstationerade i Sverige under 2021, den största nationalitetsgruppen var polacker.
Men de papperslösa är många fler. En siffra som inte finns officiellt utan handlar om en kvalificerad uppskattning. Emil Boss tror att det kan röra sig om fler än 200 000. 100 000 är det absolut lägsta antalet han sett någon insatt gissa på. Det är sådana som kommer från Ukraina och renoverar en villa här i fyra månader och åker hem sedan, exempelvis.
De så kallade gigjobben är ett kapitel för sig:
– Om gigjobben är framtiden, är facken körda, säger Emil Boss.
Foodorabuden (och liknande) är många från Pakistan och Bangladesh. De har kollektivavtal med Transport, men det har inte förbättrat arbetsvillkoren.
– Kollektivavtal är inte riktigt vad folk tror, säger Emil Boss.
Det handlar inte längre om att en arbetsplats har folk som är med i facket och krävt bra villkor: företaget kan bara höra av sig till facket och få ett hängavtal, sedan kan de visa »kollektivavtal« för kunderna, ofta vet varken de eller ännu mindre deras anställda vad som ingår i kollektivavtalet.
– Tjugo till fyrtio procent av alla kollektivavtal i Stockholm är vad vi kallar för tomma avtal, säger Emil Boss.
– Samma utnyttjande pågår inom reklamutdelningen, Svensk direktreklam saluförs ju fortfarande som »ett extraknäck för ungdomar« med det är folk från Mellanöstern och Afrika som gör det, för så lite som 40 kr timmen.
Emil Boss berättar att reklamutdelarna är beroende av de som delar ut distrikt och anställningar. De blir utnyttjade. Anställda har kunnat köpa en deltidsanställning, som ger arbetstillstånd och därmed uppehållstillstånd.
Detta gör deras ställning till och med värre ofta än en papperslös, arbetsgivaren har deras anställning som gisslan och kan utpressa dem med hot om sparken. Men papperslösa sitter i ett liknande klister. Om en företagare vill bli av med en papperslös anställd ger de den inte sparken, istället mailar de Migrationsverket och anmäler att personen befinner sig i landet utan papper. En lag från 1970-talet gör det sedan möjligt att avskeda en sådan person utan några skyldigheter.
Emil Boss tror inte att inflödet av ukrainare som nu flyr kriget påverkar den svenska arbetsmarknaden så mycket, än. Även om det kan betyda viss lönedumpning bland endast rysktalande. De arbetslivskriminella, som han kallar företag som specialiserar sig på att anställa och lura utländska arbetare i Sverige, har nog mindre intresse av flyktingarna som har rätt att söka vita arbeten. Deras metoder utgår från att arbetarna ska vara här begränsad tid, gärna utan tillstånd. Då blir de lättare att lura, isolerade från att söka hjälp från svenska myndigheter eller fackföreningar.
– De arbetslivskriminella företagen som utnyttjar utländsk arbetskraft är tyvärr en vanlig del i svensk byggsektor, säger Emil Boss. De utgör reservarmén, de som jobbar på kvällar och helger, de som rycker in och ser till att huvudentreprenören klarar sin deadline. Alla vet vilka de är på byggena. De passerar in genom kontrollerade grindar bakom personal med godkänd ID. Det är olika arbetslag med olika villkor på samma arbetsplats.
Emil Boss ger ett konkret exempel. Lidingö Stad vill reparera en kommunägd byggnad. Kontraktet går till det välrenommerade svenska byggbolaget Mälardrottningen. De i sin tur lejer ut jobbet till en underentreprenör. Som i sin tur anlitar ett arbetslivskriminellt företag. När någon ser ett gäng jobba på byggnadens tak utan säkerhetslinor på julaftonskvällen, de visar sig vara uzbeker, rullas härvan upp.
Någon ringer då Emil Boss rysktalande kollega Pelle Sunvisson. Facket börjar leta bevis. De finns i chatkommunikationer, mobilinspelade filmer, inloggningar i lönesystem. Inget som folk som inte kan svenska eller vet hur något fungerar i Sverige skulle klarat själva. Facket går uppåt i företagsansvarskedjan. Lidingö kommun blir chockade. Mälardrottningen betalar jobbarnas lön av »god vilja«, inte för att de egentligen lagligen var tvingade.
– Skurkarna jobbar nästan alltid åt ett »fint« företag som inte hunnit eller haft råd att uppfylla ett kontrakt, säger Emil Boss. Det handlar inte bara lönefuffens, ofta är arbetsmiljön väldigt osäker och farlig också.
Emil Boss och hans kollegor i Stockholms byggsyndikat har fullt upp, de har organiserat uppåt 500 arbetare, nästan samtliga inom byggsektorn, sedan 2020, och drivit strax över 300 ärenden under samma tid.
– Med tanke på att vi vet att det jobbar 100 000 till 200 000 på liknande sätt i Sverige så är det ju verkligen inte mycket. Vi har begränsade resurser men har drivit in 10 miljoner kronor i uteblivna löner och skadestånd på två år.
LO-förbundet Byggnads med cirka 100 gånger så många medlemmar, borde göra mycket mera, anser Emil Boss.
– Vissa LO-förbund välkomnar papperslösa, men tyvärr inte de flesta.
Emil Boss menar att den attityd mot papperslösa arbetare som tyvärr är vanlig i Sverige är att de är i landet illegalt, och att de bara ska bort. Då ropar man på polis och politiker att komma och fånga in och utvisa dem.
– Detta är ju tyvärr bara bra för skurkföretagen, för då får de dels ett hårdare grepp om de som är kvar, dels slipper de betala innestående löner för de som utvisas – böterna är ofta lägre.
Som läget är för de ukrainska flyktingarna under Massflyktsdirektivet fram till 4 mars 2023 så är de goda möjligheter att få jobb med bra villkor. Eftersom de är ukrainsk- och rysktalande bör inte konkurrensen med inhemsk arbetskraft bli särskilt stor. I alla fall inte för de första 21 000 som kommit. Om prognoserna om 300 000 ukrainska flyktingar till Sverige besannas får vi väl tittat på situationen igen: något ens liknande har inte hänt Sverige någonsin.
Och vad händer om Sverige 4 mars 2023 beslutar sig för att ukrainarna som kommit hit inte har samma skyddsbehov längre? De som rotat sig och kanske tagit hit sin familj och inte vill eller kan åka hem kan då finna att de sjunker ner i den stora skuggarbetsmarknaden med osäkra och dåliga villkor som växt fram i Sverige det senaste årtiondet.
Men det finns ju hjälpare. På ett år hinner man lära sig mycket om hur Sverige fungerar, även om man inte har rätt att gå på SFI. Asylbyråns Daniel Carnestedt uppmanade alla ukrainarna på informationsmötet på ABF att utöver MFD även söka asyl – det ena utesluter inte det andra, och asyl ger ett bättre skydd med fler rättigheter. Men den måste ju tyvärr individprövas, vilket Migrationsverket inte visat sig särskilt snabba på de senaste åren. En ukrainare kan också få uppehållstillstånd för sig och sin familj genom en anställning. Men då gäller det att det inte är hos ett arbetslivskriminellt företag som använder anställningen som hållhake, något som tydligen sker i alldeles för stor utsträckning i Sverige.
JOHAN BERGGREN är chefredaktör på Ordfront magasin
