Aldrig förr har det funnits en svensk kulturkanon. Men nu kan det vara dags. Enligt Tidöavtalet ska expertkommittéer utses för att ta fram de verk som är särskilt viktiga för det svenska kulturarvet. Hur god idé är det egentligen?
Av Clara Wanders
Redan för två år sedan presenterade Sverigedemokraterna förslaget om en svensk kulturkanon. Med inspiration hämtad från Danmark uppmuntrade partiet då riksdagen till att se över verk med särskild betydelse för det svenska kulturarvet. Sverigedemokraterna såg behovet av en >fördjupad diskussion kring ämnen som kultur, historia och identitet<. Och visst blåste diskussionen igång.
Förslaget finns nu med i vattendelaren Tidöavtalet, den skriftliga överenskommelse som i oktober togs fram av de borgerliga riksdagspartierna.
Där står det att:
>Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält.<
Ordet kanon härstammar från grekiskans och latinets ord för >rättesnöre<. Och det är alltså ett urval som ska göras. Bland annat ska en handfull böcker väljas ut för att tillhöra den klassiska, svenska litteraturen. En litterär samling som ska läsas av barn och unga i skolan.
Diskussionerna har stormat kring såväl själva Tidöavtalet som förslaget om en statlig kulturkanon. I november publicerade Expressen ett debattinlägg där ett trettiotal författare och förläggare kritiserar förslaget. >Övergången från demokrati till ett totalitärt statsskick sker alltid först genom att strypa det fria ordet och begränsa dess utövares arbete<, skriver de.
Generellt bygger argumenten mot en statlig litteraturkanon på att kulturen med denna begränsas och rangordnas. Risken finns, menar kritikerna, att en snäv syn på vad som är svenskt och inte får styra urvalet till kanon. Och att då kultur som inte är normativt >svensk< genom detta exkluderas och särskiljs från bilden av den svenska kulturen.
En som å andra sidan uttalat sig positivt till en statlig kulturkanon är kulturjournalisten Vesna Prekopic. I en debattartikel i Dagens Nyheter skriver hon om att ungas läsande har minskat. Hon ställer sig också frågan om varför en 14-åring i Tensta och en 14-åring i Täby inte ska läsa samma böcker, i den likvärdighetssträvande skola vi har i Sverige.
>Det står inte att all annan litteratur utom den kanoniserade ska förbjudas och det står inte att staten ska styra vad som ska ingå i lässatsningen. Det står att litteratur och läsning ska få mer plats i skolan. Varför hörs inte applåder?< skriver Vesna Prekopic om Tidöavtalet.
Ja, meningarna är skilda. Vi har frågat en rad kulturpersonligheter om deras syn på saken, och hittills fått svar från två:
Jenny Althoff, vice rektor på Konstfack,
Vad tycker du om förslaget med en svensk kulturkanon?
– Jag tror inte på en kulturkanon, det kan bli lite som en checklista. En förenkling. Däremot är det otroligt viktigt att unga får möta olika kulturella uttryck från olika historiska epoker, med olika perspektiv och form. Att få möjlighet att samlas och diskutera kring olika kulturella uttryck, och inte heller bara inom litteratur.
Varför tror du inte att en kulturkanon kan leda till de mötena?
– Jag tänker att det är viktigare att det finns museipedagoger, lärare och bibliotekarier som kan finnas i de här samtalen och sammanhangen. Det finns absolut en poäng med gemensamma referensramar, men jag tänker att relationen till historia och kulturarv måste vara levande och aktiv.
Kanon ska utses av en utomstående expertgrupp, vilka tror du att de skulle vara?
– Oj, jag vet inte. Men det är ju faktiskt intressant, för det får en stor betydelse för hur kanon blir. Det handlar ju om förståelse för historia, kvalitet och förmågan att ta in olika perspektiv – det lokala som alltid förhåller sig till det globala. Men det beror ju på hur expertgruppens uppdrag formuleras. Risken finns om en agenda som leder till en snäv syn på kulturarv får styra.
Pelle Andersson, förläggare på Ordfront förlag:
Vad tycker du om förslaget med en statlig kulturkanon?
– Jag är inte så förtjust i det eftersom jag tycker att staten inte ska berätta för oss vad vi bör läsa eller vad som är god litteratur. En kulturkanon sätts ju egentligen hela tiden, i samtalet som pågår kring litteraturen – men det är något som hela tiden bör förnyas och förändras. En kanon ska ju ifrågasätta vad som är svenskt, vad som är makt, litteratur och vad vårt samhälle består av. Den ska vara kritisk och inte gå i statens ledband.
Vad tror du att en svensk litteraturkanon hade bidragit till?
– Om man ska försöka se något positivt är det ju att man skulle börja prata om vad litteratur är, och dess vikt i samhället. Men eftersom att frågan drivs från vissa politiska riktningar är jag rädd att man kommer välja sådant som drar i en viss riktning. Att syftet blir att befästa något svenskt som utgörs av en viss människotyp och det gör mig orolig och rädd.
Vilken typ av litteratur riskeras att glömmas bort i en kulturkanon?
– Det är väl redan så idag, att man alltid efterfrågar de andra perspektiven men varje gång man ska bestämma vad kultur är och tittar i historien finns det luckor. Litteraturen har varit mansdominerad. Det kvinnliga perspektivet saknas, liksom arbetarperspektivet och det homosexuella. De förtryckta och förslavade glöms bort och ovanifrånperspektivet, de grupper som får maktens gillande, vinner. Och det har alltid varit ett problem med kulturkanon i litteraturhistorien.
Clara Wanders