David Graeber och David Wengrow menar att allt vi trott om mänsklighetens utveckling är fel. De har nog rätt.
David Graeber och David Wengrow skriver om historien. Det är inte många böcker man kan säga det om, men i det här fallet stämmer det. Deras tes är att den rådande beskrivningen av mänsklighetens utveckling är falsk. Vi har inte gått från små, okomplicerade jägar-samlar-band med harmonisk jämlikhet till stationära odlarsamhällen där klasser och hierarkiskt förtryck uppstått, till komplexa civilisationer där jämlikhet och individens frihet behövt offras till förmån för framstegen.
Detta är en myt som uppstod under den europeiska upplysningen/kolonialexpansionen och som har befästs mycket eftersom den har passat både konservativa som radikala ideologiska modeller. De konservativa har kunnat säga »framsteg kräva att vi giva avkall på jämlikhet«(Thomas Hobbes), radikala att »människan är fri och jämlik i urtillståndet« (Jean-Jacques Rousseau). Genom många, nej massor, av konkreta exempel försöker David&David ta isär detta paradigm. Ger exempel på komplexa civilisationer utan stationär odling. Ger exempel på jägar-samlar-samhällen med rigida hierarkier. Ger exempel på förhistoriska städer med till synes egalitär stadsbebyggelse. Ger exempel på parallella herdefolk där det ena haft en despotisk kung – men med mycket lokal makt – och det andra ingen kung alls (i övrigt levde de likartat). De visar att egalitära jägar-samlar-samhällen har varit mycket komplexa och utbredda. De visar att vissa samhällen haft ett samhällssystem halva året, ett helt annat andra halvan – beroende på årstidsanpassning.
Med andra ord: det finns inga ädla vildar. Det är inte ädla, som romantiska radikala gärna skulle vilja, och de är inte vildar, vilket då snarare är konservativas historiesyn. Vad var de – vi – då? Tja, de arkeologiska och antropologiska bevisen, menar Graeber&Wengrow, visar att mänsklighetens sätt att organisera sig har varit enormt brokigt och varierat, genom såväl förhistoria och historia. Rigiditeten i samhällssystem och deras utveckling är mest en önskedröm från makten från 1600-talet och framåt.
Detta skakar förstås om. Inte bara dras brallor ner (åtminstone halvvägs) på vördade och storsäljande auktoriteter som Yuval Noah Harari och Francis Fukuyama, det öppnar också för samtal om vår samtid och framtid. Om vi genom årtusendena varierat vår samhällsorganisation konstant, efter miljömässig förändring, på infall, efter katastrofer eller nya idéer – så kan vi göra det igen. »Den enda vägen« är en dum propagandakonstruktion. Vi är inte bundna till kollaps, eller överlevnad, eller ens ödet – vår natur är variationen.
Så något om själva volymen Dawn of everything. Den var tydligen inte helt färdigställd när David Graeber hastigt avled 2020, bara 59 år gammal. Antropologen och anarkisten Graeber var en vitalt tänkande centralgestalt i en global, radikal vänsterrörelse – en av inspiratörerna till Occupy Wall street-rörelsen till exempel. Hans böcker om ekonomi – Skuld – de första 5000 åren (2012) – och om arbete i vår tid Bullshit Jobs (2019) har öppnat för samtida civilisationskritik, och inspirerat många radikala tänkare, i Sverige kanske främst Roland Paulsen.
Men där hans tidigare böcker varit lätta i ton och läsning utan att ge avkall på stringens i argumentation och exempel, är denna megavolym ofta svår-genomtränglig, då lärda namn och verk tidvis namndroppas som regn i monsunen, de täta små avvikningarna är charmiga men förvirrande för en enkel själ (läs: ej spränglärd akademiker med supermultikoncentrationsförmåga) och ibland vispas avfärdanden av hela idétraditioner iväg på ett par meningar. Man får intrycket att den andra David, Wengrow, ursprungligen mest varit med på grund av sin kunskap om arkeologiska källor och fakta, fått en inte helt färdigredigerad text i knät, och i vördnad för sin bortgångne partner behållit väl många av hans charmiga men pladdriga tankeutflykter.
Icke desto mindre är Dawn of Everything en bok du måste läsa. Den förändrar faktiskt hela historien.
Johan Berggren