Från 2023 ser det ut som att svensk postsekretess avskaffas samtidigt som polisen kan få rätt att avlyssna och avläsa vem som helst, när som helst. Vi befinner oss alltså snart på samma nivå som Kina eller DDR
i fråga om rätt till skyddat privatliv.
Av Johan Berggren
Maktens insyn och intrång i individens privatliv ökar konstant.Inte bara globalt i totalitära stater som Kina, utan även i Sverige. Kanske särskilt i Sverige. Det handlar om kontroll av bankkonton, övervakning, avlyssning, avläsning och öppnad post. Ja. Postsekretessen, med anor i 1800-talet, vår kanske äldsta privatlivssäkrande lag, ser ut att avskaffas från och med nästa år.
Vi kan grovt dela in de auktoriteter som spanar på vad du gör, säger, skriver, surfar på och handlar i fyra kategorier: ordningsmakten, bankerna och företag där du är kund och företag där du är anställd. Dessa fyra glider förstås in i varandra. Som om detta inte räckte, blandar sig även ibland direkt kriminella intressen in i avläsningen av ditt privatliv.
Kanske är det delvis ökade tekniska möjligheter som står för den ökade kringskärning av det som kallas privatliv – individens rätt att om den inte är direkt misstänkt för ett brott agera ostört och anonymt i kommunikation, förhållanden, fritid och kommers. Men vi kan också konstatera en trend som kan beskrivas som en mångårig kamp mot detta privatliv. För ordningsmakten döljer den brott. För kommersiella intressen innehåller den profitabla uppgifter. För anställande företag förhindrar den vinstmaximering. Alltså är den under konstant angrepp.
För knappt 20 år sedan, innan införandet av de så kallade FRA-lagen 2008, som utvidgade ordningsmaktens rätt att »signalspana«, ett fint ord för avlyssna, på medborgares kommunikation brett och utan tidigare brottsmisstankar, gick debatten hög. Vi ska då förstå att FRA-lagen inte gav rätt att avlyssna enstaka privatpersoner, utan att scanna elektronisk kommunikation med algoritmer som kunde indikera misstänkt aktivitet – som nämnandet av vissa nyckelord. Avläsande som lett till en del avslöjande av kriminalitet, en del pajasartade ingripanden mot oskyldiga (2011 stormar Säpo in hos en fyrabarnsfamilj i Göteborg – deras brott består i att pappan sagt att han haft»sprängande huvudvärk« på arabiska i telefon.)
Ett helt parti, Piratpartiet, uppstod i kampen mot myndigheters klåfingrighet på vår rätt till frihet, framför allt på nätet. Ett och ett halvt decennium av »kamp mot terrorism« och diverse annan brottslighet, gängkriminalitet och pedofili brukar anges som de viktigaste som ska kommas åt, hörs bara sprida pip av protest när privatpersoners bankkonton fryses utan vidare spisning av banker, och polisen får alt mer långtgående tillstånd att infiltrera och avlyssna samtal och meddelandetjänster för nästan varje år som går.
Låt oss lämna polisen därhän en stund och titta på bankerna. Våra mäktiga finansinstitut, som redan sedan länge blivit huvudmän i att utfärda id-handlingar både analogt och digitalt åt svenskarna, fick av EU redan 2008 en förordning om att ha reda på sina kunders identitet och att deras affärer inte var skumma. 2017 skärptes denna lag ordentligt med den så kallade Penningtvättlagen.
Du har säkert fått uppmaningen av din bank att fylla i vem du är, bor, var du får dina inkomster ifrån, hur mycket du tänker sätta in och ta ut per månad, ifall du ska göra transaktioner till utlandet och så vidare. Dessa frågor ställs på grund av Penningtvättlagen. Banken måste säkerställa att den inte används för illegala transaktioner. Den ger också banken både skyldighet och rätt att screena dina förehavanden fortlöpande. Och frysa dina konton om den uppfattar något du gör som »misstänkt«. Detta sätter förstås banken i ett polisiärt maktförhållande till privatpersoner, och kontofrysning har drabbat många som inte trott att de haft annat än »rent mjöl i påsen« tills de fått veta att de inte kan komma åt sina pengar på banken längre.
Denna artikel är låst
Vill du läsa – bli medlem i Ordfront
Är du redan medlem? Hör av dig till medlem@ordfront.se
