När politikerna både ska spara pengar och uppfylla löften om ökad säkerhet och tuffare tag, då är det de privata bolagen de vänder sig till. Polis, rättssystem och offentliga torg är på väg att bli privat egendom.
Av Janne Flyghed
Under drygt 30 år har stora delar av offentlig verksamhet överförts till den privata sektorn. Det handlar om såväl rena utförsäljningar som olika grader av outsourcing. Främst har det skett inom vård och omsorg, samt skolsektorn. Stora koncerner och riskkapitalister har tagit över och driver verksamheten enligt marknadens grund-läggande målsättning att skapa vinst och ge avkastning till ledning och aktieägare. Detta till skillnad mot tidigare existerande skolor och vårdinrättningar med mer filantropisk inriktning.
Men det är inte enbart inom dessa områden som privata aktörer etablerat sig. Även det som brukar betraktas som en del av statens kärnverksamhet, rättsväsendet, har i olika delar blivit föremål för privatiseringar. Ett välkänt exempel är att den privata säkerhetsbranschen tagit över stora delar av polisens uppgifter. Idag har den fler anställda än det finns poliser och efterfrågan bara ökar. Politikerna är positiva då det är en möjlighet att kompensera för problemen med att uppfylla löftena om fler poliser. För att motsvara marknadens behov behöver de enligt branschens egna beräkningar under de närmaste tre åren anställa åtminstone 5 000 personer. Den omfattande nyrekryteringen ska ses i samband med att ordningsvakter också kommer att få utökade befogenheter. Det är oroväckande då deras tvåveckorsutbildning i förhållande till polisutbildningens 2,5 år i det närmaste är att karaktärisera som en enstaka kvällsföreläsning.
Den föreslagna förlängningen med ytterligare två veckor är givetvis bra, men i sammanhanget marginell. Hur ska företagen lyckas upprätthålla antagningskraven när efterfrågan blir så stor? Risken är att kraven i lönsamhetens namn sänks och mindre lämpliga personer slinker igenom. Att det händer redan nu beläggs av de fall av övervåld som förekommit under åren. SvT rapporterade också helt nyligen om en utbredd våldskultur bland ordningsvakter hos företaget CSG, problem som liknar de som tidigare förekom inom vissa av polisens piketer.
Det handlar också om något större än ordningsvakter och väktare, en internationell trend mot en betydligt mer genomgripande privatisering av rättskedjan. Ett mindre uppmärksammat exempel på en sådan verksamhet är revisorsbranschen. Numera sysslar svenska revisorer inte enbart med det klassiska kontrollerandet av räkenskapernas debet och kredit. Inom sina forensic-avdelningar kan de även erbjuda regelrätta brottsutredningar. Om ett företag misstänker att en anställd läcker information, förskingrar eller gör något annat som riskerar skada företaget, kan de vända sig till någon av de större revisors-
firmorna som startar en ingående utredning av den misstänkte.
De gör nätverksanalyser för att hitta eventuella kopplingar till personer i andra företag, inkomst jämförs med livsstil och stora utgifter, även den misstänktes jobbdator och mobil gås igenom. Efter denna dammsugning sammanställs en rapport som överlämnas till uppdragsgivaren. Det finns dock en betydelsefull skillnad mellan polisen och revisionsbyråernas brottsutredande. För de förstnämnda handlar det om lagbrott som ska överlämnas till åklagare för vidare hantering inom rättsväsendet; de sistnämnda betraktar det främst som ett affärsproblem där fokus ligger på att stoppa läckan, få tillbaka förlorade tillgångar och förhindra att det sker igen. Så länge det inte handlar om penningtvätt är lagföring sekundärt.
Varför vänder sig företag till revisionsbyråer och säkerhetsföretag och inte till polisen när de misstänker att en anställd begår brott? Skälen är huvudsakligen två. Säkerhetsfirmor anses ha högre kompetens och arbetar snabbare; polis- och åklagarvägen beskrivs som trög. Men det viktigaste skälet är möjligheten till diskretion. Företaget som betalar för den produkt som säkerhetskonsulterna levererar behåller kontrollen över hur den sammanställda informationen skall användas, de äger frågan. Blir ärendet en fråga för polis och åklagare tappar de kontrollen över hur mycket som blir offentligt. Riskerar ett offentliggörande negativ publicitet är det sannolikt att all information, även om uppenbara lagbrott, stannar inom företaget.
Men vad händer om marknadens privatiseringssträvanden tar ytterligare några steg in på rättsväsendets domäner? Vad får det för konsekvenser om till exempel fängelser och även domstolar sköts av privata aktörer? Och vad händer när privata intressen tar över offentliga platser?
Denna artikel är låst
Vill du läsa – bli medlem i Ordfront
Är du redan medlem? Hör av dig till medlem@ordfront.se
