Flykt var enda sättet att överleva när Ryssland plötsligt anföll. Den ukrainska poeten Daryna Gladyn vittnar om den påtvingade exilens overkliga verklighet.
Av Johan Berggren och Eugene Wolonsky
På Författarförbundets scen på Bokmässan i Göteborg i september 2022 sitter två poeter och framför dem klagomässande dikten Panika. Bara 9 månade tidigare levde och verkade paret i lugn och ro i en lummig anonym förstad till Kyiv. Dikten beskriver vad Daryna Gladyn och Lesyk Panasiuk kände när missilerna började slå ner i kvarteret.
För Putin och den ryska krigsmakten hade bestämt sig för att starta krig, och gav deras hemstad Butcha den sämsta sortens världsberömmelse. Paret flydde. Lesyk Panasiuk bor fortfarande kvar i Ukraina, till arméns förfogande – han har fått specialtillstånd för en blixtvisit till Sverige.
Men Daryna Gladyn lämnade sitt hemland, och nu pratar hon med sin svenska förläggare Michael Nydahl om de olika nyanser av exil hon hunnit uppleva. Och hur den påverkat hennes skrivande. Hon har hunnit beta av Polen, Österrike, och nu USA.
Det är ens kropp har flytt men en del av en stannar hemma, beskriver Daryna Gladyn. Hon berättar hur hon i Österrike började skriva igen, mer än tidigare, först för att ge röst åt andra exilukrainare, men också för att isolerad av att inte behärska språket i landet hon var i, måste hon använda sitt eget. Och:
– När jag skrev på ukrainska, stannade jag i Ukraina på något sätt.
Så långt Bokmässan. Två månader senare
ber vi Daryna Gladyns landsman, Ord-fronts egen Eugene Wolynsky, ytterligare loda hennes tankar om författarskapet i exil – på ukrainska då:
Eugene Wolynsky: Är det svårare eller lättare att skriva i exil?
Daryna Gladyn: På det hela så blir det svårare i exil än hemma. För att nu blir jag tvungen att adopteras, anpassa mig till en ny social roll, i ett främmande samhälle. Det är inte lätt. Fast det största hindret jag har nu är depressionens tilltagande. Jag kan ligga och glo i taket dag efter dag. Att skriva dikter är det enda som jag kan göra oavsett omständigheter. Men jämför man det kreativa arbetet hemma och nu, så upptäcker man att det blev mycket svårare att skriva. Hur paradoxalt det än låter så hade jag mycket lättare att andas och skriva i juli, i ett krigshärjat Ukraina, än i detta fredliga utland.
Eugene Wolynsky: Vad betyder exil för poeten och för Ukraina?
Daryna Gladyn: För mig är exilen en prövning. Jag är delad i olika delar och befinner mig i exil enbart fysiskt. Jag umgås fortfarande med samma vänkrets som jag hade i Ukraina, jag lever i ett ukrainskt inforum. Det känns som att jag lever flera parallella liv. Min kropp blir utmattad av det.
För Ukraina betyder exilen av landets konstnärer ett sätt att bevare den ukrainska kulturen. Ibland känner jag mig själv som ett konstobjekt som är inlämnat för säker förvaring i ett annat lands bank. Och dikterna som jag skrev i exil är räntan.
Eugene Wolynsky: Ukrainsk kultur har erfarenhet av exil men det måste vara helt ny erfarenhet av ett sådant här krig?
Daryna Gladyn: Förr, när jag läste om konstnärer i exil historiskt, tänkte jag att det här kan aldrig bli min erfarenhet. Jag inbillade mig att Ukrainas suveränitet garanterades av hundratals länder runtom i världen, och att det betydde att ingen någonsin kommer kunna tvinga mig att lämna Ukrainas territorium. Innan den fullskaliga aggressionen började i februari bodde jag i Bucha och kände mig helt i trygghet och säkerhet. Nu känner jag mig inte i säkerhet någonstans överhuvudtaget.
Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.
Eugene Wolynsky är poet och musiker.
